Nittio år på egna ben

Det hjälps inte men det är omöjligt att bortse från det osannolikt högtidliga i att få vara med och fira att det exakt i dag gått nittio år sedan Ålands första landsting sammanträdde. Då inleddes ett långsiktigt och mödosamt arbete med att inom ramen för en ny nation (Finland) dra upp linjerna för en unik självstyrelseidé – Åland. Sedan dess har människor kommit och gått medan utvecklingen av vårt samhälle gått framåt, bakåt och framåt igen. Under dessa nittio år har den ursprungliga självstyrelselagen genomgått många smärre förändringar och två stora revisioner, 1951 och 1993. Färden mot framtiden har avverkats med hjälp av små men betydelsefulla steg och snart är det dags igen. Precis nu när Åland fyller nittio år pågår jobbet med att göra Åland ännu mera åländskt i form av en ny ramlag som ska ge större maktbefogenheter till vårt örike. Det är bra och det är nödvändigt och det skulle, inte minst, måla bilden av ett tolerant och storsint Finland som fått vårdnaden av Åland från ett internationellt samfund. Grundtanken med den idé som skapade det självstyrda Åland var att ge en liten autonomi möjlighet att bygga sin egen lycka utgående ifrån sina egna förutsättningar. Precis som varje människa i världen vill sköta sig själv och på egen hand bygga sitt liv.

Åland är i dag ett samhälle som fungerar väl på i stort sett alla plan. Vi har ett skolväsende som tangerar de bästa utbildningssystemen i världen. Vi har en omsorg och ett socialväsende som inkluderar alla och vi har en sjukvård som skänkt oss en medellivslängd som hör till världens bästa. Det är fundamentala värden som skapar modiga medborgare och gör dem redo för den värld som väntar dem. Tack vare detta samhällsbygge är Åland i dag en plats där tjugoåttatusen invånare lever sina liv, drömmer sina drömmar och bygger sin tillvaro. Ålänningarna finns dock inte längre bara på Åland. De har spritt sig världen över och hjälper till att bygga nya samhällen, starta nya företag och bilda nya familjer. Men hur långt bort de än åker och vilka sammanhang de än finner sig tillrätta i är det med förvissningen att den plats de kallar sitt hem finns kvar den dag de vill återvända.

Åland är en plats där det ska vara högt till tak och brett mellan väggarna. Det är ett landskap som ska vara generöst mot nya ålänningar som vill vara med och bygga vidare på den idé som på allvar lanserades för nittio år sedan. Det är en styrka i sig att upptäcka hur de idéer som det första landstinget diskuterade och motiverade fortfarande i det stora hela står sig starka. Och inte bara det. Ålandsexemplet är på många sätt en förebild för andra samhällen som vill bygga sin egen lycka och skapa sin egen särprägel. Åland är och kan i ännu större utsträckning bli ett föredöme och en förebild som når långt mycket längre än till vackra ord och visioner. Världen behöver mer självstyre, inte mindre. För människor som är självstyrda hittar lösningar som andra inte ser och finner möjligheter som i ett större sammanhang drunknar.

Klockan två i dag är det festplenum i Ålands lagting. Då sätter sig de folkvalda i sina bänkar och lyssnar till tal som, förstås, hyllar de åländska kvinnorna och männen som såg runt hörnen och skapade de förutsättningar som vi i dag förvaltar. Vi som sitter i de bänkarna har tillsammans med alla andra ålänningar fått ett självstyrt örike till låns. Småningom ska vi ge det vidare till våra barn, barnbarn och så vidare. Målet är vägen mot framtiden och utmaningen ligger i att hitta de vägar som leder mot bättre lösningar. Precis som alla de män och kvinnor som byggt Åland gjort hittills. Det mina vänner, är samhällsbygge på riktigt.

I dag hissas flaggorna över hela Åland. Det sker för att hedra den idé som startade den nionde juni 1922 och som sedan dess fortsatt att växa till ett föredöme för en hel värld.

Ålänningens sång

När orden ibland inte riktigt räcker till kan dikten vara en kartbild att förhålla sig till. Esaias Tegnér skrev redan 1804 följande ord som än i dag definierar det vi alla kallar hembygd.

Du, som min barndom gav din omsorg och din stämpel,Ditt minne växer än, o hembygd, i mitt bröst.Mitt öra längtar än till dina ekos röst,Och fjärran dyrkar jag ditt skogsbevuxna tempel,Där du bland klippor reser upp din bild,Gigantiskt dristig och poetiskt vild.

Hur kraftigt varje drag din enkla skönhet talar!Var tanke i ditt sköt blir, som din himmel klar.I dina forsars fall den vilda styrkan tar,Och friden vandrar tyst i dina dunkla dalar,Då dina fjäll, bland himlar stigna opp,En krans av stjärnor fläta kring sin topp.

Så var den glömda bygd, som födde Ossians yra.Med guden i sitt bröst, med vinden i sitt hår,Han stod på klippans spets och sjöng. -- Försvunna årSom hamnar stego upp att dansa kring hans lyra:Fram genom sekler kom hans gudasångMed duvans enfald och med dundrets gång.

Hur ljuv din sommar är! På en gång jätte vorden,Han stiger blomsterkrönt ur isars vagga opp;På en gång knopp och frukt han sållar i sitt loppOch rundar i ett drag vart ax, som kröner jorden,Då dagen själv, med skörden i förbund,Stjäl hälften bort utav sin vilas stund.

Skön är din vinter själv. Jag såg, jag såg ju hjälten:En driva i sitt skägg, en tallkrans kring sitt hår,Han far och silverkorn kring dina lundar sårOch med förfrusen hand strör liljor över fälten;På böljan, nyss i krig mot klippans brant,Han lägger tung sin sköld av diamant.

Vad fröjd min barndom fann bland dina frusna fjällar,Då än på skidors längd, som flög på drivans bryn,Ifrån dess spets vår tropp nedstörte, som från skyn,Än for på skor av stål att rita böljans hällar!Omkring oss vintern, våren på vår kind,Med bröst av oskuld och med fot av vind.

Hur skön jag månen såg i vinternatten tåga!Hans strålar slumrade bland drivors bädd. -- Med hastKom nordan. Klippan skalv, sjön soptes, stammen brast,Och norrsken fräste ner från himmelen i låga;Och skogens rå, med natten vaknad opp,Stod i ett yrmoln uppå fjällens topp.

Men mild din sommarnatt går att vår syn förnöja.Av bygdens lek ett skall förföljer hennes spår;Ett pärleregn av dagg hon vrider ur sitt hår,Och stjärnor slockna titt på hennes ljusblå slöja,Då skrämd och snar sin tysta vagn hon styrEmellan dag, som skymmer och som gryr.

I aldrig vissnad prakt sig dina lundar sira,Med diadem av moln, med fot, som trampar Styx,Står jordens årsbarn, fura, som ned från heden rycksAtt resa härskande bland böljors skum sin spira,Ej speglad mer i insjöns lugn, vars bräddÄr i en gördel utav klippor klädd.

Dig, som min hembygd ger så rikt åt mödans händer,Tyranners burna skräck och åldrig frihets värn,Förgömda klippans son, jag hälsar dig, o järn!Som fört med hämnden gick att stycka Latiens länder,I flykten slog dess örnars legionOch satte Nordens berg till världens tron.

Stig tryggat opp i dag bland palmerna av friden,Där folken darrande dig lösa till sitt skygd;Och lugnt din massa se, uti din fosterbygd,Till plogbillns eggar vässt, till skärans cirkel vriden;Och, segrande som lia eller svärd,Nu meja skörden, nu en väpnad värld!

Låt mången veklig bygd de seders prål förljuva,Som blivit dygdens grav och sannings plågoris!Det folk, jag föddes bland, vill blott, på fädrens vis,Sin enfald och sin plog, sin frihet och sin gruva;Dess tjäll hann ej fördärvet, och dess troStår fast som klippan, där dess skatter bo.

Ta'n, möjor av min bygd, den krans er landsman binder;Bland stadens dockor än hans hjärta mindes er.Från himlen i er krets steg vitklädd oskuld ner,Och fröjd och hälsa blott ha sminkat edra kinder.Själv spegelns lov er blygsamhet försmår,Som Luna rodnande från böljan går.

Förråder mig min sång? -- Din son, o hembygd, vinneDock i din hulda famn en hydda någon gång,Din höghet för sin själ, din enfald för sin sång,Och dina ädlas bröst till gravvård för sitt minne;Och låt din skugga, dina blommors doftEj sky den torva, där du lagt hans stoft!