Häxor, Åland, Geta och film
Det har på många sätt varit en händelserik vecka vi snart lägger bakom oss för att ta skördefest för resten av helgen. Fast coolast av alla veckans dagar var torsdagen som jag och ett femtiotal andra ålänningar ägnade åt att bygga berättelsen om Åland som den här gången handlade om häxbränning på 1600-talet.
Vi började 0715 på morgonen och höll på till 1830 genom regn, nordan och mycket mer som erbjöds på Havsvidden i Geta. Det var en stor upplevelse att uppleva professionalismen, hängivenheten och stämningen på en stor filmproduktion. Det handlar om tusentals scener som görs om tills de är perfekta för att sedan klippas samman i ett jättelikt pussel. Jag kommer i fortsättningen att se på film med en helt ny respekt.
Detta med film om riktiga händelser är precis vad jag efterlyst i form av storytelling från Åland. Nu handlar det om häxbränning vilket inte är så vackert. Å andra sidan är historien sällan så fin som vi skulle vilja att den skulle vara. Hur det än är på den fronten är det alltid viktigare att berätta än att inte berätta, Därför är storyn om en mörk del av den åländska historien oerhört mycket värd att berätta. Här bör även regiassistenten Alfons Röblom nämnas, han höll i alla oss statister och såg till att vi gjorde vad vi borde. Det blev ett minne för livet, fast ett ganska kallt sådant. Bergen i Geta är inte att leka med när regnet faller.
En annan berättelse som borde förädlas och berättas är den som handlar om Bomarsund och det Åland som uppstod ur ruinerna. En dag ska jag berätta mer om det, tills vidare får vi nöja oss med Pavlov och champagnen!
Veckan handlade om mycket mer än så, till exempel.
Vi började 0715 på morgonen och höll på till 1830 genom regn, nordan och mycket mer som erbjöds på Havsvidden i Geta. Det var en stor upplevelse att uppleva professionalismen, hängivenheten och stämningen på en stor filmproduktion. Det handlar om tusentals scener som görs om tills de är perfekta för att sedan klippas samman i ett jättelikt pussel. Jag kommer i fortsättningen att se på film med en helt ny respekt.
Detta med film om riktiga händelser är precis vad jag efterlyst i form av storytelling från Åland. Nu handlar det om häxbränning vilket inte är så vackert. Å andra sidan är historien sällan så fin som vi skulle vilja att den skulle vara. Hur det än är på den fronten är det alltid viktigare att berätta än att inte berätta, Därför är storyn om en mörk del av den åländska historien oerhört mycket värd att berätta. Här bör även regiassistenten Alfons Röblom nämnas, han höll i alla oss statister och såg till att vi gjorde vad vi borde. Det blev ett minne för livet, fast ett ganska kallt sådant. Bergen i Geta är inte att leka med när regnet faller.
En annan berättelse som borde förädlas och berättas är den som handlar om Bomarsund och det Åland som uppstod ur ruinerna. En dag ska jag berätta mer om det, tills vidare får vi nöja oss med Pavlov och champagnen!
- En hyllning till konstnären Jonas Wilén som iskallt visade det orimliga i kravet från lokala rasister vars utspel ställdes mot verkligheten.
- Sedan blev det ett resonemang om Vårdöbron.
- Följt av en dag i lagtinget där skattefrågor var på tapeten.
- Och förstås en otroligt inspirerande förmiddag kring Ålands framtid.
- Vikten av samarbete i sociala frågor.
- Och partiets valprogram.
Så här såg en typisk bybo ut år 1666. (Foto: Carina Sommarström) |
Himla kul grej att vara med om ju. Jag hade ochså en statist i familjen, men morsor är ju inte välkomna numera. Bah.
SvaraRaderahttp://fridhemsfrun.blogspot.com/2015/08/hander-lite-olika-grejer-nu-liksom.html