Tag vara på midsommarafton

I dag är det midsommarafton, dagen då stängerna reses mot aftonröd sky och barn och vuxna fattar varandras händer och dansar runt en lövad stång. Osv. Och från det mot det där med att perspektiven förändras allt efter dag läggs till dag.

Om jag för tjugo år sedan hade blivit upplyst om att jag en gång, om två decennier, skulle skriva den inledande meningen, hade jag brutit ihop, rockstjärneambitioner som jag då typ hade. Och etter värre hade det blivit om jag då känt till att jag i dag ska vara med och både löva stången, resa den och dricka kaffe och äta bulle efteråt. (Dansen lämnar jag dock bort.)

Det tog mig väldigt länge att inse att några av de traditioner som man som yngre faktiskt tycker borde självdö egentligen utgör de ramar som bildar den tavla som vi människor ska fylla med innehåll. Den insikten har tagit länge att nå men känns skön att formulera.

Med det vill jag önska alla en fin midsommar. Umgås med vänner, ät gott och håll tummarna för Tyskland i kväll. Det blir FÖR otraditionellt om Grekland skulle gå vidare på Tysklands bekostnad. Det skulle helt enkelt inte passa in i dagens Europa. (Det trodde jag inte heller ens i går att jag skulle skriva i dag...)

Har lite otippat blivit en varm förespråkare av traditioner i allmänhet och midsommarstänger i synnerhet. Och börjar citera dikter... Snart blir man väl religiös också. (Eller förresten, stryk det sista. Nån ordning får det allt vara.) Bilden är ”lånad” på internet.

I dag avslutar vi denna text med en dikt av Dan Andersson som dog alldeles för tidigt men hann med mycket gott ändå:

En midsommarvisa


Jag älskar sommarns vindar och solen tröstar mig,
all markens blommor gläds jag med inunder himmelen.
Små myror, viken undan för min fot uppå den smala stig
vi är så många vandrare som trängas fram på den.


Här vill jag sitta neder på de fallna, vissna barr,
i skuggan vill jag sjunga högt en visa till gitarr.


Fåfänglig är väl mänskans lott på jorden där hon går,
och hennes dagar svinna hän likt röken i en vind.
Hon gläds och bygger bo till dess en kväll vid grinden står
en sorg, en synd och hälsar stramt, då bleknar hennes kind.


Då spela löven ej som förr, ej fågelns sång hon hör,
all världen dansar glädjefull men hon är utanför.


Likt Kain hon blickar emot jord och hör ej Herrens röst
ur åska, storm och blomsters doft och ljumma regnens spel
och det som förr en balsam var för hennes kvalda bröst
gör hennes syn blott mera klar för hennes många fel.