Kreativt på Folkis
I går var det en annan dag än i dag. Också. Medan vi pratade om vardagligheter i lagtinget landade farkosten +Philae2014 på kometens yta vilket jag berättat om tidigare. Själv befann jag mig på en alldeles annan plats på vår Moder Jord, nämligen...
...Ålands folkhögskola i Finström, Strömsvik, som hör till Ålands allra mest historiskt tyngda platser då historien och framtiden möts på ett sätt som gör en samhällsbyggare halvt vimmelkantig. Här startade på flera sätt det Åland vi känner i dag.
Redan år 1854, samma år som Bomarsunds fästning sprängdes i småbitar av fransmän och britter inledde ingen mindre än den åländska folkskolans fader, kontraktsprosten Frans Petter von Knorring den första navigationsutbildningen på denna plats. År 1898 stod huvudbyggnaden klar och blev i samband med första världskriget centralen för den planerade återföreningen med Sverige. Det var här som inflytelserika ålänningar samlades den 20 augusti år 1917 för att förbereda återanslutningen och kungabesöket och mycket mer. Allt i största hemlighet.
I dag är hemlighetsmakeriet borta och i folkhögskolans lokaler skapar man framtid och mod och tro på sig själv. Skolan hyser ett sextiotal elever i olika program. Några lär sig fotografera vildmark, andra lever sina konstnärsdrömmar, endel läser upp sina betyg och så finns det de som går här för att skapa ordning på sig själva i väntan på en annan utbildning. Alla skäl är lika goda och utgör delar av det som det innebär att vara människa. Man vet inte alltid vad det ska bli av en själv eller världen vi lever i.
Hit kommer sextonåringarna som inte vill ta plats och som tycker världen är otäck. Precis som vi alla gör med jämna mellanrum. Här lär de sig förstå att folk är lika rädda och ängsliga var än man bor och vad än man kan eller gör. Genom konsten, litteraturen, teatern, grundämnena, språken och insikterna är det många som lärt sig leva och uppleva i denna skola. Det är så lätt att vifta bort dessa så kallade mjuka värden men då gör man sig skyldig till det kanske största fel en människa kan göra; man ignorerar en verklighet vi lever i. I en bra värld ryms både hårt och mjukt.
Jag är glad att vi från finans- och näringsutskottet, ofta kallat lagtingets mäktigaste utskott, såg bortom pengarna när vi häromåret hyllade Ålands folkhögskola och betonade vikten av att den ska vara kvar och i högre grad än i dag utnyttjas i vårt skolsystem. Samhällsbygge är komplext för det handlar om människor och deras drömmar. Och precis just därför är det samtidigt alldeles fantastiskt.
I Folkis får folk vara sig själva och med bestämd men ändå varsam hand lotsas vidare på de vägar som utgör livet och som ofta är dåligt utmärkta och uselt belagda. Många av dem (vägarna) måste man rentav tillverka på egen hand. (Liksom broarna, förlåt men kan inte helt släppa Vårdöbron!)
Mina slutsatser är enkla. Ålands folkhögskola fyller en oerhört viktig funktion när det gäller att skapa innehåll i unga och äldre ålänningars och andras liv och när vi sist och slutligen sitter där på ålderns senhöst och inte kan något annat är det faktiskt precis det som allting handlar om. Att göra det man kan, och vill, så gott som möjligt. Alla måste inte bli studenter eller matematiker eller sjuksyrror eller försäkringstjänstemän eller busschaufförer eller fiskodlare eller vad det nu kan vara. Man vill ibland bara vara sig själv och det kan antagligen vara den viktigaste uppgift varje människa har. Jag är alldeles övertygad om att von Knorring och de andra som jobbade för denna plats skulle sträcka på sig och på tydligt åländskt maner slå fast: ”Det blev nog inte så tokigt i alla fall!”
God torsdag.
...Ålands folkhögskola i Finström, Strömsvik, som hör till Ålands allra mest historiskt tyngda platser då historien och framtiden möts på ett sätt som gör en samhällsbyggare halvt vimmelkantig. Här startade på flera sätt det Åland vi känner i dag.
Redan år 1854, samma år som Bomarsunds fästning sprängdes i småbitar av fransmän och britter inledde ingen mindre än den åländska folkskolans fader, kontraktsprosten Frans Petter von Knorring den första navigationsutbildningen på denna plats. År 1898 stod huvudbyggnaden klar och blev i samband med första världskriget centralen för den planerade återföreningen med Sverige. Det var här som inflytelserika ålänningar samlades den 20 augusti år 1917 för att förbereda återanslutningen och kungabesöket och mycket mer. Allt i största hemlighet.
I dag är hemlighetsmakeriet borta och i folkhögskolans lokaler skapar man framtid och mod och tro på sig själv. Skolan hyser ett sextiotal elever i olika program. Några lär sig fotografera vildmark, andra lever sina konstnärsdrömmar, endel läser upp sina betyg och så finns det de som går här för att skapa ordning på sig själva i väntan på en annan utbildning. Alla skäl är lika goda och utgör delar av det som det innebär att vara människa. Man vet inte alltid vad det ska bli av en själv eller världen vi lever i.
Hit kommer sextonåringarna som inte vill ta plats och som tycker världen är otäck. Precis som vi alla gör med jämna mellanrum. Här lär de sig förstå att folk är lika rädda och ängsliga var än man bor och vad än man kan eller gör. Genom konsten, litteraturen, teatern, grundämnena, språken och insikterna är det många som lärt sig leva och uppleva i denna skola. Det är så lätt att vifta bort dessa så kallade mjuka värden men då gör man sig skyldig till det kanske största fel en människa kan göra; man ignorerar en verklighet vi lever i. I en bra värld ryms både hårt och mjukt.
Jag är glad att vi från finans- och näringsutskottet, ofta kallat lagtingets mäktigaste utskott, såg bortom pengarna när vi häromåret hyllade Ålands folkhögskola och betonade vikten av att den ska vara kvar och i högre grad än i dag utnyttjas i vårt skolsystem. Samhällsbygge är komplext för det handlar om människor och deras drömmar. Och precis just därför är det samtidigt alldeles fantastiskt.
I Folkis får folk vara sig själva och med bestämd men ändå varsam hand lotsas vidare på de vägar som utgör livet och som ofta är dåligt utmärkta och uselt belagda. Många av dem (vägarna) måste man rentav tillverka på egen hand. (Liksom broarna, förlåt men kan inte helt släppa Vårdöbron!)
Mina slutsatser är enkla. Ålands folkhögskola fyller en oerhört viktig funktion när det gäller att skapa innehåll i unga och äldre ålänningars och andras liv och när vi sist och slutligen sitter där på ålderns senhöst och inte kan något annat är det faktiskt precis det som allting handlar om. Att göra det man kan, och vill, så gott som möjligt. Alla måste inte bli studenter eller matematiker eller sjuksyrror eller försäkringstjänstemän eller busschaufförer eller fiskodlare eller vad det nu kan vara. Man vill ibland bara vara sig själv och det kan antagligen vara den viktigaste uppgift varje människa har. Jag är alldeles övertygad om att von Knorring och de andra som jobbade för denna plats skulle sträcka på sig och på tydligt åländskt maner slå fast: ”Det blev nog inte så tokigt i alla fall!”
God torsdag.
Så här ser det ut när man anländer till Ålands folkhögskola en tidig morgon i november. Bygget är i fornnordisk stil och kommer därför antagligen att hålla betydligt längre än fuskbyggda Vårdöbroar! |
Eleverna på fotolinjen sitter och diskuterar vinklar, idéer och upplägg när vi anländer. Precis som alla fotografer i hela världen gör i stort sett varje morgon. |
Här är det gruppledare Runar Karlsson som får lyssna till några väl valda ord av rektor Maria Säll-Öfverström. |
Man är själv också en slags fotograf! |
Detta kan vara en stångjärnshammare eller något liknande. God bless. |
Gurkburkslock kan gå hur långt som helst utan att komma fram. I vart fall om man blir en klocka i sitt nästa liv. |
Hoppas verkligen detta är mest läskedryckskapsyler! :-) |
Ooops, här slank det visst med en skylt från den gångna veckans lagtingsdebatt. |
Partiledare Harry Jansson, gruppledare Runar Karlsson och ledamoten Roger Slotte lyssnar på Maria Säll-Öfverström, rektor för Ålands folkhögskola. Cia Numelin håller ordning och reda på sällskapet. |
Här tillverkas smycken och grejer med hjälp av den egna fantasin. |
Konst får världen att gå vidare, det har jag upprepat många gånger. |
Skillnaden mellan en dansare och en äldre herreman finns ofta bara i betraktarens egna ögon. |
Denna byggnad i Folkiskomplexet kallas för Kavaljersflygeln av det enkla skälet att det var här som killarna övernattade. |
Sedan år 1898 har denna byggnad stått i Strömsvik och på olika sätt varit med om skapandet av den åländska självstyrelsen. |
Julle sade mycket klokt. Här kan man läsa allt om Julius Sundbloms livsgärning. |
Hugo Johansson var en annan av förkämparna. |
Världen är ständigt närvarande i Ålands folkhögskola. Sådant gillar jag. Sist och slutligen är vi på Åland bara en del av en mycket större helhet. |
Gruppledare Runar Karlsson funderar på vilken nyans av grönt som är skönast av dem alla. |
Med en bra drömfångare blir alla små problem stora. Och alla stora problem små. |
Kanske finns det vackrare utsikter än denna, fast jag tvivlar! |
Några av de elever och lärare som skapar framtidens Åland. |
Detta borde inte bara gälla på Ålands folkhögskola utan överallt. Ständigt och alltid. |
Tänkvärda ord. |
Kommentarer
Skicka en kommentar