I dag hyllar vi Estland

För exakt tjugoett år sedan i dag blev Estland självständigt efter decenniers förtryck under Sovjetunionen. Samma sommar hade Åland för första gången varit värd för öspelen och då kom den estniska ön Ösel för första gången ut som en ö som flög den estniska flaggan, inte den sovjetiska. Öspelen arrangerades visserligen någon månad innan självständighetsförklaringen men flaggfrågan kunde ändå lösas tack vare villiga krafter. Hur viktig den symbolen, alltså flaggan, begrep jag först tio år senare då jag på uppdrag av International Island Games Association var på plats och höll några föredrag på Ösel. Till en av dessa samlingar kom mycket folk från olika delar av samhället men det var en farbror, gott och väl över åttio år gammal, som jag aldrig ska glömma.

Han satt tyst och lyssnade till mig där jag mässade om idrottens betydelse för samhällen och medborgare och öspelens roll som gemensam nämnare för öar från hela världen. Han väntade tålmodigt på översättningen då engelska inte var hans kopp te. När jag var klar bad han om ordet, reste sig sakta och började prata. Han berättade om sin pension som av precis allt att döma var på gränsen till det som kallas existensminimum, sannolikt lite mindre. Det stod klart bortom rimlighetens gränser att han knappt hade så han klarade sig. Ett tag undrade jag vart han ville komma och varför han bett om ordet. Då naglade han fast mina ögon i sina och sade medan han blinkade bort fukten hur öspelen på Åland var det första internationella steget som Ösel som ö och Estland som nation tog. Först då hade mannen, dittills tystad av den våta och kalla filt som Sovjets skräckvälde lagt över ön, på riktigt förstått att det trots allt fanns en framtid. Och att öspelen på Åland var det första steget mot den framtiden.

Sedan dess hade han varje månad satt av en del från sin obefintliga pension och betalat till Ösels egen öspelsorganisation. Av två skäl endast. För att Ösel och Estland aldrig igen skulle hamna i händerna på en förtryckarstat var det av största vikt att befolkningen sökte samarbeten västerut. Och för att lyckas med det krävdes kunskaper i engelska och för att nå dit krävdes umgänge och utbyte med andra. Sade mannen jag aldrig ska glömma.

Under själva öspelen visade Öselborna att de kom från en idrottande ö. De anlände med ett bogserfartyg som de förtöjde i Västerhamn och levde i under den vecka som tävlingarna pågick. Jag blev vän med flera av deras volleybollspelare. Men först efter en ursinnig final där vi, jag ingick i det åländska laget, vunnit de två första seten för att sedan förlora tre i följd. En av de första som efter det kom för att gratulera Ösels herrar till segern var Sovjetunionens dåvarande konsul på Åland. Jag har glömt hans namn men han visade storhet i stunden då han först suttit i den kokande Idrottsgården och hejat på än den ena än den andra och sedan gratulerat den ö som snart inte längre skulle höra till hans och Sovjetunionens landmassa.

Sådana minnen är aldrig tunga att bära på. I synnerhet inte en dag som denna.

Första gången Estlands flagga visades i officiella sammanhang efter den sovjetiska ockupationen var i samband med öspelen på Åland 1991. Det var Ösels debut i öspelssammanhang  och bara månader innan hela nationen blev självständig

Och så Estlands nationalsång. Grattis på tjugoettårsdagen!