Knarklarm även på Åland
Narkotikamissbruket pågår och förvärras. Det är kontentan av den information jag i veckan fick då landskapets politiska referensgrupp för risk- och missbruk möttes.
På plats var i stort sett alla de myndigheter och organisationer som i sitt dagliga värv konfronteras med narkotika och dess följder. Det var iskalla fakta som levererades. Jag listar några utan inbördes ordning:
Efter informationen från de sakkunniga ställde två före detta missbrukare upp och berättade om sina egna upplevelser, av missbruk och vård. Jag återkommer till dem men kan redan nu slå fast att deras upplevelser är gripande och tankeväckande. och faktisk väldigt lärorika. Det viktigaste tipset jag fick av dem kan dock sammanfattas i tre ord: Våga säga nej. (Till de ”kompisar” som ber dig pröva.)
Det var för övrigt andra gången i år som gruppen träffades vilket jag tycker är alldeles för lite med tanke på det utmanande läget. I ett inlägg tidigare i somras påpekade jag just detta, mot bakgrund av tilltagande polisbeslag.
På plats var i stort sett alla de myndigheter och organisationer som i sitt dagliga värv konfronteras med narkotika och dess följder. Det var iskalla fakta som levererades. Jag listar några utan inbördes ordning:
- Alkoholrelaterat våld och överdoser hör till vardagen på ÅHS.
- Det anländer i stort sett en ”överdos” per vecka till sjukhuset, de flesta av de drabbade är födda på 90-talet.
- På psykakuten är efterfrågan på ersättande medicin (istället för knark) låg vilket tolkas som att det finns gott om droger på fältet.
- Antalet barnskyddsärenden har exploderat bland de som dagligen jobbar med ungdomar. Om det tidigare var fem per år är det i dag snarare fem per vecka. Kommunernas Socialtjänst (KST) måste genomföras.
- Allt fler högstadieungdomar lever vind för våg till följd av drogmissbruk.
- Cannabis är inte ovanligt bland 13- och 14-åringar.
- Till missbruksmottagningen har vanligen medelålders män med spritproblem kommit. Det var förr. I dag är det 50/50 sådana och yngre drogmissbrukare.
- Tullen stoppar mellan 10 och 15 procent av de droger som tros komma till landskapet. Mot den bakgrunden är tillgången på droger absolut inget problem.
- Det är allt tydligare att det råder en liberal syn på narkotika vilket gör förebyggande arbete svårare.
- ”Nyrekryteringen” av unga missbrukare är stor och svår att upptäcka. När dessa till sist når polisens garn är missbruket ofta rejält utvecklat.
- Tre av femtionio poliser arbetar stadigvarande med narkotikafrågor. Jag hoppas verkligen man är beredd att se över denna prioritering. Detta måste ju vara tusen gånger viktigare för hela Åland än trafikövervakning.
- En lagändring som kom år 2014 gjorde polisarbetet oerhört mycket svårare och gör det ytterst komplicerat att tillgripa tvångsmedelsåtgärder. Här har lagstiftningen uppenbart misslyckats.
- Det handlar inte bara om traditionella narkotikaprodukter. Det är allt vanligare med missbruk av psykofarmaka, narkotikaklassade psykpiller.
- Varje år distribueras 7.000 sprutor ut från de åländska apoteken. Det kan jag tycka är väldigt underligt men tycks vara den bästa lösningen.
Efter informationen från de sakkunniga ställde två före detta missbrukare upp och berättade om sina egna upplevelser, av missbruk och vård. Jag återkommer till dem men kan redan nu slå fast att deras upplevelser är gripande och tankeväckande. och faktisk väldigt lärorika. Det viktigaste tipset jag fick av dem kan dock sammanfattas i tre ord: Våga säga nej. (Till de ”kompisar” som ber dig pröva.)
Det var för övrigt andra gången i år som gruppen träffades vilket jag tycker är alldeles för lite med tanke på det utmanande läget. I ett inlägg tidigare i somras påpekade jag just detta, mot bakgrund av tilltagande polisbeslag.
Den här bilden är lånad från The Telegraph i London. Jag trodde den verkligheten aldrig skulle nå Åland men jag hade fel. Så här ser det faktiskt ut även här. |
Kommentarer
Skicka en kommentar