lördag 14 februari 2015

Till minne av Hann-Jalle

Den här beskrivande och fantastiska bilden av Hann-Jalle (Jarl Ponthin) tog Anna-Lena Mattsson (numera gift Wejderman) år 2003 då hon gjorde ett reportage för det som senare skulle bli boken ”Strandhugg” tillsammans med Anders Hägerstrand, i dag prisad krönikör på Dagens Industri.
I dag tar kökarborna farväl av Jarl Ponthin eller Hann-Jalle som alla kände honom som. Jag gissar att kyrkan på Kökar är fylld och känslorna många. Själv är jag inte där men jag skrev några ord till hans minne. Hann-Jalle var en man av det rätta virket och sådana människor ska man göra allt för att minnas. Så här lyder texten: 
Jarl Ponthin från Hanna på Finnö finns inte längre bland oss levande vilket är ett sorgligt faktum. Världen behöver fler män av det rätta virket, inte färre. Därför är det viktigt att ta tillvara den visdom och de minnen som finns kvar att vårda och diskutera. På vår jord blir det lite tystare men i himlen kommer det tack vare denna godhjärtade rebell att i fortsättningen bli lite festligare.

Tyvärr går jag bet på när jag första gången mötte denne hedersman som i sin rätta omgivning aldrig kallades för annat än Hann-Jalle. Ändå minns jag många av våra möten som ett givande och tagande och alltid framåtriktade. Jag jobbade på Ålandstidningen och försökte berätta en historia och Jarl Ponthin var den brunn där kunskapen och insikten låg. Det började med frågor som jag inte längre minns i detalj men det fortsatte med mycket mer och på köpet fick jag lära känna en man vars nyfikenhet var gränslös och intellekt flygande.
Det jag starkast kommer ihåg är våra diskussioner om så kallade kronoallmänningar och naturskyddsområden och vad det nu var. Hann-Jalle får på den molntapp han nu sitter ursäkta, mitt minne brister kring detaljerna men det handlade om Mörskär. Jag vet, detta med sviktande minne om tider som flytt var inget vännen Jarl tog lätt på eller riktigt förstod. Själv hade han järnkoll på i varje fall allt som rörde och berörde hans Kökar och där någonstans fanns vår gemensamma nämnare. Hans entusiasm och ibland upprördhet kände inga gränser när det kom till sådana förordningar som inte alltid stod i samklang med Hann-Jalles egna uppfattningar. När det var något han brann extra starkt för förvandlades han till en mänsklig avbild av Dunderflison på det Mörskär han höll så mycket av. Fast aldrig på ett gement sätt, utan alltid av omsorg om de tider som flytt och det arv vi alla är satta att sköta om i väntan på kommande generationer.

Allt som oftast som Jarl Ponthin hade ärenden i Mariehamn kom han och hälsade på och bytte några ord. Det handlade om politik, konst, historia, näringsliv eller, och ofta, en blandning av alltihop. Samtalen studsade mellan golv och tak, precis som möten av betydelse ska göra.

Jarl Ponthin dog i allra högsta grad levande och hans minne kommer att stanna kvar längre än vi i dag begriper. Tavlorna han målade är där för alltid liksom orden han skrev och snickerierna han njöt av att tälja. En av hans många gärningar var till exempel att skapa ett lexikon över genuina Kökarord vilka inte finns någon annanstans i världen. Det var ett typiskt Ponthin-projekt. Han begrep vikten av att förstå och hedra sin historia. Hemma på gården vittnar tusentals olika föremål om de nästan nittio år som Hann-Jalle fick vara med. Han baserade sin livsfilosofi på kärleken till familjen och sitt Kökar men var heller inte främmande för att hitta styrka i skrifterna. I en intervju lyfte han fram Psaltaren 118 och speciellt följande verser:

5. I mitt trångmål åkallade jag Herren, och Herren svarade mig och ställde mig på rymlig plats.
6. Herren står mig bi, jag skall icke frukta; vad kunna människor göra mig?
7. Herren står mig bi, han är min hjälpare, och jag skall få se med lust på dem som hata mig.
8. Bättre är att taga sin tillflykt till Herren än att förlita sig på människor.

En dag som denna går mina tankar till den familj som förlorat så mycket men som över tid vunnit desto mer. Detta är en dag att sörja och minnas men i morgon går solen upp på nytt och då förväntar sig Hann-Jalle att livet fortsätter såsom det gjort tidigare och så som det gör även i fortsättningen. Alltid samma, alltid annorlunda.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

100 dagar kvar – jag är redo

I dag är det 100 dagar kvar till höstens lagtingsval och jag står till förfogande, starkare och helare än någonsin. Från att ha varit en nov...