Män, kvinnor och makten
En av de eviga frågorna här i världen är frågan om förhållandet män och kvinnor och värdet i att alla behandlas lika. Jag har tidigare skrivit om backlashen i praktiken men fick i dag tillfälle att vidareutveckla mina tankar kring allt detta.
Det var en debatt utan så kallad särskild anknytning som ägde rum i Ålands lagting i dag. Jag fick förtroendet att hålla vår grupps huvudanförande. Så här löd det, på ett ungefär:
Mariehamn, den 27.3.2013
Fru talman,
Vår talman är kvinna och vårt lantråd är kvinna. Fyra av sju ministrar i vår regering är kvinnor. Vår viktigaste samhällskropp, ÅHS, leds av två kvinnor och dess styrelseordförande är också kvinna. Vår riksdagsledamot är kvinna. Ålands gymnasium styrs av en kvinna som förvaltningschef och en annan kvinna som ordförande i styrelsen. Två av tre i stadsstyrelsens presidium är kvinnor. Med det vill jag redan inledningsvis slå fast att jämställdhet faktiskt finns och att framför allt kvinnornas kamp för detta förts med rätt stor framgång under de senaste säg tjugo åren. Ändå är målet inte nått, än finns mycket kvar att göra. Fortfarande finns det jobb där kvinnor får lägre lön än män trots samma arbetsinsats. Det är inte rättvist. Fortfarande är det kvinnor som far mest illa i trasiga familjer där männen står för våldet. Det är också ett mysterium att bara åtta kvinnor valdes in vid sidan av tjugotvå män i Ålands lagting vid senaste val. Liksom att bara sex av trettiotvå kommunfullmäktigen och -styrelser leds av kvinnor, trots att fler kvinnor än män gick till valurnorna för att rösta. Så har det för övrigt varit de senaste fem lagtingsvalen. Kvinnor är bättre än män på att ta del i den demokratiska processen som väljare men tyvärr, än så länge, inte lika villiga att ställa upp som kandidater. Om detta beror på deras eget val att hellre göra annat är det bra. Om det beror på något annat måste vi analysera och förändra detta.
Jag vill med anledning av dagens jämställdhetsdebatt lyfta fram lite statistik, några räkneexempel, egna funderingar, två konkreta men antagligen än så länge omöjliga lösningar samt ett förslag till metod för att nå större jämställdhet även i detta parlament.
Vid senaste lagtingsval, hösten 2011, ställde 261 ålänningar upp som kandidater till detta lagting. Det var 98 kvinnor och 163 män som ställde sig till förfogande för de trettio platserna som finns i vårt parlament. Det ger fördelningen 38 procent kvinnor mot 62 procent män. Sedan gick ändå bara åtta av de trettio platserna till kvinnorna. Det är 27 procent. Någonstans på vägen försvann alltså elva procentenheter kvinnlighet.
I kommunalvalet gick det lite bättre. 553 kandidater ställde upp. 42 procent av dessa var kvinnor. 35 procent av de invalda är kvinnor. Här är det så kallade spillet bara sju procentenheter. I den kommunala vardagen är jämställdheten bättre men av samtliga 32 åländska kommunstyrelse- och fullmäktigeordföranden finns ändå bara sex kvinnor. Det är ett faktum som tål att fundera kring.
Det var inte första gången utan andra lagtingsvalet i följd där den kvinnliga representationen i lagtinget krympte. Det är utmanande fakta i en värld som trots allt borde bli mer jämställd. Det finns ingen enkel förklaring till detta, det finns heller ingen enkel lösning. Men siffrorna som för övrigt på ett förnämligt sätt presenteras i Åsubs statistiska årsbok, i allt väsentligt en skatt, hjälper oss att nå insikt kring omständigheter som mår bra av att accepteras. Jämställdhet är nämligen inget man får utan något man skapar. Gå till de kvinnor jag inledde med, ingen av dem har fått sin position till skänks. De har tagit sin makt och de har nått sin framgång tack vare eget hårt arbete, förmåga och initiativkraft. Och helt utan kvotering.
Det är såklart enkelt att med statistik bevisa i stort sett vad som helst. Genom att till exempel hålla en hand i elden och den andra i en snöhög blir det teoretiska medelvärdet skapligt men verkligheten smärtsam. Det är glasklart att antalet kvinnor i vårt parlament inte är tillräckligt högt. Det beror inte på att det skulle råda något slags organiserat och definierat kvinnoförtryck i vårt landskap. I dag sitter de facto kvinnor på de högsta och mest inflytelserika positionerna i vårt samhälle. Det ska vi alla sträcka på oss för. Men inte vara nöjda. Det finns mer att göra. Som till exempel att aldrig glömma bort att lyfta fram, släppa in och inspirera kvinnor, och män, att ta aktiv del i det politiska livet. Det är i de små gesterna de stora framgångarna föds. En debatt som denna bidrar till att skapa en större medvetenhet om utmaningarna men själva arbetet måste pågå i vardagen. De kvinnliga toppledare jag nämnt är inspiratörer och förebilder och garanter för att vi till nästa val med stor sannolikhet kommer att se en ändring när det gäller könsfördelningen i vårt lagting.
Varför är det då viktigt med jämställdhet? Kan man inte bara låta valet ha sin gång och sedan acceptera resultatet. Det är ju väljarna som valt enligt det politiska system som för ögonblicket gäller? Det finns de som tycker det är sanningen men jag anser att det är att göra det lite för enkelt för sig själv.
Jämställdhet i ett styrande organ eller ett parlament leder till bättre beslut. Nej, detta kan jag inte bevisa men nog argumentera starkt för. För visst är det ett faktum att där bara män är inblandade är det svårt att nå enighet. Män strider om makt, pengar, positioner och mycket mer. Kvinnor tenderar ofta vara mer lösningsinriktade. Det mestadels kvinnodominerade socialväsendet samarbetar i dag friskt över kommungränserna medan männen barrikaderar sig i brandstationer och byggnadsnämnder, för att uttrycka det lite vanvördigt. Jag hör till dem som är övertygad om att både kvinnor och män behövs för att besluten ska bli så bra som möjligt och samarbeten löpa så friktionsfritt som möjligt. Skälet är enkelt. Ska man skapa ett samhälle som består av lika delar män och kvinnor till en så bra helhet som möjligt är det såklart klokast att de som ska leda ett sådant arbete också består av lika delar män och kvinnor. Dilemmat är att väljarna inte vill begripa detta. De väljer ju alldeles bevisligen flera män än kvinnor.
Frågan blir därmed. Hur gör man för att nå en balans om vi nu utgår från att det är balans vi vill nå? Frågan är också om vi ska göra något eller om vi är nöjda med det system vi har som gör att åtta av trettio medlemmar i lagtinget är kvinnor? Här har vi också en bugg i själva valsystemet eftersom kvinnliga kandidater faktiskt fick 35 procent av samtliga röster vilket borde göra tio, inte åtta, kvinnor invalda. Det är ändå resultatet av ett demokratiskt och fritt val. Och det får inte vara förbjudet för kvinnor att välja män eller vice versa.
Fru talman,
Ska jag sammanfatta allt detta når man ungefär följande slutsatser. Det är alldeles ostridigt ett demokratiskt dilemma när det är fler kvinnor än män som röstar i lagtingsvalet medan de som väljs in utgör åtta kvinnor och tjugotvå män. Man kan då hävda att det är väljarnas uppfattning om vilka som är bäst lämpade att utgöra örikets högsta ledning. De har ju lagt sina röster i enlighet med det demokratiska system som vi sedan decennier tillbaka använt. Här måste man fråga sig: är systemet det rätta när slutresultatet blir så uppenbart skevt?
Som jag ser det finns det två vägar att välja men jag tänker föreslå en tredje då jag inte tror på kvotering som instrument. Det enklaste sättet att nå total jämlikhet är att rätt upp och ner lagstifta om att de femton män och femton kvinnor som i enlighet med det nuvarande systemet får de högsta röstetalen ska utgöra Ålands lagting. Invändningen är att man på det sättet manipulerar det politiska systemet. Då måste man fråga sig om inte också dagens partisystem är en manipulation av systemet, särskilt mot bakgrund av att våra lagtingsval oberoende av vad vi anser är personval. Det näst enklaste är att varje parti inför kvotering enligt principen varannan herrarnas eller damernas beroende på hur man ser det. Alltså från den egna listan ska oberoende av antal röster varannan-principen gälla. Då når man inte exakt femtio procent i lagtinget men inte så långt ifrån.
Fru talman,
Den tredje vägen som jag och vi just i dag förespråkar som den bästa är att partierna helt enkelt rycker upp sig när det gäller könsfördelningen och jobbar hårdare med jämställdheten på listorna och bland kandidaterna. Över tid är det den bästa vägen framåt för de partier som vill överleva och leva i framtiden. Annars hotar lagstiftning och kvotering. Jämställdhetsarbetet är långt i från klart men situationen är väldigt mycket bättre i dag än den var för tio, tjugo och femtio år sedan.
Inkomstskillnaderna finns fortfarande där men är mindre än någonsin. Bildningsmässigt är kvinnorna på väg att köra om männen vilket per automatik ger dem företräde till morgondagens arbetsmarknad. I dag, och detta bevisas av mina inledande exempel, är det kompetens, inte kön, som skapar framgång. Fram tills i dag är det ostridigt att män särbehandlats i vårt samhälle. Det är som det är men det är på väg att ändras och det sker med kraft och beslutsamhet fast tyvärr lite för långsamt. Vi måste försöka hårdare och arbeta klokare för att skapa mer mångfald. Det är ju också ett faktum att inflyttningen till Åland har varit stor de senaste åren. Trots det är det nog ett faktum att vi som sitter här utgör en väldigt homogen grupp.
Vägen till ett mer jämställt samhälle finns i vardagen men det sker inte automatiskt. Vi som i dag utgör detta parlament bär ett ansvar att inte bara fatta beslut i dag utan också inspirera nya krafter för i morgon. Vår uppgift är att uppmuntra alla, både kvinnor och män och nyinflyttare, att ta aktiv del i det samhällsbygge som pågår dag efter dag, månad efter månad och år efter år. Vi måste berätta för ålänningarna att detta jobb är viktigt, att det är stimulerande och, framför allt, att vi genom att delta i detta tillsammans bygger ett bättre samhälle för våra barn, för deras barn och så vidare.
Vägen till ett jämställt samhälle är lagd, nu återstår det bästa av allt – själva färden.
Tack för ordet.
Kommentarer
Skicka en kommentar