Jodå, det blev en bock!

Årets första hundjakt är över och från Överby i Jomala kan vi rapportera om en mycket lyckad premiär. Inga eftersök och en handfull fällda djur! Det var jakt när det är som bäst och kröntes av en mårdhund som kom fel plats vid rätt tidpunkt, som det heter.

Den första hundjakten är spektakulär. Det var varmt och fint men blåsigt så vissa torn gav känslan av att sitta på en flygplansvinge. Mitt eget bidrag till dagens fångst kom i slutet av den sista såten, djupt inne i skogen. Det slår för övrigt sällan fel. Chansen att få skjuta ökar proportionerligt med längden av sträckan som det aktuella bytet ska släpas ut ur skogen. Så blev det också nu. Efter två timmars intensivt iakttagande av en gran och några tallar skramlade det till i skogen och ut ur buskarna kom en get i halvfart. Sådana får man inte skjuta. Strax därefter kom ett som jag uppfattade som ett smaldjur kanske trettio meter efter geten. Den passerade med sidan till på hyggligt hagelavstånd och jag fick upp bössan och klappade till med mina pålitliga Rotweilerskott i loppet. Den stöp direkt och skulle senare visa sig ha två små pinnar till horn och väga skapliga 18 kilo. Ett perfekt byte med andra ord och efter en sådan start på årets jaktsäsong får man liksom gubben som sköt jätteälgen på sitt livs första jakt utbrista: Vad ska man nu se fram mot?

Timmarna i skogen ger också möjlighet till eftertanke och funderingar. Tänker till exempel mycket på Sottunga som ska besökas i dag. Där fanns i tiderna ett blomstrande litet lokalsamhälle och där finns i dag framtidstro men också en åldrande befolkning. Till följd av det skallar ropen ”Lägg ner”, rationalisera och sparasparaspara, ibland med tonen hos människor som förlorat balansen.

Förra helgens besök på Kökar gav nämligen många insikter i kraften hos det lokala samhället. Vi såg framväxten av nya bostadsområden, finansierade med privata pengar och planerade med endräkt som mål. Det hade aldrig hänt om Kökar blott varit en bit av något mycket större. Fast det är nog det som många av centraliseringsivrarna vill, flytta mer makt till centrum och enklast vore om hela självstyrelsen hanterades från Helsingfors.

Men se, det vill inte jag och det parti jag företräder! Vi tycker folk så långt möjligt ska avgöra sin egen vardag, det vinner hela Åland på.

Den här utsikten är omöjlig att ledsna på även om det ibland kan bli lite långtråkigt.

Ungefär här kom geten och lillbocken som snart ska möta en järngryta nära mig.

Inte så konstigt att jag faktiskt inte såg pinnarna när djuret passerade.