Ingen ängslan synes än

I går tog så Hela Ålands Petteri Forsell farväl från den publik, det lag och den stad som gjorde att han växte från en kantig tonåring till en fullfjädrad internationell artist. Själv kallar han Åland för ”Island of dreams” och missar inte en chans att hylla sina lagkamrater och lagets ledning för att ha varit med och format honom till den han blivit.

Därför var det inte så konstigt att kön till honom själv aldrig ville ta slut efter hemmasegern mot FF Jaro. Hyllningarna var oändliga och skulle inte Danne Nylund till sist ha kört honom till den väntande färjan hade han väl suttit kvar och skrivit autografer ännu i dag. Nu är Petteri på egna ben och de kommer att bära honom långt är min övertygelse. Tack, farväl, lycka till och på återseende. Speciellt för gårdagen hade vi i IFK även låtit göra ett litet specialblad till vår store lille spelares ära. Och så finns bildextra på nätet.

Här är det specialblad som IFK delade ut till alla i samband med att Petteri Forsell sade farväl till sin hemmapublik i samband med segermatchen mot FF Jaro på lördagskvällen.

Men inom fotboll är det som överallt annars. Man är inte bättre än den sista matchen. Och eftersom vi nu ligger tvåa i Veikkausliiga vill jag ta tillfället i akt och hissa de spelare som utan Petteri ska fortsätta segra. De visade med god marginal att den eventuella oro som funnits över vem som ska ta över efter Petteri är obefogad. Svaret är ingen. Och alla. Trots ett Jaro som osade av dåligt självförtroende och ängslighet lyckades IFK föra spelet och skapa chanser. Personligen var jag mest imponerad av tre spelare trots att laginsatsen var gedigen och alla förtjänar nämnas.

Simon Nurme höll nollan för tionde matchen i årets liga. Det gör han såklart inte på egen hand. Backlinjen var i stort sett felfri trots att Jani Lyyski satt på läktaren efter den filmkarriär som domaren i förra matchen så brutalt satte stopp för. Nurme stod rätt i så gott som alla lägen. Och stod han inte rätt så såg han till att slänga sig så han hamnade rätt. Jag vet, jag har en konstig förkärlek till målvakter men jag tycker på riktigt de får för lite uppmärksamhet. Simon Nurme är den sorts målvakt som inte bara räddar otagbara bollar. Han sprider dessutom ett lugn i laget som sprider sig ända till läktaren.

Amos Ekhalie var kanske inte den alla synligaste i gårdagens match. Men det gör detsamma mot bakgrund av den kroppsfint som skickade två Jarospelare i omloppsbana runt WHA för att sedan slå crossbollen som gjorde Aleksei Kangaskolkka naken som ett nyfött barn på vänsterkanten. Sedan var det lite flipperspel innan bollen landade på Wilhelm Ingves huvud och 1-0 var ett faktum.

Spelare nummer tre är Patrick Byskata som redan i förra matchen borta mot TPS visade att han vill ta ett större ansvar i rumskompisen Petteri Forsells frånvaro. I går gjorde han vad som troligen blir Årets mål i finska ligan. Efter två extrema situationer vid varsitt mål fick Patrick bollen på egen planhalva, drev några meter, tittade upp och fick se att Jaromålvakten stod ganska långt ute. Det fick bära eller brista och Patrick klappade till för talman och örike och kunde se hur bollen i en perfekt avvägd parabel, Stor-Frippe hade säker bättre än jag kunnat definiera bågen, landade så exakt i målburen att den inte ens studsade, bollen alltså. Med den sparken sade han högt, tydligt och omöjligt att missförstå till alla dem som undrat hur det ska gå när Petteri försvinner: ”Jag är redo.” Men inte bara. Det var också en avskedshälsning till kompisen som nu i brådskande ordning ska lära sig turkiska. Och, till sist, var det en passning till alla andra agenter och fotbollslag i Europa som är ute efter kvalitetsspelare. ”Det finns fler att hämta”, löd den hälsningen. Målet kan ni se här, gå fram till 22.18 i klippet från Urheiluruutu.

Ta ut det sista ur söndagen nu. I kväll ska de andra topplagen in i elden. I morgon stundar en ny arbetsvecka som vi ska förvalta på bästa möjliga sätt.

Många ville säga farväl till Petteri. På bilden ses Glenn Sirén samt bröderna Max och Dan Henriksson som hör till IFK:s innersta supprterkärna. 

Den här bilden togs när kön var som minst. Det var många som ville säga hej då och på återseende.