Hur locka folk till vården?

Gårdagens inlägg om julklappen till de anställda på spel- och nöjeskoncernen Paf satte fart på en liten debatt på Facebook. Sånt är friskt. De debatterna känns till skillnad från kräkset på anonyma nätforum äkta. En kommentar löd ungefär så här:

Inom vården är så gott som alla yrkesgrupper extremt lågt betalda. Men inte nog med det. Hur väl du än utför ditt uppdrag är möjligheten till höjd lön i det närmaste obefintlig. Detta har i sin tur gjort att nyrekryteringen blir liknande. Unga väljer andra jobb. Frågan är: vad kan man göra för att förbättra situationen?

SVAR: Svaret är såklart inte bara ett. Som med precis alla maskiner eller ekonomier eller arbetsplatser för den delen räcker det aldrig att dra i en spak eller trycka på en knapp för att det ska bli bättre. Det krävs små justeringar både här och där. Men först gäller det att överhuvudtaget hitta knappen och spaken.

Vårdyrket är, såvitt du inte är läkare, lågt betalt eftersom det traditionellt är ett kvinnoyrke. Det är den första och enklaste förklaringen. Och eftersom kvinnor genom tiderna, tyvärr, nöjt sig med mindre lön och sämre arbetsplatser än männen står vi där vi är i dag. Om ni inte tror mig ska ni kolla in tekniska verkens byggnad i Mariehamn. Tror ni socialkansliet sett ut så om det hade byggts i dag? Eller tror ni den monumentliknande skapelsen är planerad av kvinnor? Näjustdetja.

Är det här som Åland styrs från? Är det Finlands Banks huvudkontor? Riksbibilioteket? Nope, det är härifrån snöplogningen, vatten- och avloppsfrågor och lite till styrs i Mariehamn. Tekniska verkens hus är byggt av män för män. Därför ser det ut som det gör.

Frågan är vad man kan göra åt detta uppenbara missförhållande mellan mäns och kvinnors löner? Svaret är debatt, förslag, initiativ och en ständig lobbying. Likt droppen och stenen måste branschorganisationer, fack och enskilda fortsätta påpeka att detta faktiskt inte är rättvist. Skillnaden mellan mäns och kvinnors löner måste minska över tid.

I väntan på att detta blir verklighet gäller det att göra det bästa av situationen. Att gå omkring och vara arg för det man inte har, löser ingenting. Vårdyrket är, skulle jag gissa, ett av de yrken där tillfredsställelsen efter en arbetsdag är större än inom många andra områden, kanske de flesta. För nog måste vetskapen att man på riktigt gjort skillnad vara en känsla som är värd mycket mer än insikten att ännu en arbetsdag gått åt till att flytta papper från den vänstra till den högra sidan av skrivbordet. Utan att egentligen så mycket annat hänt.

Detta ska INTE ses som att det är okej med lägre lön inom vården, tvärtom. Eftersom arbetet på riktigt gör skillnad, borde det därmed också vara bättre betalt.

I övrigt ställer låg lön högre krav på cheferna. Om det inte är pengar man kan locka med måste man se till att resten är i skick. Att det finns fortbildning, nya utmaningar, möjligheter till nya arbetsuppgifter, ett gott humör och allt annat som sätter lite guldkant. Det ansvaret vilar tungt på varje organisations ledning.

Sist och slutligen finns det hopp om förbättring. I lagtinget till exempel är lönen till män och kvinnor exakt lika hög. Funkar det där, borde det i rimlighetens namn funka även på andra håll.