Lodjur – unika bilder!
I Sverige jagar man lodjur. I Finland likaså. Inte så många men några. Det sker i förebyggande syfte eftersom lodjur är ett rovdjur som går hårt åt inte minst rådjursstammen, men även annan småvilt. Frågan är nu högaktuell även på Åland.
Rovdjuren tronar högst i näringskedjan och är både vackra och skrämmande att betrakta. Frågan är när närvaron av rovdjuren gör livet för dess omgivning alltför besvärligt. Som till exempel har hänt för räven och mårdhunden som jagas friskt i viltvårdande syfte. Ett annat exempel från viltstammen är vitsvanshjorten som ju i lagens mening är fredlös i vårt landskap. Det är möjligen lite svårare att begripa men det var en gång ändå lagstiftarnas avsikt.
Kanske har vi på Åland nått vägs ände även när det gäller till exempel havsörn. Det är ett himla liv bland den så kallade urbaniserade delen av befolkningen när några jägare skjuter några gudingar. När en urstark armé havsörnar urskillningslöst plockar ådor och dess ungar hyllar folket örnarna för att de följer sina instinkter... Det är för att dessa människor aldrig sett den kliniska brutalitet med vars hjälp örnarna äter upp och decimerar sjöfågelstammarna och gör en redan enslig skärgård ännu ensligare. Trutarna är ett lika stort problem. Och i takt med att allt färre jägare vistas på holmarna och skären får predatorerna allt friare livsutrymme. Till gagn för vem? Därför är bibehållandet av vårjakten extremt viktig om vi överhuvudtaget vill ha kvar en levande skärgård.
Jag har tidigare skrivit om lodjur och jägare. Det var i oktober i fjol, innan resultatet av årets rådjursjakt stod klart. I dag vet jag mer och mycket tyder på att lodjuren är på god väg att bli mer än ett coolt kattdjur i den åländska faunan. Alla rådjurslag och -jägare jag träffat drar sina egna slutsatser sedan höstens byte blivit sämre än på många år. Lodjuren är fler än någon hittills trott. Och de är hungriga.
En av extremt få som lyckats fånga ett lodjur på bild är Jomalajägaren Johan Aller vars åtelkamera stod laddad längst ute på Norrskog i Ytterby bredvid Kallvik. Bildserien togs i vintras den 11 januari vid halv ett-tiden på natten och visar tydligt hur lodjuret nyfiket tittar fram. Några dagar senare hittade Johan ett rådjurskid som blivit slaget och sedan släpat femtio meter in i en grantätning och därefter lämnat.
Nu slår också fårägare larm om den växande lodjursstammen. Det kan tyckas som ett litet problem för den som bor i stan och handlar korv och kyckling i butiken och därmed stödjer en internationell djurhållning som ofta kan liknas vid sadism. För den som köpt fåret, fött upp det och räknat med det för sin försörjning är det mindre roligt om det blivit kattmat. Innan detta problem växer sig för stort finns det goda skäl till att i vart fall på allvar överväga en skyddsjakt.
Rovdjuren tronar högst i näringskedjan och är både vackra och skrämmande att betrakta. Frågan är när närvaron av rovdjuren gör livet för dess omgivning alltför besvärligt. Som till exempel har hänt för räven och mårdhunden som jagas friskt i viltvårdande syfte. Ett annat exempel från viltstammen är vitsvanshjorten som ju i lagens mening är fredlös i vårt landskap. Det är möjligen lite svårare att begripa men det var en gång ändå lagstiftarnas avsikt.
Kanske har vi på Åland nått vägs ände även när det gäller till exempel havsörn. Det är ett himla liv bland den så kallade urbaniserade delen av befolkningen när några jägare skjuter några gudingar. När en urstark armé havsörnar urskillningslöst plockar ådor och dess ungar hyllar folket örnarna för att de följer sina instinkter... Det är för att dessa människor aldrig sett den kliniska brutalitet med vars hjälp örnarna äter upp och decimerar sjöfågelstammarna och gör en redan enslig skärgård ännu ensligare. Trutarna är ett lika stort problem. Och i takt med att allt färre jägare vistas på holmarna och skären får predatorerna allt friare livsutrymme. Till gagn för vem? Därför är bibehållandet av vårjakten extremt viktig om vi överhuvudtaget vill ha kvar en levande skärgård.
Jag har tidigare skrivit om lodjur och jägare. Det var i oktober i fjol, innan resultatet av årets rådjursjakt stod klart. I dag vet jag mer och mycket tyder på att lodjuren är på god väg att bli mer än ett coolt kattdjur i den åländska faunan. Alla rådjurslag och -jägare jag träffat drar sina egna slutsatser sedan höstens byte blivit sämre än på många år. Lodjuren är fler än någon hittills trott. Och de är hungriga.
En av extremt få som lyckats fånga ett lodjur på bild är Jomalajägaren Johan Aller vars åtelkamera stod laddad längst ute på Norrskog i Ytterby bredvid Kallvik. Bildserien togs i vintras den 11 januari vid halv ett-tiden på natten och visar tydligt hur lodjuret nyfiket tittar fram. Några dagar senare hittade Johan ett rådjurskid som blivit slaget och sedan släpat femtio meter in i en grantätning och därefter lämnat.
Nu slår också fårägare larm om den växande lodjursstammen. Det kan tyckas som ett litet problem för den som bor i stan och handlar korv och kyckling i butiken och därmed stödjer en internationell djurhållning som ofta kan liknas vid sadism. För den som köpt fåret, fött upp det och räknat med det för sin försörjning är det mindre roligt om det blivit kattmat. Innan detta problem växer sig för stort finns det goda skäl till att i vart fall på allvar överväga en skyddsjakt.
Foto: Johan Aller
”Hmmm, vad kan då detta vara? Någon skämta med mig aprillo, placera utrustning mitt i skogen...” |
”...WTF! Vad händer? Det blekar och blixtrar och står i. Här borde det vara mörkt denna tid på dygnet.” |
”Men okej, en närbild bjussar jag på! Och sedan ska det bli gott med ett rådjur eller två!” |
Hej Jörgen,
SvaraRaderaDet är ett intressant ämne du tar upp. Häftiga bilder!
Jag tycker det är spännande och lite exotiskt med ett lagom stort rovdjur i de åländska skogarna. Samtidigt är jag inte emot en kontrollerad jakt om det visar sig behövas. Enskilda djur som utvecklat ett riskbeteende, till exempel specialiserat sig på att ta får, skulle man redan i dag kunna utsätta för en kontrollerad skyddsjakt.
Men jag kan inte uttala mig om hur stort problemet är med lodjur som tar får egentligen. I Sverige är det i alla fall "tama" hundar som tar mest får. De tar faktiskt fler får än björn, varg, lodjur och rovfåglar tillsammans. Undrar om det är detsamma på Åland?
Vad gäller rådjuren så brukar ju alltid jägarna säga att det finns alldeles för mycket rådjur och att det borde skjutas av långt fler än vad som skjuts i dag. Personligen tror jag att de senaste stränga vintrarna är en större förklaring till den här tillfälliga nergången i rådjursstammen än vad predation från lodjur är.
hur som helst skulle det inte skada med en utvärdering av lodjursstammen på Åland. Hur ser skadebilden ut? Har vi ett livskraftigt bestånd? Utgör de ett hot mot rådjursstammen och den växande fårindustrin?
Hälsningar
Niklas Andersson