lördag 2 mars 2013

En sjöfartsepok är över

Min promenadled sträcker sig över Svibybron och vidare, dagligen går jag där. På vägen passerar jag fliskajen i Möckelö dit Rederi Ab Lillgaard sedan 1966 styrt för att hämta flis till industrin i Gävle. Dag efter dag, vecka efter vecka, år efter år har olika fartyg i Lillgaards ägo, men de senaste åren Christa, förtöjt och lastat turvis i Möckelö och i Färjsundet där Ab Skogen har sin anläggning. Synen av Christa vid Möckelökajen har varit en regelbunden påminnelse om att världen går vidare och att formen är god.

Efter årsskiftet har något hänt. Christa har jag inte sett men däremot fartyg med namn som Österbotten (lastade förra veckan), Åland (jodå, precis så), Uppland och liknande – alla betydligt större än Lillgaards trotjänare Christa. De hör samtliga till ett tyskt familjerederi som heter Navalis och som nyligen firade sin hundraårsdag. Rederiet bedriver trafik i Östersjön och ner till Medelhavet och har nu tydligen lyckats konkurrera ut Lillgaard och Christa om flisen från Åland. Det är ett talande exempel på den kris som den åländska och finländska sjöfarten genomlever och -lider. Konkurrenterna kommer från hela världen och är topptrimmade och väl förberedda. I det läget hjälper inte att man har ett fyrtiosexårigt samarbete bakom sig. Jodå, flistransporterna till Gävle var sedan 1966 precis det som lade grunden till Rederi Ab Lillgaard.

Om allt detta kan man tycka vad man vill men det är delvis ett resultat av den sjöfartspolitik som Finland och Sverige misslyckats driva. Det handlar också om den brist på framtidstro som rederierna över tid misslyckats med att sprida. Med några få undantag har nyheterna om branschen gått i moll de senaste tjugo åren. Mot den bakgrunden är det inte så konstigt att unga tvekat att bygga sin framtid till havs. Det är synd. Shippingen är en framtidsbransch. Alla vinner på mer transporter till sjöss, det är miljövänligare, säkrare och mycket billigare än att köra med bilar längs redan smetfulla motorvägar. Sjöfarten genomlever i dag en kris men i alla kriser finns möjligheter. Jag hoppas verkligen de åländska aktörerna inser det.

Det är inte bara jag som kommer att sakna synen av Christa. Hon var också en kär gäst i den åländska skärgården där hon sakta men oftast säkert tuffade omkring med sin last. Fast ibland gick det på tok. Här skriver kapten Haddock om vintern 2011 då Christa fick det besvärligt i isarna på Lumparn.

Christa i dag då? Med hjälp av www.marinetraffic.com kunde man fram till förra veckan se henne där hon låg till kaj i Tallinn. Men natten mellan den sista februari och första mars hände något kunde vännen och båtologen Owe Ehlén konstatera. Christa bytte namn till Georgina H och flagg till Togo. Av allt att döma är hon alltså såld. Någon mer resa mellan Möckelökajen och Gävle lär det därmed inte bli. Jag önskar verkligen att Lillgaard förmår ställa om till den stenhårda sjöfartsverklighet som nu kräver sina offer. Man har kvar den åländska livlinan Fjärdvägen men har det i övrigt kämpigt med flera upplagda fartyg. 


Christa är borta ur såväl stadsbild som skärgård sedan hon blivit utkonkurrerad av andra när det gäller fliskörningarna mellan Åland och Gävle. Foto har Owe Ehlén tagit.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Spännande tid på Gibraltar

Ända sedan den nervösa debuten i den åländska matchtröjan 1985 på Isle of Man har jag insett vikten av att förstå omvärlden och se till att ...