Om bön och verklighet

I mitt liv så här långt har jag haft en ofantlig tur. Jag har vänner som hängt med från dag ett. Jag har längs vägen mött nya vänner som jag vet stannar kvar tills dagen är över. En av alla är präst och britt och en vän av främsta kaliber. En gång på en strand i Grekland i samband med något helt annat ramlade vårt samtal in på religionen och den egentliga nyttan med bönen. Själv är jag av åsikten att kyrkan är en fantastisk organisation även om jag själv inte hör till de regelbundna besökarna. Min kompis sammanfattade sitt förhållande till bönen så här:

”Jag ber ständigt och jämnt men nästan alltid med ett syfte. Jag ber för att jag ska säga de rätta sakerna till de människor jag ska möta. Jag ber för att mina ord inte ska misstolkas eller -förstås. Jag ber för att jag ska lyckas göra så rätt som möjligt.”

Dessa ord ramlade på något vis rakt ner i mig själv. Jag är inte religiös, mina insatser för kyrkan är lätta att räkna. Ändå har jag nu som då tagit med mig de ord som min vän sade på stranden i Grekland. Jag ber för att att det jag säger, skriver och menar ska bli förstått som en väg för att göra det jag tycker är rätt.

Ha en fin torsdag, för det ska jag ha. Eller i vart fall ber jag för att det ska bli en sådan!

Bönen stannar inte bara i kyrkan. Att be om förståelse, mod och framtidstro är något som vi alla borde ägna oss åt varje dag.