Mordbrand och sabotage
I veckan som gått har två båtar och en buss stuckits i brand i Mariehamn och i Jomala. Allt har skett tidigt på morgonen, i gryningen. Tack vare ett synnerligen påpassligt vaktbolag kunde branden i ena fallet begränsas till en plastbåt. Tack vare extremt snabb brandkårsutryckning kunde branden natten efteråt hejdas innan skadorna blev extremt dyra. Plastbåtar i småbåtshamnar om sommarn ska inte blandas ihop med eld.
Med hjälp av vittnen och troligen lite tur grep polisen en man på onsdagen. Han är nu misstänkt för att vara den som tuttade på de båda båtarna och bussen. Mannen var ”känd av polisen” som det heter men om man ska tro nyhetsrapporteringen bara för stölder och liknande. Här ska man inte måla fan på väggen men exakt så började det för den man som jag och David Widlund skrivit en bok om i år. ”Gryningspyromanen – från mobbad tonåring till Sveriges värsta mordbrännare” är ett långt reportage om vad det var som gick snett i just det livet.
Mannen som beskrivs i boken började med småbrott, fortsatte med större stölder, åkte dit för sinnrika telebedrägerier och blev en av Sveriges första datahackers. För varje gång han åkte fast blev han lite argare och beslöt till sist för att ge igen. Där normala medborgare anpassar sig till de regler som samhället kommit överens om blev ”Gryningspyromanen” ursinnig och bestämde sig för att hämnas. Den hämnden blev dyr för samhället. Hoppas verkligen man tar hand om den nu aktuella mannen i Mariehamn på ett annat sätt.
Boken om ”Gryningspyromanen” har väckt stor uppståndelse sedan den kom ut. Här är recensioner och omdömen. Läs gärna detta och detta också. För att inte tala om jätteuppslaget i Kvällsposten.
Även på Åland har den funnit sina läsare. På Facebook i går uppstod följande korta meningsutbyte:
Gripandet av den man som är misstänkt för de tre bränderna på Åland har skapat en rejäl förvirring när det gäller vad en sådan som tuttar på ska kallas. Ålandstidningen och Ålands radio slog inledningsvis direkt fast att det var en ”pyroman”. Nya Åland förhöll sig mer neutralt och undvek just det ordet. I dag använder Ålandstidningen begreppet mordbrännare och det hade varit korrekt om vi hade hört till Sverige och om man hade inflikat ordet misstänkt framför. Man är ändå inte dömd innan man är dömd.
Så här ligger det till med begreppen:
I Sverige heter brottet mordbrand. I Finland heter det sabotage. När det generellt sett handlar om mordbrännare (Sverige) delar kriminologin upp dessa i sex kategorier. Fast egentligen utgår det från det engelska begreppet arsonist, vilket troligen är det bästa över lag. Sätter man eld på en båt och en buss är man inte nödvändigtvis ute för att mörda någon, mer troligt att på oklara grunder förstöra egendom.
Följande text är direkt från boken, kapitlet där vi mer allmänt berättar om gärningsmannaprofilen:
Med hjälp av vittnen och troligen lite tur grep polisen en man på onsdagen. Han är nu misstänkt för att vara den som tuttade på de båda båtarna och bussen. Mannen var ”känd av polisen” som det heter men om man ska tro nyhetsrapporteringen bara för stölder och liknande. Här ska man inte måla fan på väggen men exakt så började det för den man som jag och David Widlund skrivit en bok om i år. ”Gryningspyromanen – från mobbad tonåring till Sveriges värsta mordbrännare” är ett långt reportage om vad det var som gick snett i just det livet.
Mannen som beskrivs i boken började med småbrott, fortsatte med större stölder, åkte dit för sinnrika telebedrägerier och blev en av Sveriges första datahackers. För varje gång han åkte fast blev han lite argare och beslöt till sist för att ge igen. Där normala medborgare anpassar sig till de regler som samhället kommit överens om blev ”Gryningspyromanen” ursinnig och bestämde sig för att hämnas. Den hämnden blev dyr för samhället. Hoppas verkligen man tar hand om den nu aktuella mannen i Mariehamn på ett annat sätt.
Boken om ”Gryningspyromanen” har väckt stor uppståndelse sedan den kom ut. Här är recensioner och omdömen. Läs gärna detta och detta också. För att inte tala om jätteuppslaget i Kvällsposten.
Även på Åland har den funnit sina läsare. På Facebook i går uppstod följande korta meningsutbyte:
Jörgen Pettersson
Nja, det är ju ingen roman utan en reportagebok som beskriver en verklig människa och verkliga händelser. Och med tanke på hur det gått för den svenske ”Gryningspyromanen” är det ju inte riktigt något liv att sträva efter, tvärtom. Det som dock är intressant är att så många beskriver de eventuellt anlagda bränderna i Mariehamn som ett resultat av pyromani. Det är med största sannolikhet fel och ungefär som att kalla en bankrånare för kleptoman. Pyromani är en impulskontrollstörning och en sjukdomsdiagnos som är extremt ovanlig och oftast helt irrelevant när det gäller anlagda bränder. Det råder emellertid begreppsförvirring kring detta. I Sverige lyder termen mordbrännare, i Finland kallas brottet obegripligt nog sabotage i lagtexten. På engelska används uttrycket arsonist som antagligen är det mest korrekta av dem alla. (Typiskt engelsmännen att alltid ha rätt...)
- Håller med Jörgen Pettersson men boken var väldigt fängslande och när man kommit igång var den svår att lägga åt sidan! Själv använde jag mig av ljudbok, finns bl a att köpa på ST1.
Gripandet av den man som är misstänkt för de tre bränderna på Åland har skapat en rejäl förvirring när det gäller vad en sådan som tuttar på ska kallas. Ålandstidningen och Ålands radio slog inledningsvis direkt fast att det var en ”pyroman”. Nya Åland förhöll sig mer neutralt och undvek just det ordet. I dag använder Ålandstidningen begreppet mordbrännare och det hade varit korrekt om vi hade hört till Sverige och om man hade inflikat ordet misstänkt framför. Man är ändå inte dömd innan man är dömd.
Så här ligger det till med begreppen:
I Sverige heter brottet mordbrand. I Finland heter det sabotage. När det generellt sett handlar om mordbrännare (Sverige) delar kriminologin upp dessa i sex kategorier. Fast egentligen utgår det från det engelska begreppet arsonist, vilket troligen är det bästa över lag. Sätter man eld på en båt och en buss är man inte nödvändigtvis ute för att mörda någon, mer troligt att på oklara grunder förstöra egendom.
Följande text är direkt från boken, kapitlet där vi mer allmänt berättar om gärningsmannaprofilen:
När det gäller att begripa vad som driver en mordbrännare finns en mängd olika teorier. Den vanligaste är att pyromani skulle utgöra någon form av impulskontrollstörning. Denna impuls är då förknippad med en kick och en lättnadskänsla som uppstår när det brinner, inte långt från den känsla som normalt kopplas till sexualitet. När pyromanen startar en brand är det för att uppnå denna kick, inte för att vinna något på det eller förstöra något för någon annan. Det var Sigmund Freud som först av alla, redan år 1932, definierade pyromani på det sättet, som något som användes av män för att uttrycka sina skruvade sexuella böjelser.
En sådan personlighet har följaktligen ett stort intresse för eld och bränder, brandbilar och släckningsarbete. Men i dag har man nått längre än så när det gäller mordbrännare. Pyromani är extremt sällsynt. Det är knappt någon som stöder den freudianska tolkningen längre. Modern forskning har i dag kommit fram till slutsatsen att mordbränder i de allra flesta fall handlar om aggression, ingenting annat. Ofta baserat på en skör barndom.
Vid ”The Center for Arson Research”, där Williams jobbar, konstaterar man att hela fyrtiosex procent av alla mordbrännare har varit utsatta för misshandel under barndomen och senare i ungdomen. Mordbrännaren är också mest troligt en man. Enligt forskningen är åttiofem procent män och femton procent kvinnor av mordbrännarna i USA.
”I vår forskning använder vi nästan aldrig ordet pyroman, eftersom det faktiskt bara beskriver en undergrupp mordbrännare men förutsätter att alla drivs av samma orsaker, vilket absolut inte är sant. Pyromani har också missbrukats som en slags mental diagnos vilket inte heller är korrekt, utredare borde inte använda medicinska termer för att beskriva ett brottsligt beteende. Till exempel: spänningssökare kan anlägga bränder bara för att visa sin överlägsenhet gentemot brandutredarna, medan en hämndbrännare bara vill ge igen, och använder elden som ett medel för det. Det bästa namnet är rätt och slätt mordbrännare (arsonist; förf. anm.)”, menar Williams.
Mordbrännare klassas lite yvigt uttryckt enligt sex olika ”drivkrafter”:
NYFIKENHET. Mestadels tillämpligt på unga mordbrännare som inte riktigt begriper konsekvenserna av en oskyldig tändsticka. Detta är sannolikt den enklaste formen av beteendestörning. Riskerna för att ett misstag som ung ska hänga med under resten av livet är små.
KRIMINALITET. Eld är ett utmärkt verktyg för att dölja spår som man inte vill ska synas. Eld sopar effektivt bort bevis. Den som en gång kommit så långt som att bränna upp sina spår, löper stor risk att fortsätta upp i vuxen ålder. Hit hänförs också försäkringbedrägerier av olika art.
SINNESFÖRVIRRING. Det kan börja med syner och vanföreställningar innan mordbrännaren helt enkelt anlägger bränder för att rädda resten av världen. Här hjälper bara riktig mentalvård för att få bukt med hallucinationer och illusioner, vilket är det som driver fram mordbrännaren.
SPÄNNINGSSÖKANDE. När en till synes fullt normal människa har allt men saknar spänning i livet kan en anlagd brand bli lösningen. Denna profil kan till största delen fungera i samklang med andra människor. Men förr eller senare rämnar även den fasaden. Det är inte helt osannolikt att ”Gryningspyromanen” delvis passar in även i denna gärningsmannaprofil.
DYSFUNKTIONALITET. Vanligen en följd av en extremt svår barndom med misshandel och otrygghet. Att elda skapar då det lugn de aldrig fick. Detta kan i viss mån tillämpas på ”Gryningspyromanens” profil. Men personer med den här profilen nöjer sig ofta med att se själva elden, utan att bry sig så värst mycket om skadorna. Gryningspyromanen i Sverige var mest intresserad av att åstadkomma skada.
HÄMND. Denna profil passar i stort sett perfekt in på Gryningspyromanen och har ingenting att göra med den gängse bilden av pyromani. Stereotypen för hämndmordbrännaren är att växa upp i en familj där misstänksamhet gentemot precis alla andra är den starkaste drivkraften. ”Låt ingen dra fördel av dig”, är grundtesen för personer med den här profilen. Eller uppmaningen: ”Du har familj så du behöver inga vänner. Blod är ändå tjockare än vatten, vet du.”
Grunden för hämndmordbrännaren är rätt och slätt att utkräva hämnd för sanna eller inbillade oförrätter. Enligt Understanding the Arsonist: From Assessment to Confession, som Dian L Williams skrivit, är mordbrännaren nästan alltid en ensamstående vit man med i genomsnitt tio års skolgång och svaga betyg.
Kommentarer
Skicka en kommentar