I USA är gammal äldst

Jag slås med jämna mellanrum av häpnad över den längtan till pensionering som finns bland folk. Som om målet med själva livet vore att slippa jobba och istället chilla, slappa, kolla Oprah Winfrey, göra-vad-man-vill och vad det nu kan vara. Måtte det aldrig drabba mig. Jag vill vara med så länge det någonsin är möjligt.

Nu kan detta låta ganska blåögt och ”Bror-Duktigt-aktigt”. Det är det inte. För att vi åtminstone ditåt ska klara av att behålla den välfärd vi vant oss vid på Åland samt i Finland och i Sverige måste dagens unga räkna med en högre pensionsålder. Det är inte rättvist att ett krympande antal arbetare ska försörja ett växande antal pensionärer som dessutom lever längre än någonsin. Det kallas försörjningskvot och den pekar just nu åt käpprätt fel riktning. Detta har jag touchat vid förut:

Sottunga är skört men vackert.

Frågor och svar om budgeten.

Mot den bakgrunden är det oerhört befriande att läsa om Mary Jo White, 65, i USA. Hon räknas till de riktigt tuffa åklagarna med extremt tunga meriter i sin cv. Bland hennes motståndare har funnits såväl internationella terrorister som lokala storgangsters. Hon har nu med skandinaviska mått mätt nått den eftersträvansvärda pensionsåldern och kunde i fortsättningen klippa sina rosor och paja sina katter. Vad gör kvinnan då? Jo, hon blir ny chef för amerikanska finansinspektionen och beskrivs av president Barack Obama med orden: ”Ni vill inte bråka med Mary Jo...” Läs mer om utnämningen här.

Detta borde inspirera resten av världen eller i vart fall oss här uppe som är ännu friskare och kan se fram mot en ännu längre levnadstid på vår jord att inte i första hand längta efter pension. För det är tusen gånger viktigare att fylla åren med liv istället för tvärtom.

Mary Jo White har fyllt sextiofem år men antar ändå utmaningen att bli ny chef för den mäktiga amerikanska finansinspektionen. Det är ett föredöme om något.