fredag 26 juli 2013

Grattis Pekka, 60 år i dag!

I dag fyller IFK-tränaren och visionären Pekka Lyyski sextio år. Det tänker han enligt lokaltidningarna inte fira men det är ändå på sin plats med några ord till hyllning. Det finns nämligen inte många idrottsledare av samma kaliber. På Åland. I Finland. I världen. Därför kommer här delar av den text om Pekka som jag skrev i Ålands Idrott, den stora idrottshistoriken som utkom tidigare i år. Jag hör till dem som tycker Pekka Lyyski gjort och gör ett enormt jobb kring det som i dag är IFK Mariehamn. Han inledde arbetet med att nå eliten för mer än tjugo år sedan och har sedan dess aldrig vikt av från den stigen, många av supportrarna till glädje. Jag gillar långsiktighet. Grattis Pekka!

Pekkas plan blev verklighet
Genom att aldrig vara nöjd har IFK Mariehamns huvudtränare Pekka Lyyski under tjugo års tid envist byggt upp ett fotbollslag som klarar sig i Finlands högsta fotbollsliga.

Pekka Lyyski växte upp i Karleby och började som så många andra tidigt med fotbollen för vilken han hade talang. Han var inte heller oäven i ishockey men tvingades sluta som fjortonåring för fotbollens skull. Resultatet lät inte dröjas. Redan som sextonåring fick Pekka spela för stadens stolthet, Gamla Karlebybollklubb (GBK) som då fanns i division två, snäppet under högsta ligan. Vid sidan av det tränade han dessutom B-juniorlaget.

Så kunde det ha fortsatt men Pekka Lyyski ville mer än att stanna i staden han föddes i. Och som så mycket annat här i livet var det tillfälligheter som förde honom till Åland och Mariehamn. För det första det jobb han som nyutexaminerad studentmerkonom behövde.

– Jag blev lovad jobb av GBK men det ordnade sig aldrig och sysslolös kunde jag ju inte vara.

För det andra bekantskapen med IFK Mariehamns dåvarande spelande tränare Henrik Boström som 1976 hade lyckats med det omöjliga och fört IFK till division ett. Laget och staden vibrerade av framtidstro och Boström sökte spelare som ville vara med och spela i laget.

– Så blev det. Henka ringde mig, jag flyttade till Åland hösten 1976, började som virkesförsäljare vid Önningeby såg och satsade samtidigt hårt på fotbollen, minns Pekka.

Detta var ändå inget enkelt beslut. GBK spelade då i högsta ligan medan IFK var en otippad nykomling i division ett, alltså sämre än ligan. Ändå bestämde sig Pekka för att flytta från sin hemstad till ett nytt lag och ett nytt jobb. Som virkesförsäljare blev han inte långvarig. Redan vid årsskiftet bytte han sin civila karriär till skattebyrån och kort därefter började han i den bransch som skulle följa honom under decennier framöver och samtidigt omöjliggöra hans egen karriär som fotbollsspelare.

– Jag började på hotell Adlon och tvingades inse att det inte gick att kombinera det jobbet med hårdsatsning på fotbollen.

Trivselhotell Ab som koncernen hette var en stor spelare i den åländska turistbranschen. Under en längre period skötte man om hotellen Adlon, Savoy samt turistanläggningen Havsvidden i Geta och stugbyar i Norrö och i Dånö. Ändå fanns alltid tanken kvar hos Pekka Lyyski. Det var fotbollstränare han skulle bli. Det hade stått klart sedan uppväxten i Karleby då han sin ungdom till trots alltid tyckte han taktiskt låg före tränarnas strategier. Men först handlade det om familjens ekonomi och då kom jobbet inom turistbranschen först. Där skulle exakt samma driv göra Pekka och hans nystartade bolag framgångsrika. År 1996 bildade Pekka tillsammans med kompanjonen Henrik Nordström Ålands Turism & Konferens Ab och blev egna företagare med allt vad det betyder. Fotbollen blev på sparlåga för en tid. Men det fanns gott om andra utmaningar.

– Jag kan inte arbeta utan tydliga mål och jag älskade att åka runt på mässor, göra upp avtal och locka folk till Åland. Det var som en tävling varenda dag.

Medan Pekka Lyyski jobbade hårt med egna företaget genomgick han också alla tillgängliga grundkurser för fotbollstränare. En av dem krävde ett slutarbete. Pekka valde att jämföra de nordiska ländernas juniorträningsmodeller. Hans slutsats var att Danmark arbetade mest modernt och beslöt sig för en egen blandning som baserade sig på lite danskt och lite svenskt och gjorde det åländskt.

I slutet av 1980-talet började Pekka Lyyski det målmedvetna och långsiktiga arbete som hösten 2004 resulterade i det otroliga steget till den högsta finska ligan. Han började med sina egna barn och deras kompisar, han blev distriktstränare tillsammans med den mångårige fotbollsledaren Gösta Bryggman som också jobbade som verksamhetsledare för det som från början hette Ålands bolldistrikt (i dag Åland fotbollförbund). Andra förgrundsgestalter var Allan Överström och Hans Lundberg vilka gjorde ett stort och sällan uppmärksammat arbete med pojklagen i Hammarland och i Finström. Allt skulle senare passa ihop och bli det framgångsrika IFK Mariehamn.

Det var ett mycket bra samarbete. Distriktet sade aldrig nej till Pekka Lyyskis förslag utan satsade rejält på distriktslagen som gjorde väl ifrån sig i de många turneringar man deltog. Det gav snabbt resultat. Ungdomslandslagen ringde och de åländska fotbollsspelarna blev snabbt kända för sin seriositet och träningsvilja. Förklaringen till framgångarna var huvudsakligen två. Dels träningsupplägget, dels kraven från Pekka själv men, framför allt, motståndet.

– Vi åkte till många turneringar men vi var också noga med att alltid sträva mot att möta på pappret bättre lag än vi. Så utvecklas man snabbare. Vi ville alltid ha lite bättre motstånd.

Därför packade Pekka Lyyski och hans tränarkollega Kari Niskala två transiter fulla med fjortonåringar för att åka till Göteborg och möta Gais och Västra Frölunda, en lång resa för två matcher kan man tycka.

– Men nödvändigt. Ska man bli bra på något gäller det alltid att se framåt och söka bättre motstånd. Det är enklare att motivera unga att ta i lite extra om de vet att de har spännande matcher att se fram mot. Att bara harva på i Upplandsserien räcker inte till. Det ska finnas tydliga mål och det ska finnas klara besked.

Alla gillade inte Pekka Lyyskis metoder. Det fanns unga som slutade och det fanns föräldrar som tyckte Pekka gick ut för hårt med de unga spelarna. Men Pekka höll fast vid sin linje och fortsatte att oförtrutet stå där och instruera och mana på. Han ställde hårda krav men han var generös med beröm, då det fanns fog för det.

– Jag trodde hela tiden jag gjorde rätt. Jag försökte efter bästa förmåga vara rättvis. De som tränade hårdast fick spela mer än de andra, det var fullständigt naturligt för mig. Det vi gjorde var en elitsatsning.

Det hårda arbetet gav resultat. 1994 vann IFK:s elvaåringar den redan då stora ungdomsturneringen Alandia Cup. Det hade bara hänt en gång tidigare, under turneringens första år, 1978. Sedan dess har de åländska lagen varit chanslösa i konkurrensen. Pekka var själv inte tränare för laget men hade ändå, som distriktstränare, självklart stor betydelse för framgångarna. Pekka Lyyski hade inte heller helt gett upp sin egen karriär som fotbollsspelare. Han var i maj 1988 med då IFK Mariehamn spelade sin allra första veteranmatch i fotboll mot gubbar i samma ålder från Jomala IK. Matchen slutade 1-0 till IFK efter mål av Pekka själv! Veteranlaget har allt sedan dess fortsatt sin verksamhet, men Pekka steg av efter att som spelande tränare ha tagit laget till FM-guld för 35-åringar 1993.

År 2002 började de avgörande åren för den åländska elitfotbollen. Pekka Lyyski sålde sitt företag till kommerserådet (och tidigare släggkastaren) Anders Wiklöf.

– Jag började jobba vanlig kontorstid och fick möjlighet att på nytt ägna mig åt fotbollen på ett seriösare plan.

IFK hade då malt på i division två under det senaste decenniet. Pekka Lyyski beslöt sig tillsammans med Peter Mattsson och Mikael Granskog för att ställa siktet högre. Målet var att skapa en trupp som på sikt skulle lyckas ta sig till division ett. 2002 blev laget femma i tvåan för att 2003 sluta på en andraplats och sedan vinna kvalmatcherna. 2004 blev alltså första året i division ett sedan det magiska året 1977.
Efter en obegripligt spännande säsong slutade IFK tvåa och fick spela kval mot ligalaget FC Jazz, Björneborg. Hemma blev det seger med 1-0 efter mål av Jens Polviander i matchens sjuttiosjunde minut. Läktaren kokade såklart. Ålänningarna ställde också mangrant upp till bortamatchen i Björneborg som slutade 2-2 vilket kostade FC Jazz ligaplatsen och gjorde IFK till Hela Ålands Lag.

Ändå stannade det inte där. För Pekka Lyyski var det såklart den dittills största framgången. Men Pekka vore inte Pekka om han inte genast satte upp nya mål. Som till exempel att nå ett europeiskt slutspel. För att lyckas måste IFK nå en tredjeplats i Veikkausliiga. Sommaren 2012 var det precis där man var ett tag. Pekka Lyyski hör den sommaren till de hyllades skara. (År 2013 blev detta som bekant till sist verklighet i och med kvalet till Europa League.)

Så var det inte säsongen 2010 då laget med darr på den så kallade ribban klarade sig kvar i ligan. Då krävde ”alla” hans avgång och menade att hans tid som tränare var över. Det är ensamt på toppen, alldeles särskilt som huvudtränare i ortens största stolthet.

– Hur jag hanterar kritik… Om det kommer från spelare tar jag det på stort allvar. Likaså när folk med ärligt uppsåt kommer och påpekar brister som de upplever. Konstruktiv kritik har jag ingenting emot. Men anonyma insändare bryr jag mig inte om. Detta är ett utsatt jobb och jag har valt att utföra det.

Vad är det då som utgör den största drivkraften för Pekka Lyyski. Den där viljan att varje dag göra det lite bättre och inför varje match vara lite mer alert?

– Svår fråga. Det är väl helt enkelt min personlighet. När jag jobbade i turistbranschen ville jag alltid göra lite mer och tjäna lite bättre. Jag tog risker med överbokningar för att inte bli sittande med tomma rum. Inom fotbollen är det samma sak. Jag vill vinna och jag vill att mina spelare ska vinna.

Vad är den stora skillnaden mellan det lag som 1977 steg till division ett och det lag som nu spelar i ligan?

– Det går inte ens att jämföra. I dag är det ett helprofessionellt lag som står på plan och tränar varje dag. 1977 tränade vi tre gånger per vecka och hade jobb vid sidan av.

Och vad krävs för att IFK ska nå ännu längre i framtiden?

– Enkelt uttryckt handlar det om lungkapacitet och förmågan att springa långt och mycket. Tekniskt sett är det inte så stor skillnad mellan dagens IFK och de stora topplagen. Men när det gäller löpningen är det enorm skillnad. Dagens bästa fotbollsspelare har enorm lungkapacitet och klarar det där sista steget. Det är stor skillnad bara om man jämför Veikkausliiga med Allsvenskan, när det gäller löpningen.

Pekka Lyyski har sommaren 2012 alla de licenser som krävs för att träna vilket lag som helst på jorden. Han fick 2011 Uefa Pro License som få finländare lyckats klara av. Han har inte saknat anbud från andra klubbar men ändå valt att stanna på Åland. Han lever i dag mitt i den vision han för tjugo år sedan målade upp för sig själv och för Ålands bolldistrikt. Hans avgörande råd:

– Man ska ställa krav på folk, man ska visa dem respekt och man får aldrig vara nöjd, det gäller att alltid hitta nya mål att sträva mot.

Och hur ser han på sig själv i dag jämfört med då elittankarna föddes hos honom.

– Jag är nog snällare i dag.

Grattis Pekka, 60 år i dag! (Bilden är lånad från Yle.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hellre för högt än för tyst

I dag är det 90 dagar kvar till höstens lagtingsval. Jag är redo att fortsätta jobba för att göra Åland mer tydligt och välkomnande för besö...