Ålands smaker vinner alla

Hade på tisdagseftermiddagen förmånen att delta i en smakpanel med uppdraget att betygsätta åländsk mat. De visste precis vem de skulle kontakta för få människor har satt sig lika mycket mat som jag...

Har ju själv alltid varit en vän av uttrycket ”De gustinum non est disputandum”; alltså om smak ska man aldrig diskutera fast väl tillfrågad är jag svår att stoppa.

Jag fick smaka på äppelchips från Öfvergåsom smälte själen och gjorde livet efter Trump rentav behagligt. Följde upp med en havtornsnektar som fick den mulnaste dag att skina och avslutade med en lokal blåmögelost från Mattas gårdsmejeri som var som en skarp men inte elak örfil från en vän du håller av. Alltså alldeles underbar och gul på ett sätt som får de flesta vaniljglassar att rodna av avundsjuka. Detta kommer sig av allt Sundsgräs som djuren sätter i sig vilket är en story i sig.

Om smaker och mat kan man säga mycket men jag är alldeles övertygad om att en viktig del av den åländska framtiden ligger i upplevelsen vi kan skapa kring våra härproducerade produkter och närliggande berättelser.

Jepp, gubben med ansiktet djupt nere i äppelchipsskålen är jag.

Här kan man läsa ett mer nyanserat reportage i samma tidning.

Några av de mathantverkare som förgyllde min och andras eftermiddag.

Några till...

Äppelchips som man gör bäst i att inte dela med sig av. Det är synd att låta andra äta upp denna skatt.

Havtornsnektar som friskade upp och lyckades balansera det sura mot det söta och göra det oemotståndligt.

En blåmögelost som får en hederlig brittisk Stilton att vilja dra något gammalt över sig och helst försvinna. Den varma gula färjan kommer sig av att djuren på Mattas äter så mycket gräs.