Så rodde vi över havet, del 1

Vi fortsätter den inslagna vägen med några tillbakablickar så här i början av augusti, innan allt det vanliga börjar snurra igång på allvar. Våren 2005 gjorde jag och min kompis Johnny Sommarlund något som ingen gjort på väldigt, väldigt länge. Vi rodde från Stockholm till Mariehamn av två olika skäl. 1. För att vi fyllde fyrtio år det året och ville se om vi klarade utmaningen. 2. Vi ville bidra till något konkret och samlade därför in pengar till Ålands barnfond och den planerade barnpaviljongen vid Ålands centralsjukhus.


Här är hela historien om färden över havet. Vi kör den i två delar med början i dag.

FÖRSTA DAGEN

Starten från Wasahamnen går som på räls. Det blåser visserligen hårt men vinden är från rätt håll och vi får en ordentlig skjuts ut mot Fjäderholmarna.

I dag finns där ett litet turistparadis. Under större delen av 1900-talet var platsen skövlad då den användes som Stockholmarnas latrin. Tidigare än så huserade brännvinskungen LO Smith på ön som sinnrikt nog inte hörde till Stockholms stad. Därför kunde Smith sälja sprit betydligt billigare än i Stockholms hamn i en form av tidig taxfree. Det kan vara en förklaring till att så många ålänningar som körde ved eller fisk till huvudstaden valde att stanna till på Fjäderholmarna. Både på dit- och hemvägen...

Vi ror förbi efter en snabb macka. All uppståndelse vid avfärden har gjorde att det blev lite si och så med lunchen.

Efter Fjäderholmarna passerar Waxholms fästning snabbt. Medvinden är stark och rodden går lätt. Vi snittar lite över fyra knop. Målet är att korsa Trälhavet första dagen, något som går lite för bra. Två vågor sköljer över oss snett akterifrån och fyller durken med vatten. Jag fortsätter ro och Johnny öser.

Av rena adrenalinchocken fortsätter vi ro ytterligare några sjömil innan vi tar natt vid Vallersvik där ett litet småbåtsvarv ligger. Distans: 18 sjömil.

ANDRA DAGENRedan på morgonen anar vi oråd. Det blåser inte hårt men det blåser från fel håll och vi ska ro långt. Dessutom känns gårdagens rodd i kroppen. Solen gassar och vi inser att sololja har vi inte.

Första dagens rodd resulterade i brända armar och i dag blir det inte bättre. Hjälpbåtsskeppare Kurt Sommarlund som har sällskap av fotografen Daniel Eriksson förbarmar sig och drar till närmsta skärgårdsbutik för att shoppa loss lite. Vi bestämmer oss för lunchträff vid Siaröfortet. Dit kommer vi först. Skärgårdsbutiker växer inte längre på trän ens i skärgården och det tog tid att hitta någon.

Innan vi förtöjer där för matintag tar vi nästan i land på Ryssmasterna och studerar skarvarnas framfart. Öarna är bokstavligen så till den milda grad nedskitna att ingen frivilligt kan vilja gå iland. Skarvarna sitter och ligger och flyger i tusentals. Havsbotten består av grön ävja och allt stinker. Blir väldigt övertygad om att allt borde göras för att slippa sådana kolonier på den åländska sidan.

Efter lunchen fortsätter vi till Blidö där Blidö Wärdshus väntar. Nu tilltar motvinden och solen försvinner. Sololja är det sista vi behöver. Kampen blir hårdare än tidigare. Fjärdarna större. Musklerna svagare.

Vid ett tillfälle går vi upp i lä mot ett litet land och funderar över situationen. Varför? När man kan sitta i hemmets lugna vrå. Några energistänger och lite vatten senare är vi på väg igen. Inte direkt upprymda men kanske lite stärkta. Då kommer regnet…

Men efter regn kommer sol och för att göra en lång historia kort når vi Blidö där det blir middag och övernattning i ett litet men trevligt värdshus. Distans: 18 sjömil, de flesta i motvind.

I morgon lördag: Så korsade vi Ålands hav.

Till sist blev dags för start för långrodden från Stockholm till Mariehamn.