Varken finskt eller svenskt

Håll i hatten bönder och bondebarn och alla andra. I dag ska vi fundera lite kring nationaliteter och vad som gör att man blir den man är. Som om det fanns ett enkelt svar på den frågan...
Tiden läker alla sår. Så sägs det och så är det. I själva verket kan det skadade området bli starkare efter läkningen. Ta bara den uppslitande process som inleddes då Finland så brutalt rycktes bort från den trygga modersfamnen Sverige. Efter 600 års gemenskap tog ryssen Finland 1809.

Det var tungt när det hände. Men i dag kan vi vara glada för att det gick som det gick. Om inte, hade vi till exempel inte kunnat köpa taxfree på våra resor till och från vårt nittioåriga örika!

Det är i år 201 år sedan Sverige förlorade Finland. I fjol firades därför det så kallade märkesåret. Man sörjer inte förlusten, man firar delningen. Jodå, hur hemskt det än var när det hände är det få som skulle vilja ha det annorlunda i dag.

Ta svenskarna, bortskämda av framgångar i ishockey, fotboll och friidrott. Hade det blivit något om landet även bestått av Finland? Istället för att träna hårt hade man tvingats ägna större delen av sin tid åt resor till bortamatcher på andra sidan Östersjön. Och vad hade en stackars befolkning ägnat sig åt om inte dramatiska hockeyfinaler och Finnkamper utspelats på teve? Just det, ni vill inte veta.

För att inte tala om alla finländska Formel 1-stjärnor, sprungna ur den finska urskogen, uppväxta med växelspakar mer än snuttefiltar. Sådana förarämnen finns inte i Sverige. Fast det är onekligen lite lustigt att medan Sverige genom åren utmärkt sig som biltillverkare av yppersta världsklass är det finländarna som kört!

Nej, det är olikheterna som skapar framgång. Aldrig i livet hade ett land haft plats för både Nokia och Ericsson. Man hade tvingats välja.

Abba eller Lordi?
Matti Vanhanen eller Fredrik Reinfeldt?
Absolut eller Koskenkorva?
Cloetta eller Fazer?
Lådor på julbordet eller revbensspjäll?
Fänrik Stål eller Astrid Lindgren?
Eftermiddagsdans eller disco?
Karaoke eller vanlig DJ?
Det finns fler problem. Franske statsmannen Charles de Gaulle suckade uppgivet efter en tung dag: ”Hur ska man kunna regera ett land som har 246 ostsorter?” Tänk om Finland och Sverige hade varit ett land i dag? Hur leder man ett land där ena hälften av befolkningen tycker surströmming är smaskens medan den andra föredrar memma? Om inte förr framstår skillnaderna som gigantiska när man börjar jämföra kulinariska extremer.

Det där vet alla som åker färja. Det som passar en finländare går inte hem i Sverige. Inte alltid i alla fall. Kossuvissy som den finländska nationaldrycken heter skulle inte räcka långt i Sverige där gin och tonic är vigvatten. Lika lite som dansen runt midsommarstången sker i Finland, där föredrar man rejäla midsommarbrasor.

Fast några saker har nog de båda broderfolken gemensamt alltjämt, kanske ett resultat av den demokratiska utvecklingen. Man delar till exempel notan på restaurangen, man väntar med att gå ut i trappuppgången tills grannen stängt sin dörr. Man tycker verkligen att den bilist som bländar av först när man möts i mörkret har förlorat. För att inte tala om att alla andra i världen faktiskt tror att vi har isbjörnar på gatorna.

Länge leve olikheterna, mångfald vinner över enfald!

På Åland bor varken finländare eller svenskar. Här finns ålänningar som plockat det bästa ur båda sidor!

Lagda bredvid varandra ser man att de nordiska flaggorna påminner om varandra väldigt mycket.