Äppel är en del av framtiden

Äppel är ett utmärkt exempel på utveckling och innovationskraft inom det åländska jordbruket. När branschen gick neråt valde aktörerna att byta fot och satsa på nya produkter som bättre gick hem hos de finländska och åländska konsumenterna. Alla gillade inte det men hängde ändå med i arbetet.

Det blev en händelserik och stundtals dramatisk vecka de sista skälvande dagarna i april. Inte på det där sättet som på riktigt är spännande eller farligt men nog rätt kittlande. Det studsade åsikter åt ganska många olika håll samtidigt innan jag höll mitt lilla anförande kring EU-programmen. Så här lät det ungefär, efter bästa förmåga:

Talman,
Livsmedelsindustrin är en av Ålands viktigaste framtidsbyggare. Det är de flesta här inne och där ute överens om. De produkter som odlas och föds upp och förädlas i vårt landskap sprider vårt varumärke och lyfter vår gemensamma historia som borde bottna i att vi ska vara en grön ö i ett blått hav. Samtidigt som vi tjänar pengar och skapar arbetsplatser. Vi ligger mitt emellan två tre väldiga marknader som över tid, är min övertygelse, kräver och är villiga att betala för bättre mat, hälsosammare råvaror och ett besöksmål där naturen är äkta och omgivningen vacker. Dit är Åland på väg om vi agerar klokt.

Skälet till att vi kan göra det i industriell omfattning står att finna i den sjuårsperiod vi har bakom oss. Under den tiden har den åländska primärnäringen med hjälp av de avslutade EU-programmen investerat tyngre än någonsin i förädling och produktion och detta leder till själva skälet till att upprördheten över delar av det nya EU-programmen delvis är ganska stor. Det handlar nämligen om vikten av förutsägbarhet och nödvändigheten av kalkylerbara risker i företagande. När en entreprenör gör stora investeringar sker det inte på ett eller fem eller tio år. Det handlar inom till exempel jordbruket om samma långsiktighet om inte längre som inom sjöfarten. Pengarna som ska betala investeringarna måste flyta in under flera decennier.

Man har alltså investerat sig till den framgång som primärnäringarna och dess förädlare i dag upplever. De har gjort sina kalkyler på basen av den verklighet som de tidigare EU-programmen erbjöd. Detta leder inte till ett liv i sus och dus, tvärtom. En genomgång av de största landsbygdsbolagens bokslut visar tvärtom att omsättningen visserligen vuxit men att de stigande kostnaderna ätit upp all eventuell vinst. Trots att ränteläget är historiskt lågt. När nu ett nytt program delvis stuvar om förutsättningarna förändras spelplanen för de entreprenörer som sitter kvar med de investeringar de gjorde under den förra programperioden. Ilskan och ängslan vi i dag ser ska läsas mot den bakgrunden och även hanteras så seriöst som möjligt. Det handlar om heder och att ta ansvar för tidigare beslut gentemot de näringsidkare som trott på dem och satsat allt. Morgondagens förutsättningar upplevs som annorlunda i jämförelse med gårdagens löften. Det är självklart ett problem för det handlar om företagsekonomisk verklighet.

Men. Det finns alltid ett men och det är i det här fallet en parallell verklighet, landskapet Ålands utsatta läge och den nödvändiga ekonomiska tillnyktring som drabbar alla. Dagens Åland har byggts upp med hjälp av skattegottgörelser som många gånger om motsvarat det behov det åländska samhället egentligen haft. Ändå har regering efter regering blundat för detta faktum och istället för att spara och långsiktigt skapa välstånd använt pengarna för att bygga in en guldkant i tillvaron. Den åländska vardagen har därmed varit lite lyxigare än vardagen i övriga Finland. Servicen inom de allra flesta områden har varit lite bättre på Åland än i Finland. Det vi nu ser är en normalisering i jämförelse med denna guldkantade vardag vi vant oss vid. Ett annat ord för normalisering är inbesparingar och det kommer att kännas på precis alla nivåer i det åländska samhället. Särskilt om vi väljer att se problemen istället för de möjligheter som alltid funnits och som alltid kommer att finnas. Ett annat väldigt konkret faktum är att Åland av historiska skäl övertagit allt större andel av finansieringen inom primärproduktionen. Före EU-inträdet stod Åland på egen hand för drygt fyra procent av primärnäringarnas omsättning. I dag är motsvarande siffra 25 procent. Det är en utmanande sanning.
Jordbruksnäringen förändras i dag liksom den gjorde i går. För inte så hemskt många år sedan var frilandssgurka en viktig del av lantbrukens inkomster, sedan kom sockerbetorna. Numera är båda i stort sett borta. I dag är äppel, lök, mjölk och andra specialodlingar nya framgångsprodukter. På stormarknaderna i väst och öst tornar höga pallar av åländsk äppelmust upp sig. Det trodde ingen för tio år sedan. Vad morgondagen bär med sig vet ingen människa men det är knappast att odla vall och naturbeten.

Det förefaller som om vi på Åland i allt högre grad odlar grödor som inte självklart blir till mat för djur eller människor. För trots att den odlade arealen krympt något sedan år 1995 har mängden vall och åkerbeten fördubblats. I dag utgör vall och åkerbete i det närmaste hälften av allt som odlas på Åland. Det kan omöjligt vara vägen framåt men är sannolikt en del av det samhällskontrakt som upprättades då de stora investeringarna genomfördes under den förra programperioden. Frågan är hur detta dilemma ska skötas.

Kanske kunde endel av denna mark användas till nypotatis som tidigare än alla andra i Finland kunde erbjudas köpstarka storstadsbor. Eller sparris, denna primör som precis nu får hela Tyskland och kontinenten att stanna till och tänka på mat. Borde ännu mer mark användas till paradgrenen äppelodling där det bevisligen finns både marknad och lönsamhet?

Det finns flera utmanande påståenden i meddelandet om EU-programmen. När det gäller Forskning och Utveckling investerades år 2009 bara 0,16 procent av den åländska bruttonationalprodukten, det är pinsamt lågt och på riktigt illavarslande. Ett samhälle som inte längre väljer att satsa på framtiden är dömt att stagnera. Därför är jag glad över att se att fokus i EU-programmen ligger på konkurrenskraft och produktivitet, inte att vi ska göra som vi alltid har gjort. När det gäller startstöd, investeringsstöd och konkurrenskraft satsar Åland, om jag förstått EU-programmet rätt, mer än man gör i Finland.

Jag tar gärna ett exempel på utvecklingsförmåga från verkligheten, äppelodlingen. För tiotalet år sedan var branschen i kris, de åländska äpplena höll inte måttet hos de finländska konsumenterna. Odlarna på Åland tog till sig kritiken, de lade ner de sorter som var sämst och satsade på utveckling och förädling och bättre kyllager. Alla ville inte göra detta men tillräckligt många och det kan vi alla vara glada för i dag. Åländska äppel utgör svindlande sextio procent av de äppel som odlas i hela Finland. Och är dessutom sensationellt läckra.

Eftersom landskapets kassa är satt under historiskt hård press samtidigt som antalet gårdar de facto minskat är det tyvärr ofrånkomligt att även se över EU-programmens finansiering. Det är snärjigt att bena ut precis alla detaljer men då programmet på ett övergripande plan inte är sämre än motsvarande i Finland skapar det förutsättningar för Åland att lyfta fram positionerna och med nya produkter hitta nya marknader, för det är precis det som allt handlar om. Att ta hand om gamla kunder och att hitta nya.

Det handlar inte heller bara om de kommande sju åren. Jordbruk och miljö formas under längre tider än så. Det är viktigt att tänka på de sju åren som följer efter år 2020 och efter det och så vidare. Åland har, liksom alla våra grannar och konkurrenter, att förhålla sig till krympande finanser. Därför gäller det att sikta omsorgsfullt och pricka rätt. Här finns skäl att se vilka näringsgrenar som just nu är de mest intressanta sett ur exportsynvinkel. Av alla jordbruksprodukter säljs som bekant åttio procent bort från landskapet. Det handlar om mjölk, äppel, grönsaker, potatis, kött och ägg samt spannmål, precis i den ordningen. Här är det viktigt att landskapet uppmuntrar och i mån av möjlighet stöder dessa grenar. Det är avgörande att de åländska mjölk- och köttprodukterna, äpplena, grönsakerna och potatisen fortsätter att vinna marknadsandelar och stärka det åländska varumärket. Åland ska vara rent, gott och klokt.

Jag inser att det finns en uppdelning på Åland för det är så vi hanterar saker. Ju mer jag ser ställer jag mig ganska frågande till de ofta konstruerade konflikter vi genomlever och eldar på. Vi har sex små partier, vi har sexton små kommuner, 28.000 ålänningar som undrar vad som pågår och allt detta tillsammans gör att jag ibland får känslan att vi glömmer bort att se helheten. Sanningen är den att vi bara tillsammans kan möta de utmaningar vi står inför. Jag kan inte förena mig i synen att Åland utgörs av staden och landet och skärgården. För mig finns ett Åland. Lika lite kan jag se nyttan att definiera oss som saltvikare, kumlingbor, lumparlänningar eller ytternäsare. Jag anser att vi alla är ålänningar. Mot den bakgrunden behöver vi, alldeles särskilt vi som sitter i detta parlament, tvinga oss själva att höja vår blick och definiera Åland som en helhet och omvärlden som vår konkurrent och vår möjlighet. Bara genom att skapa ett sunt, grönt, friskt och därmed inbjudande Åland kan vi garantera våra barn en lika bra framtid som våra förfäder skapade för oss.

Nu ska detta EU-program vara ett levande dokument och jag accepterar att ramarna är lagda och den nivå de ligger på. Mot bakgrund av den ekonomiska situation vårt landskap befinner sig i gäller det att hålla i slantarna överallt där det är möjligt. Jag önskar ändå att landskapsregeringen som nu har programmen i sina händer håller detta i minnet och med öppet sinne tar till sig informationen och faktaunderlaget i remissvaren. Tack vare det tidigare programmet har hundratals miljoner investerats i åländsk primärproduktion och gjort den stark. Det gäller nu att hålla sina tidigare löften och inte försvaga det starka för att på det sättet förstärka det svaga. Det fungerar nämligen inte. Jag förutsätter att när det kommande EU-programmen görs till verklighet ska de bidra till att garantera de tidigare investeringarna så att de på sikt blir livskraftiga och tillåts växa.

Ja, vi ska hålla i utgifterna. Men det blir alldeles tokigt om samhället slår undan benen för dem man tidigare uppmuntrat att satsa.