Stolthet, Hjärta och Passion
Det var naturligtvis en överväldigande afton i går på dartklubben Joker Dart där Sune Eriksson och hans vänner ställde till med fotbollsfest. Resultatet är vid det här laget bekant. IFK Mariehamn lyckades efter en tuff inledning kvittera i den sjuttioandra minuten och nå ett oavgjort resultat i lagets hittills första match i Europa League. Det är en bravad och en bedrift utav bästa märke. När Alanzo Adlam med fel fot knixade in bollen i FC Inter Baku-målet trodde jag uppriktigt jag skulle få glädjefnatt. Någonstans där tror jag den berömda själen finns när det gäller fotboll. Gemenskapen i framgångarna ställs exponentiellt mot bedrövelsen i förlusterna vilket gör glädjen ännu mera glädjerik, som Lill Lindfors brukar sjunga.
IFK lyckade med det omöjliga vilket är bra. Dessvärre kan jag inte riktigt bara njuta av stunden för jag tycker det FC Inter Baku visade prov på var något som UEFA och domarkåren måste hantera med stor noggrannhet. Det kan naturligtvis ha varit en händelse att IFK-anfallaren Dever Orgill efter en oförsiktig glidtackling tvingades lämna planen efter bara fjorton minuter. Det kan också ha varit en händelse att IFK:s andra storstjärna Diego Assis tvingades lämna planen efter tjugoåtta minuter. Jag är möjligen en konspirationsteoretiker men det finns några besvärande fakta:
1. Det stod väldigt klart att FC Inter Baku gjort sin hemläxa och noga kartlagt hela IFK. På den här nivån lämnas inget åt slumpen om man som FC Inter Baku spelar europeiskt för sjuttonde gången. Inte minst handlar det om stora pengar för de lag som lyckas klamra sig kvar i turneringen.
2. Både Dever Orgill och Diego Assis attackerades av samme försvarare, fransmannen hemma från Kongo, Bruce Abdoulaye, 31 år, av allt att döma en så kallad hårding.
3. Denne Bruce Abdoulaye har under sin tid i FC Inter Baku spelat trettiofyra matcher och tilldelats 11 gula kort. Under sin karriär på det professionella planet har han i fem olika klubbar spelat sammanlagt tvåhundrafyra matcher, fått trettioåtta gula kort och två röda. Det är alltså ingen pojkscout detta handlar om, snarare en fotbollens legoknekt.
Slutsatsen blir i min skalle att FC Inter Baku med stor precision mejslat ut nödvändigheten att eliminera storstjärnorna Dever Orgill och Diego Assis för att därmed öka sina chanser att vinna. Tack vare en ängslig domare höll det på gick vägen. När Orgill kapades borde det ha varit gult kort, när Assis mejades ner borde det varit rött. Det blev inget. Inte förrän i den femtionde minuten fick Bruce Abdoulaye sin trettioåttonde varning efter ett nytt överfallsförsök på mittfältaren Pekka Lagerblom, ytterligare en av IFK:s mest namnstarka spelare. Det är då inte längre så svårt att se ett mönster i angreppen. Likt en målsökande missil hade denne Abdoulaye skickats ut från sin stridsledning.
Det tycks mig alltså som om FC Inter Baku gjort vad man ska göra. De kartlade sina motståndare och lyckades ta bort de farligaste. Ändå gick det på tok (för dem) och det är precis det som definierar IFK Mariehamn från golvet i omklädningsrummet till taket på Wiklöf Holding Arena. Man får aldrig ge upp. Keep on swimming. För fotbollens bästa vore det klädsamt med en markering gentemot FC Inter Baku. I sista änden handlar det också om den sådan självklarhet som rätten till att vara, mer eller mindre, i trygghet på sin arbetsplats. Den här gången lyckades domaren inte sköta detta.
På söndag väntar FF Jaro hemma för IFK. Det finns några biljetter kvar till torsdagens hemmamatch i Europa League, de säljs där och då av mig. FC Inter Baku kommer till Mariehamn för att vinna, tro inget annat. De är redo att göra vad som helst, det har vi sett. Jag skulle bli mycket överraskad om Dever Orgill och Diego Assis är tillbaka så snabbt. Därför behövs nu, mer än någonsin, verkligen alla händer på däck och alla röster i kören. Vi ska visa FC Inter Baku att fotboll är mer än att eliminera sina motståndare. Det är respekt för spelet och motståndarna och det är Stolthet, Hjärta och Passion!
Ha en trevlig helg.
IFK lyckade med det omöjliga vilket är bra. Dessvärre kan jag inte riktigt bara njuta av stunden för jag tycker det FC Inter Baku visade prov på var något som UEFA och domarkåren måste hantera med stor noggrannhet. Det kan naturligtvis ha varit en händelse att IFK-anfallaren Dever Orgill efter en oförsiktig glidtackling tvingades lämna planen efter bara fjorton minuter. Det kan också ha varit en händelse att IFK:s andra storstjärna Diego Assis tvingades lämna planen efter tjugoåtta minuter. Jag är möjligen en konspirationsteoretiker men det finns några besvärande fakta:
1. Det stod väldigt klart att FC Inter Baku gjort sin hemläxa och noga kartlagt hela IFK. På den här nivån lämnas inget åt slumpen om man som FC Inter Baku spelar europeiskt för sjuttonde gången. Inte minst handlar det om stora pengar för de lag som lyckas klamra sig kvar i turneringen.
2. Både Dever Orgill och Diego Assis attackerades av samme försvarare, fransmannen hemma från Kongo, Bruce Abdoulaye, 31 år, av allt att döma en så kallad hårding.
3. Denne Bruce Abdoulaye har under sin tid i FC Inter Baku spelat trettiofyra matcher och tilldelats 11 gula kort. Under sin karriär på det professionella planet har han i fem olika klubbar spelat sammanlagt tvåhundrafyra matcher, fått trettioåtta gula kort och två röda. Det är alltså ingen pojkscout detta handlar om, snarare en fotbollens legoknekt.
Slutsatsen blir i min skalle att FC Inter Baku med stor precision mejslat ut nödvändigheten att eliminera storstjärnorna Dever Orgill och Diego Assis för att därmed öka sina chanser att vinna. Tack vare en ängslig domare höll det på gick vägen. När Orgill kapades borde det ha varit gult kort, när Assis mejades ner borde det varit rött. Det blev inget. Inte förrän i den femtionde minuten fick Bruce Abdoulaye sin trettioåttonde varning efter ett nytt överfallsförsök på mittfältaren Pekka Lagerblom, ytterligare en av IFK:s mest namnstarka spelare. Det är då inte längre så svårt att se ett mönster i angreppen. Likt en målsökande missil hade denne Abdoulaye skickats ut från sin stridsledning.
Det tycks mig alltså som om FC Inter Baku gjort vad man ska göra. De kartlade sina motståndare och lyckades ta bort de farligaste. Ändå gick det på tok (för dem) och det är precis det som definierar IFK Mariehamn från golvet i omklädningsrummet till taket på Wiklöf Holding Arena. Man får aldrig ge upp. Keep on swimming. För fotbollens bästa vore det klädsamt med en markering gentemot FC Inter Baku. I sista änden handlar det också om den sådan självklarhet som rätten till att vara, mer eller mindre, i trygghet på sin arbetsplats. Den här gången lyckades domaren inte sköta detta.
På söndag väntar FF Jaro hemma för IFK. Det finns några biljetter kvar till torsdagens hemmamatch i Europa League, de säljs där och då av mig. FC Inter Baku kommer till Mariehamn för att vinna, tro inget annat. De är redo att göra vad som helst, det har vi sett. Jag skulle bli mycket överraskad om Dever Orgill och Diego Assis är tillbaka så snabbt. Därför behövs nu, mer än någonsin, verkligen alla händer på däck och alla röster i kören. Vi ska visa FC Inter Baku att fotboll är mer än att eliminera sina motståndare. Det är respekt för spelet och motståndarna och det är Stolthet, Hjärta och Passion!
Ha en trevlig helg.
Bayil Stadium i Baku var platsen som vi kunde vara på tack vare Ålands penningautomatförenings stream. |
Ibland var det lugnt som vilken hemmakväll som helst framför teven. |
En mörkrets man satt i publiken. Detta kallas egopic! |
Sedan blev det plötsligt livat... |
...och ganska glatt... |
...och till sist rena hyllningsvrålet till de grönvita hjältarna i Baku. Tack för en härlig kväll på dartklubben där vi festat förr! |
Vilken tur att inte IFK fick full pott. Då har inte tidningarnas trycksvärta räckt till !
SvaraRadera