En härlig lakstuvning

Jodå, jag hade det på känn redan i går och så blev det också. I min ryssja låg inte bara en utan två stora och feta lakar. Alltså blev det årets första lakmiddag tillsammans med goda vänner i går kväll. Lake är kungen bland fiskar, enligt mitt förmenande, och ska hanteras vördnadsfullt. I går blev det stuvning á la Per Morberg, något jag varmt vill rekommendera. Man tar ett gäng grönsaker, sjuder upp fiskbitarna, blandar ihop allt med vitt vin och grädde, ägg-gulor och lite annat gott.

I brist på lake kan man annars alltid äta lutfisk!

Med två rejäla lakar är middagen säkrad. Och ja mamma, ryssjorna är fortfarande ute – nästa fisk som kommer blir din. 

Fänkål. selleri, schalottenlök, morötter och purjolök passar perfekt till lakgrytan. Lägg bara till vittvin och grädde så är det klart!

Prata som din mamma!

I dag infaller den internationella modersmålsdagen i hela världen. Sedan år 1999 har Unesco högtidlighållit denna dag för att skapa medvetenhet om språkliga och kulturella traditioner där förståelse, tolerans och dialog hör till de bärande värdeorden. Kort sagt ska man följa sin moder inte bara när det gäller folkvett och värderingar utan också när det handlar om språket.

I veckan som gick lyfte jag fram Hufvudstadsbladet som ett mycket bra exempel på en tidning som borde läsa på när det gäller just sådant. Kulturredaktionens dikeskörning i torsdags var, försiktigt uttryckt, inte så smart. 

Dagarna som gått har såklart mest handlat om sportlov och Åland har i stort sett varit tomt på folk. Fast jag stannade hemma och är glad för det. Till exempel fick jag uppleva långfärdsskridskoåkning på ett sätt som är få förunnat.

Det har också funnits tid till eftertanke och analys över tiderna som varit, de som är och de som kommer. I det arbetet är det viktigt att lyfta fram olika former av samarbete där Åland förenar sina styrkor för att hantera konkurrensen från omvärlden. I den andan skrev jag också en text till Ålandsbloggen på Sjöfartstidningen. Det handlar mest om bolagiseringen av Alandiabolagen men också om vikten av att kämpa tillsammans.

Ha en skön lördag.

Äntligen lördag och i dag ska jag vittja lakryssjan och sedan kan precis vad som helst hända! Kanske lakromsfest rentav.

Ett dyrt giftermål...

Shetland och Orkney är två ögrupper norr om Skottland som jag haft nöjet att besöka flera gånger. En sak man slås av är hur nordiska de är sitt lynne och i sina traditioner. För bara någon vecka sedan firades till exempel up helly aa på Shetland. Då går alla ut på gatorna och eldar vikingaskepp och har sig.

Det har jag inte varit med om än men mina minnen från Shetland är starka liksom de är från Orkney.

Det nordiska arvet då? Hur blev det så? Faktiskt är just denna dag en så kallad märkesdag för ögrupperna. Året var 1472 och den dansk-norske kungen Kristian I var i bryderi. Han hade lyckats gifta bort sin dotter Margareta till den skotske kungen Jakob III men hade dåligt med pengar för hemgiften. Däremot ägde han såväl Orkney som Shetland och beslöt då att pantsätta öarna för att göra Jakob III nöjd både med hustrun och hemgiftet. Avsikten var att över tid ta fram pengarna och köpa tillbaka öarna men så blev det aldrig och sedan dess hör både Orkney och Shetland till Skottland.

Traditionerna från den norska tiden sitter bergfast kvar ännu i dag. Ortnamnen är nordiska liksom mycket annat och lär nog så förbli.

Så här ser det ut på Shetland varje januari då arvet från vikingatiden hyllas i Europas största eldfestival, up helly aa.

Suckarnas tidning

I dagens Hufvudstadsbladet (på nätet) står att läsa en kolumn skriven av någon som heter Pia Ingström och tydligen arbetar med kulturbevakning på den finlandssvenska tidningsdraken. Texten går ut på att Åland inte borde få nominera en egen kandidat till det Nordiska rådets litterturpris.

Av det hon skriver, vilket kan höra till det mest självutplånande jag någonsin läst, drar jag några snabba slutsatser:

1. Vore alla dessa så kallade finlandssvenskar likadana är det inte längre frågan om år innan svenskan i Finland är utplånad. Det handlar om dagar. 

2. Med den synen på sig själv där alla människor förutsätts att devalvera det egna jaget tills automatiska dörrar slutar öppna sig är den finlandssvenska kulturen, som Pia Ingström är satt att bevaka, väldigt illa ute. 

3. Fadersmord är äckliga att outas. Pia Ingström har vad jag kan begripa en beef med Gustaf Widén, tidigare kulturchef på Hbl, och väljer nu att så offentligt det går förklara att hans besticklåda inte är fylld. 

4. Om nu Pia Ingström är fast anställd kritiker vid den stora (detta är deras egen förhoppning mer än fakta) svenska dagstidningen i Finland är hennes insikter i verkligheten på mycket rudimentär nivå. Österbotten har ingen självstyrelse vilket Åland har. 

På alldeles fullt allvar menar denna ”skribent” att det är fel att Åland som område kan lansera en kandidat till Nordiska Rådets litteraturpris eftersom böckerna inte är tillräckligt bra. Jodå, det är kontentan i eländet. Bara de böcker som skulle falla till exempel Pia Ingström på läppen skulle få vara med och konkurrera om Nordens eget litteraturpris. Tydligen har Ingström själv suttit med i
det så kallade bedömningsrådet för detta litteraturpris under åren 2007 till 2014 och då rådde, till en början, minsann ordning och reda. ”Sverige, Norge, Danmark och Island nominerade två kandidater var, liksom Finland, vars ena kandidat skulle representera den finlandssvenska litteraturen som vi på fastlandet förstår begreppet, det vill säga inklusive Åland.” (Sedan dess har Nordiska rådet valt att ge även Grönland, Färöarna och Åland denna möjlighet eftersom de rätt och slätt är medlemmar i det Nordiska rådet.)

Det är här man tar sig för pannan och undrar hur rotlös det är möjligt för en till synes bildad människa att vara. Island har 320.000 invånare. Sverige består av 9,7 miljoner. Ska de hanteras lika och ska därmed Island exkluderas? Nej, eftersom de är olika enheter inom Norden, precis och exakt på samma sätt som Åland är i Nordiska rådet. Är man med i Norden är man det på samma villkor som alla andra.

Ja, vi på Åland är ganska små men vi tror att vi är något och vi är beredda att försöka och naturligtvis vill vi göra det själv. Någon annan lär inte göra det. Det borde Pia Ingström också försöka tänka på istället för att förminska sig själv, sin tidning och den finlandssvenskhet som hon antagligen vill representera till – ingenting.

Boken som fick Pia Ingström att tappa förnuftet heter Minkriket och är skriven av åländskan Karin Erlandsson. Jag har inte läst den men hoppas innerligt den vinner årets tävling. Här kan man höra mer om nomineringen i Ålands radio.

Här är en bild från Hufvudstadsbladets kulturredaktion. På denna enkom tillverkade lugnande matta vilar redaktörerna upp sig innan de slår sig ner vid skrivmaskinen.

Pia Ingström hade ingen bra dag på jobbet i dag.  

Vilken tur på skridsko!

Vilka dagar det finns att njuta av på de åländska isarna just nu! De inre vikarna är täckta av blankis som leder från den ena sköna platsen till den andra. Det är tillgängligt, lätt och precis hur vackert som helst. Jag hör kanske inte till de mest erfarna av långfärdsskridskoåkare men jag förstår mycket väl de som blir fast. Få upplevelser slår ljudet av stålskären mot blankis och på rak arm kan jag inte komma på något som är lika upplevelserikt och närvarande som att med vinden i ryggen sväva fram på samma vatten som jag körde båt på i somras. Våra isar är en tillgång som väntar på att bli använd.

De senaste två dagarna har jag tillsammans med sonen Zacharias och lillebror Marcus ägnat åt först Färjsundet och sedan Slottssundet. Tyvärr och tack och lov blåste det tufft båda dagar. Tyvärr för att skrinna i motvind är lika lite att rekommendera som att skrinna i medvind är underbart. Det handlar om blandade känslor, precis som själva livet.

Färjsundet avverkades från Mangelboviken och Hjortöholmen mot Färjsundsbron. Vi kom aldrig ända fram då vinden var för hård och vi började skönja öppet vatten vilket inte är att rekommendera om man vill hålla sig på isen. Tillbakafärden gick desto enklare och minnet av de spegelblanka isarna kommer att hänga med länge.Det är härligt att susa fram i trettio kilometer per timme på en slät is. Det känns som det råder stiltje fast kulingen är styv.

Slottssundet i går handlade om lika hård vind men lite mindre sol. Ändå var det en upplevelse som slår det mesta. Isarna var tjocka, säkert trettio centimeter på sina ställen, och släta och inbjudande. Man skrinnar längs stränderna, golfbanan och ser platser man annars aldrig skulle hitta. En paus med medhavd kakao gör gott inför fortsättningen ut mot Lumparns kant där det fritt svallande vågorna kom emot. Efter turen sitter rotmos och oxbringa på Smakbyn som en smäck!

God tur!

Om långfärdsskridskoåkning har jag skrivit tidigare fast inte lika detaljerat som i dag.

Dessa naturisar som finns runtom på Åland är inte bara en gåva till lokalbefolkningen. Man borde också kunna använda dem ännu mer för besöksnäringen. Detta har jag även tidigare lyft fram.PS Fullständig utrustning kan man hyra för 25 euro per dygn från Ålands idrottscenter i Godby.

Bakom udden som ligger bakom mig väntar Lumparn och fritt svallande innanhav.

Hund på hal is, kallar jag det här foto för. Fast när det blev åka av fick Nova stanna hemma. De små benen räcker inte riktigt till för långa sträckor på blankis.

Panoramabild från spegelblankt ishav i Färjsundet. Foto: Marcus Måtar.

Sjöängen intill Mangelbo den 16 februari å3 2015. Foto: Zacharias Pettersson.

Otroliga vyer uppstår strax före solen börjar gå ner. Det här är från Färjsundet någonstans mellan Mangelbo och Färjsundsbron.  Har du läge att åka skridsko, missa för allt i världen inte det.

Son och bror på spegelblank kärnis i Färjsundet. 

När det gäller att skrinna i motvind är det bankrånarlooken som gäller. Väl intäckt men ändå smidigt så man kan röra sig snabbt.

Far och son ute på isen vid Slottssundet.

Nej, vi vittjade inte näten som någon annan lagt ut i Slottssundet. Men de prydligt utsågade isblocken visar att isens tjocklek är tillräcklig och mer än så. 25 till 30 centimeter lyder omdömet. 

När vi närmade oss Lumparn övergick den vitare kärnisen till betydligt färskare grejer. Här är det brorsan Macke som står på randen till det okända! (Som för övrigt höll hur bra som helst.)

Zacke på svag is... 

Blankt, friskt, utmanande, spännande och roligt – allt på samma gång!

Närmare än så här ville vi inte ta oss det öppna vattnet. Högg man kraftigt i isen med pikarna kom man igenom på tre slag vilket börjar närma sig gränsen, åtminstone om man inte är så van långfärdsåkare. 

Från Färjsundsbron kan man se hur isen lagt sig norrut mot Ödkarbyviken.

Nya tekniken ger svaren på alla frågor. Högst upp på bilden är Kastelholms småbåtshamn och längst nere väntar Lumparn där vattnet var fritt. Den lite snirklande utfärden berodde mot motvinden.

Och så förstås levande bilder!

IMG 3816 from Jörgen Pettersson on Vimeo.

Heja Finström och Geta!

Åland är under förändring. Den offentliga ekonomin är ansträngd vilket skapar såväl utmaningar som möjligheter. Då gäller det att förutsättningslöst ta vara på de tillfällen som kommer och nu ser vi ett sådant på delar av norra Åland där Geta med en ny och ”oförstörd” kommundirektör sträcker ut handen till storebror Finström vars högste tjänsteman sagt upp sig/bett om tjänstledighet för att åka till Afrika. Man har alltså läge att samarbeta kring den tjänst som ska leda den kommunala förvaltningen som för övrigt och till stor del kretsar kring lagstadgade och därmed obligatoriska uppgifter. När Ålands sociala sektor, vilket är nödvändigt, sedan till stor del försvinner från kommunerna blir de kommunala uppgifterna dessutom ännu mindre.

Dessa tankar är fräscha och utvecklande samtidigt och något jag själv visionerat kring tidigare. Jag tror nämligen inte att det behövs sexton kommundirektörer med tillhörande administrationer för att sköta vårt samhälle. Därför hoppas jag innerligen att Geta och Finström kommer överens och lyckas hitta de gemensamma nämnare som de facto finns. Åland behöver inte nödvändigtvis färre kommuner men vi behöver rationellare hantering av de sexton kommuner som i dag utgör vårt Åland.

Samarbete är som alltid den säkraste vägen mot framtiden. Lyckas Geta och Finström samarbeta kring en kommundirektör är det en oerhört viktig signal även till alla andra kommuner.

Samarbete bra för alla

Det är en fröjd att se när framgångsrika ålänningar gör gemensam sak i arbetet med att stärka hela Åland. Vi är för få för att bekämpa varandra i en värld där alla andra är mycket större. Den här gången är det Viking Line och stjärnkocken Michael som står för det goda exemplet. Under mars och april och maj och därefter är det Michael Björklund som planerar menyerna i de röda fartygens à la carte-restauranger. Detta börjar redan ge resultat i olika sociala medier som här i bloggen ”Dianas drömmar” och på Insiderplus.

Den åländska mattraditionen är något vi ska slå vakt om och vid varje tillfälle lyfta fram. I en värld av storskalighet finns möjligheter att som lite mindre lyfta fram vägen till den goda hälsan och den inspirerande måltiden. Åland är bra på detta. Tidigare har jag lyft fram hur åländska restauranger på landbacken flyttar fram positionerna, senast genom noteringar i den prestigefyllda White Guide.

Viking Line har även på andra sätt flyttat fram sina positioner, till exempel genom det stora internationella miljöpriset som gick till Viking Grace. Michael Björklunds Smakbyn har också gått från klarhet till klarhet. Därmed är det två vinnare som förenar sina krafter för att bli ännu starkare vilket är en inspiration för precis alla.

Michael Björklund förklarar samarbetet så här:

Det känns fint att vara med och ta fram och presentera våra fantastiska åländska smakupplevelser för just Viking Lines passagerare. Viking Line erbjuder en viktig förbindelse till fastlandet för oss ålänningar. Det är samtidigt ett nära och bekant bolag för mig, eftersom många av mina vänner och släktingar jobbar på rederiets båtar.

Tidigare har jag lyft fram den åländska transporthästen Rosella som lyckats skapa folklighet av en vanlig sjöresa. 

Vår åländske stjärnkock Michael Björklund fördjupar under året sitt samarbete med Viking Line vilket är bra för alla parter och för hela Åland.

Söndag är laddardag

Det här med söndagar är något jag gillar starkt. Inte bara när vädret som i dag är friskt, soligt och inbjudande. Söndagar är tid för eftertanke och avstamp inför veckan som kommer. Just i dag ser jag fram mot en vecka tillsammans med yngste sonen, några nya böcker om Winston Churchill och produktion av texter för framtiden. Äldsta sonen Jona är i Egypten och mellanpojken Mille har dragit till Kanarieöarna för klassisk semester! Det är de värda.

Veckan som gick var givande på många sätt. Det har handlat om mjölkpriser och framtiden som just nu ter sig osäkrare på väldigt många sätt. Det blev såklart inte bättre av det vansinnesdåd som drabbade Köpenhamn i går kväll. Sådant får mig att minnas massakern i Norge och bombmannen i Stockholm och skapar insikter om vilket fantastiskt samhälle vi lever i på Åland där vi i avsaknad av riktiga problem ofta fastnar i konstruerade utmaningar. Här bygger vi brandstationer fast det egentligen inte behövs.

Jag minns också att det i veckan förlöpt tjugofem år sedan Nelson Mandela släpptes ur sitt fängelse och sedan istället för att bli ett offer byggde en helt ny världsbild. 

Det blev också klart att Åland får en ny sjöräddningsbåt vilken kommer att bli en viktig del i vårt eget samhällsbygge och på tal om sådant var det en upplevelse att delta i riksdagskandidaten Mats Löfströms resa till Brändö och Kumlinge.

Veckan som gick var också ägnad till Hann-Jalle som fördes till den sista vilan på Kökar, den kommun han levde i och arbetade för under nästan nittio år!

Ha en skön söndag.

Så här såg det ut då årets abiturienter festade loss på Alandica i fredags.

Sedan i måndags ligger den här fina bogserbåten Kuha i Västerhamn. Det är tyvärr allt jag vet om den men håll med om att den är fin! Skuggan till höger är jag, en så kallad shelfie!

Till minne av Hann-Jalle

Den här beskrivande och fantastiska bilden av Hann-Jalle (Jarl Ponthin) tog Anna-Lena Mattsson (numera gift Wejderman) år 2003 då hon gjorde ett reportage för det som senare skulle bli boken ”Strandhugg” tillsammans med Anders Hägerstrand, i dag prisad krönikör på Dagens Industri.

I dag tar kökarborna farväl av Jarl Ponthin eller Hann-Jalle som alla kände honom som. Jag gissar att kyrkan på Kökar är fylld och känslorna många. Själv är jag inte där men jag skrev några ord till hans minne. Hann-Jalle var en man av det rätta virket och sådana människor ska man göra allt för att minnas. Så här lyder texten: 

Jarl Ponthin från Hanna på Finnö finns inte längre bland oss levande vilket är ett sorgligt faktum. Världen behöver fler män av det rätta virket, inte färre. Därför är det viktigt att ta tillvara den visdom och de minnen som finns kvar att vårda och diskutera. På vår jord blir det lite tystare men i himlen kommer det tack vare denna godhjärtade rebell att i fortsättningen bli lite festligare.

Tyvärr går jag bet på när jag första gången mötte denne hedersman som i sin rätta omgivning aldrig kallades för annat än Hann-Jalle. Ändå minns jag många av våra möten som ett givande och tagande och alltid framåtriktade. Jag jobbade på Ålandstidningen och försökte berätta en historia och Jarl Ponthin var den brunn där kunskapen och insikten låg. Det började med frågor som jag inte längre minns i detalj men det fortsatte med mycket mer och på köpet fick jag lära känna en man vars nyfikenhet var gränslös och intellekt flygande.
Det jag starkast kommer ihåg är våra diskussioner om så kallade kronoallmänningar och naturskyddsområden och vad det nu var. Hann-Jalle får på den molntapp han nu sitter ursäkta, mitt minne brister kring detaljerna men det handlade om Mörskär. Jag vet, detta med sviktande minne om tider som flytt var inget vännen Jarl tog lätt på eller riktigt förstod. Själv hade han järnkoll på i varje fall allt som rörde och berörde hans Kökar och där någonstans fanns vår gemensamma nämnare. Hans entusiasm och ibland upprördhet kände inga gränser när det kom till sådana förordningar som inte alltid stod i samklang med Hann-Jalles egna uppfattningar. När det var något han brann extra starkt för förvandlades han till en mänsklig avbild av Dunderflison på det Mörskär han höll så mycket av. Fast aldrig på ett gement sätt, utan alltid av omsorg om de tider som flytt och det arv vi alla är satta att sköta om i väntan på kommande generationer.

Allt som oftast som Jarl Ponthin hade ärenden i Mariehamn kom han och hälsade på och bytte några ord. Det handlade om politik, konst, historia, näringsliv eller, och ofta, en blandning av alltihop. Samtalen studsade mellan golv och tak, precis som möten av betydelse ska göra.

Jarl Ponthin dog i allra högsta grad levande och hans minne kommer att stanna kvar längre än vi i dag begriper. Tavlorna han målade är där för alltid liksom orden han skrev och snickerierna han njöt av att tälja. En av hans många gärningar var till exempel att skapa ett lexikon över genuina Kökarord vilka inte finns någon annanstans i världen. Det var ett typiskt Ponthin-projekt. Han begrep vikten av att förstå och hedra sin historia. Hemma på gården vittnar tusentals olika föremål om de nästan nittio år som Hann-Jalle fick vara med. Han baserade sin livsfilosofi på kärleken till familjen och sitt Kökar men var heller inte främmande för att hitta styrka i skrifterna. I en intervju lyfte han fram Psaltaren 118 och speciellt följande verser:

5. I mitt trångmål åkallade jag Herren, och Herren svarade mig och ställde mig på rymlig plats.
6. Herren står mig bi, jag skall icke frukta; vad kunna människor göra mig?
7. Herren står mig bi, han är min hjälpare, och jag skall få se med lust på dem som hata mig.
8. Bättre är att taga sin tillflykt till Herren än att förlita sig på människor.

En dag som denna går mina tankar till den familj som förlorat så mycket men som över tid vunnit desto mer. Detta är en dag att sörja och minnas men i morgon går solen upp på nytt och då förväntar sig Hann-Jalle att livet fortsätter såsom det gjort tidigare och så som det gör även i fortsättningen. Alltid samma, alltid annorlunda.

En resa mot riksdagen

Klockan ringde fyra i går morse. Trekvart senare stod Åländsk Centers partisekreterare Cia Numelin och riksdagskandidat Mats Löfström på uppfarten, redo för en intensiv dag i samhällets tjänst. Målet för dagen var Kumlinge och Brändö och avsikten är att berätta om hela Ålands riksdagskandidat Mats och hans planer för att stärka Åland i Finland, Norden och Europa.

Färden går längs den åländska kroppspulsådern som börjar i Mariehamn, löper genom Jomalas bördiga landskap, företagsintensiva Finström, kulturhistoriska Sund (Kastelholm och Bomarsund i samma kommun!), vackra och fruktiga Vårdö och slutar i ändhamnen och fasta Ålands yttersta spets, Hummelvik. Tre timmar bort genom en av världens absolut vackraste skärgårdar, där man passerar Enklinge, Kumlinge, Björkö, Lappo och Brändö, väntar Osnäs och trekvart senare Åbo, om man så vill. Denna norra länk är Ålands infrastrukturellt viktigaste väg till vår närmaste större stad.

Knipans tur klockan sex från Hummelvik hör väl inte till de allra mest upptagna. Vi är exakt åtta passagerare ombord. Mats, Cia och jag själv, Frippe och Jocke från Ålandstidningen samt tre till. Alla djupt försjunkna i sina laptops. De har egen matsäck med sig vilket tyder på rutin.

Alla detaljer från dynamiska möten och insatta åsikter är antagligen tröttande men det är viktigt att konstatera att mottagandet i både Brändö och Kumlinge var generöst och välkomnande. Det finns många åsikter om hur den här delen av skärgården ska utvecklas vidare och det råder skepsis mot de förordningar som utfärdats. Medan till exempel Finland ser fiskodlingen som en viktig bransch för försörjning är inställningen på Åland mer njugg. Det har gjort att fiskodlingsföretaget Brändö Lax tvingats expandera på finska sidan istället för i Brändö; efter att först ha tvingats vänta över ett år på ett besked från våra landskapsmyndigheter. Det är varken pragmatisk eller god förvaltning. Genom att möta folk i det verkliga näringslivet uppstår insikten att vår egen administration ibland är onödigt knoppisk. Vår lilla industri behandlas som megaföretag trots att de saknar sådana resurser. Det finns många och goda skäl att vara mer smidiga, framför allt minska den byråkrati som oftare hejdar än utvecklar samhällen.

Till exempel fick vi lära oss att gränsen för så kallade gårdsslakterier går vid 10.000 enheter i Sverige medan vi på Åland gått in för 1.000 enheter vilket gör det oerhört mycket svårare att nå lönsamhet. Ändå är både Sverige och Åland med i samma EU och lyder under samma direktiv.

Mats Löfström påpekar att det faktiskt ganska sällan är EU-direktiven som detaljstyr vår vardag. De finns förvisso men är tolkningsbara och lämnar stort utrymme för egna och praktiska lösningar, om man vill. Det kan han säga då han på nära håll de tre senaste åren lärt sig hur EU fungerar på riktigt. Innan dess var han i Helsingfors och jobbade i riksdagen vilket byggt ett unikt kontaktnät som Åland alldeles nödvändigt borde använda sig mer av. Politik är kontakter och möten och efter att under de senaste åtta åren sakta men säkert ha förlorat fotfäste i den finländska politiska vardagen är det dags att på nytt stärka Åland.

Early morning wake up call. Ska man vinna val gäller det att inte sova borta dagarna. Cia och Mats var på farten medan de övriga relaxade. #valseger2015

Alfågeln är ett av två fartyg som sköter den åländska kroppspulsådern från Mariehamn och vidare till Vårdö, Kumlinge, Brändö och slutligen Osnäs. 

På plats i Brändös kommunkansli för att höra om nutiden och framtiden. Från vänster Joakim Nyström (som driver Näringslivsprojektet), Karl-Johan Henriksson (Brändö Lax), Jörgen Pettersson, Henrik Hellström, John Wrede, Jukka Tobiasson och Mats Löfström. I Brändö råder en nybyggaranda och vilja att locka in inflyttare till de nya bostadsområdena.

Mats Löfström i sitt esse. Jordnära, energisk och erfaren, allt på samma gång. I bakgrunden Trixie’s ägare Elsie-Maj Forsman.

Detta är en primula som är odlad bara några stenkast från Trixie’s, troligen Christer Englund i Korsö.

F:ma Einar Holmberg på Brändö är en lanthandel av den rätta sorten. Här finns allt och dessutom en fantastiskt trevlig och hjälpsam personal.

Turismsatsningar, fastighetsmarknaden, jordbruk och kortrutt var temat runt bordet på Kastören, Kumlinge. Det råder vitt skilda åsikter om hur den framtida trafiken egentligen ska lösas. Fast en sak verkar oomkullrunkelig, nämligen att Kumlinge ligger närmast Vårdö. 

Här tillbringade jag mycket tid som barn. I detta lilla Kumlingehus bodde min farmor och här växte min far upp. 

Välkommen Ulabrand!

I dagarna har det blivit klart att Ålands sjöräddningssällskap satsar på en stor räddningsbåt som heter Ulabrand och kommer från Norge. Här kan man läsa mer om fartyget som fått sin namn efter Norges modigaste lots! De frivilliga krafterna på sjön räddar på riktigt människoliv och egendom för miljontals euro vare år. Med denna nya investering i sjösäkerhet räcker insatserna till ännu mer, exempelvis avgörande insatser inom oljeskyddet. 

Och så minns vi såklart Abraham Lincoln som föddes denna dag år 1809. Om honom har jag skrivit flera gånger!

Ha en fin torsdag. Själv ska jag tillbringa den tillsammans med Ålands nästa riksdagsledamot Mats Löfström. Vi ska besöka Kumlinge och Brändö, kom gärna och hälsa på! Jag lovar ett möte som andas entusiasm, kunskap, oräddhet och trivsel. 

Den här tjugofem meter långa pjäsen gör Åland ännu säkrare i sommar! Ulabrand är hennes namn.