Spaning vid havsbandet

Det är ingen plats som havsbandet den här tiden på året. Inte ens ett lätt vårregn ställde till med annat än att de svarta klipporna plötsligt blev livsfarliga att röra sig på denna lördagskväll.

Det ska sägas direkt. Jägarmässigt blev gårdagskvällen misslyckad, inte en guding inom skotthåll. Ändå är timmarna med sig själv, sin son och naturen ovärderliga ur precis alla andra vinklar.

Jag tänker på synen av strandpiparna som i ursinnig fart och obegriplig precision slänger sig mellan skyn och stenarna i jakten på själva livet. Jag tänker också på gåsen som makligt simmade från en holme till en annan och sedan tillbaka, till synes utan vare sig varken mening eller mål. Viggparet som p-r-r-r-ande och i hög fart flyger runt, blott centimetrar från varandra.

Havsörnen ska man inte heller glömma. Det borde inte råda några tvivel om vem som är bossen i byn när han kommer med sina vingar, breda som en liten bil. Fast det struntar de två kråkorna i som gjort det till stor konst att nypa denne himlens herre i fjädrarna och kraxa ut honom.

Blir heller aldrig mätt på att se labbarna som helt satt tyngdlagen ur spel där de flyger kring som dervischar och ena sekunden nuddar vågkammarna för att nästa ha försvunnit ur sikte efter en kraftsamling mot solen.

Sitter också och funderar på en stor och extra skränig tärna som inte alls gillar platsen vi valt att sitta på. Han eller hon eller antagligen både pratar ett språk jag inte förstår men använder en ton som inte lämnar några tvivel. Jag tror det är kentska tärnor jag har att göra med, de är större än de vanliga och ser skarpa ut i synen.

Intrycken vid havsbandet avlöser varandra. Just den här dagen kom det aldrig någon säl, som det ofta gör. Inte fick jag heller se någon skarv flyga förbi och sången från alfågelflockarna hördes bara på distans. Det mjuka regnet satte nån slags sordin på naturen som ändå inte vek ner sig utan bara gjorde lite annorlunda.

En kväll i havsbandet är ro- och kraftgivande och jag längtar redan tillbaka till nästa gång. Fast i kväll funkar det inte riktigt. Livet är ju lite fotboll också och klockan 18.30 kommer MyPa till Mariehamn för att åka hem tomhänta. Ses.

Det ser kanske inte så märkvärdigt ut så här men under ytan och upp mot skyn står det aldrig stilla i havsbandet.

Helly Hansen-gubbe med stora glasögon. 

Kanske hör dessa ägg till de förmodade kentska tärnorna. Eller så är de vanliga måsägg, det är inte så lätt att se skillnad.