Brassarna var snabbare, starkare, hårdare och bättre i snart sagt allt. Om de ville anfalla gjorde de det, om de tyckte det vore snällt om svenskarna också fick anfalla tillät de det. Men de förlorade i stort sett aldrig kontrollen. Andreas Isaksson i svenska målet var både handlingsförlamad och på dåligt humör. Simon Nurme hade gjort det tusen gånger bättre.
Det var ändå stor känsla att vara på plats på den sista stora matchen på nationalarenan Råsunda och musiken när vi lämnade byggnaden var spot on. För när är nånsin Ol’ Blue Eyes fel?!
Den sista låten på Råsunda...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar