Den som nämnde, han...
Jag fick en fråga till bloggen häromdagen:
När det italienska valet genomfördes satt jag i Paris och försökte begripa vad som hänt i den franska nyhetsrapporteringen. Det var inte så lätt då jag ingen franska kan. Tänkte att det ordnar sig väl då jag kommer hem och får läsa på mitt eget språk eller på engelska. Det gick sådär. Hittills har ingen riktigt på allvar kunnat förklara vad som hänt och varför. Däremot sparar kommentatorerna inte på krutet när det gäller att misskreditera valets så kallade segrare. De kallas för clowner, töntar, skurkar och mycket mer. Den terminologin kan jag inte omfatta och jag tror inte det är rätt sätt att hantera Italien som hör till hörnpelarna i och grundarna av det europeiska fredsbygget. Det är nog som det alltid varit. När man kallar folk man inte känner för clowner säger det ganska mycket om en själv också.
Jag kan därför förstå den italienska upprördheten över uttalanden från andra statschefer. Det handlar ändå om en parlamentarisk demokrati som till folkmängden är tio gånger större än Sverige och ännu större än Finland. Dess historia har varit ganska skrynklig men sedan 1946 sköts landet på i stort sett samma vis som Finland och Sverige – genom allmänna och fria val. Det har inte alltid varit enkelt. Bördan av historien tynger. Den första republiken föll i början av nittiotalet, den andra håller nu på att värka fram alldeles bokstavligen. Det har varit många val och osäkerheten har varit stor liksom skandalerna. Men trots, och detta är viktigt, den historiska lasten och de stora skillnaderna mellan de rika i norr och de fattiga i söder har den italienska demokratin steg för steg förbättrats och modifierats. Det är starkt gjort och det har skett med hjälp av tålmodiga och ofta modiga beslut.
Demokratiska val är sköra historier. I alla parlament sitter folk som det är ganska oklart vad de egentligen gör där. Ändå är de valda och har vunnit sina väljares förtroende. Det är nog viktigt att minnas innan man börjar skälla. Mer konstruktivt vore det att önska italienarna lycka till i det viktiga arbete de har framför sig i att sanera finanserna. Om den som lyckas med det sedan är en brottsling eller en komiker spelar faktiskt, enligt min mening, mindre roll. Det sunda förnuftet kan finnas där man minst anar det.
Trevlig helg!
”Hej Jörgen! Härlig resa ni var på! Medans ni var borta var det parlamentsval i Italien. Vore kul med dina reflektioner på att man röstat fram en brottsling (Berlusconi) och en komiker (Grillo) till valets vinnare! Vart försvann det sunda förnuftet?!”Jag tackar för frågan men har möjligen ett annat svar än det som verkar gängse på våra breddgrader. Jag vänder mig nämligen lite emot att kalla folk man inte känner för ”brottsling” och ”komiker”. Brottsling kan i och för sig vara sant men behöver inte per automatik göra en oduglig. Sådant ska rättssystemet hantera. Jag tycker absolut inte om Berlusconi men det beror på hans uttalanden i smått och stort som ger bilden av en man helt utan omdöme. Sådana ska nog inte styra stater. Komikern som av allt att döma verkar heta Grillo vet jag ingenting om men rent generellt känner jag många komiker som i allt väsentligt är intellektuellt knivskarpa och har en känsla som de flesta saknar för vad som är viktigt i samhällen. Det behöver alltså inte diskvalificera någon från att sitta vid maktens köttgrytor.
När det italienska valet genomfördes satt jag i Paris och försökte begripa vad som hänt i den franska nyhetsrapporteringen. Det var inte så lätt då jag ingen franska kan. Tänkte att det ordnar sig väl då jag kommer hem och får läsa på mitt eget språk eller på engelska. Det gick sådär. Hittills har ingen riktigt på allvar kunnat förklara vad som hänt och varför. Däremot sparar kommentatorerna inte på krutet när det gäller att misskreditera valets så kallade segrare. De kallas för clowner, töntar, skurkar och mycket mer. Den terminologin kan jag inte omfatta och jag tror inte det är rätt sätt att hantera Italien som hör till hörnpelarna i och grundarna av det europeiska fredsbygget. Det är nog som det alltid varit. När man kallar folk man inte känner för clowner säger det ganska mycket om en själv också.
Jag kan därför förstå den italienska upprördheten över uttalanden från andra statschefer. Det handlar ändå om en parlamentarisk demokrati som till folkmängden är tio gånger större än Sverige och ännu större än Finland. Dess historia har varit ganska skrynklig men sedan 1946 sköts landet på i stort sett samma vis som Finland och Sverige – genom allmänna och fria val. Det har inte alltid varit enkelt. Bördan av historien tynger. Den första republiken föll i början av nittiotalet, den andra håller nu på att värka fram alldeles bokstavligen. Det har varit många val och osäkerheten har varit stor liksom skandalerna. Men trots, och detta är viktigt, den historiska lasten och de stora skillnaderna mellan de rika i norr och de fattiga i söder har den italienska demokratin steg för steg förbättrats och modifierats. Det är starkt gjort och det har skett med hjälp av tålmodiga och ofta modiga beslut.
Demokratiska val är sköra historier. I alla parlament sitter folk som det är ganska oklart vad de egentligen gör där. Ändå är de valda och har vunnit sina väljares förtroende. Det är nog viktigt att minnas innan man börjar skälla. Mer konstruktivt vore det att önska italienarna lycka till i det viktiga arbete de har framför sig i att sanera finanserna. Om den som lyckas med det sedan är en brottsling eller en komiker spelar faktiskt, enligt min mening, mindre roll. Det sunda förnuftet kan finnas där man minst anar det.
Trevlig helg!
 |
| Italiens sak är svår men blir inte bättre av att grannländer och kommentatorer kalla det demokratiska valets vinnare för än det ena och än det andra. Det viktiga är den sakpolitik som nu måste skötas. |
Kommentarer
Skicka en kommentar