Bombmatta av detaljer
Första dagen på budgetdebatten var i går. Det började lite trevande kring ekonomi på ett mer allmänt plan. Alla vill spara men tillvägagångssätten är spretiga och vi fick också fyrtiofem finansmotioner att hantera. De är inte direkt övergripande utan handlar mest om huruvida man ska köpa en ny båt till en avdelning eller inte. Det blir många ord om man ska använda skumsläckare eller vatten alltmedan huset brinner ner, om man får vara lite bildlig så här på tisdagsmorgonen.
Själv sade jag ungefär så här.
Själv sade jag ungefär så här.
Fru talman,
Till skillnad mot i stort sett alla stater och regioner inom dagens Europa är Åland än så länge skuldfritt. Vi har tack vare tidigare framsynthet, sparsamhet och en välfylld utjämningsfond lyckats med bedriften att inte behöva gå till bankerna för att finansiera välfärden. Det är naturligtvis nödvändigt eftersom skulder aldrig är en bra början i samhällsbyggen. I synnerhet våra barn håller nog med om det resonemanget.
För att över tid balansera utgifterna mot inkomsterna gäller för oss alla att arbeta konstruktivt och långsiktigt. Det har landskapsregeringen gjort i sin omställningsbudget som rätt hanterad kommer att innebära en mindre kostym med i stort sett samma innehåll som i dag. En mindre kropp kan som bekant också vara snabbare. Man ska komma ihåg att Åland är ett välmående samhälle där vi på det stora hela saknar de utmaningar som andra och större länder kämpar hårt med i dag. Vår arbetslöshet är än så länge obefintlig. Men vi är också en liten ö och vår verklighet kan ändra blixtsnabbt. Det behövs inte så mycket för att den spröda balans vi i dag åtnjuter snabbt ruckas. Det är något vi måste hålla i minnet i våra fortsatta diskussioner. Vi kan tyvärr inte göra mycket åt våra inkomster och måste därför hålla ett extra öga på utgifterna.
Den åländska utmaningen är att få klumpsumman och skattegottgörelsen från Finland att tillsammans med våra egna avgifter finansiera den offentliga sektorn. Svårare än så är det inte att driva Åland. Tyvärr inte enklare heller.
Det är ett faktum att vi i parlamentarismen har byggt ett system som går ut på att regeringen ska styra och oppositionen ska kritisera. I den bästa av världar är detta möjligen klokt. I verkligheten är det tveksamt. Jag har suttit och lyssnat till debatten i dag och kan inte riktigt se vare sig sanning eller konsekvens i anförandena från kritikerna. Man vill såväl men gör i stort sett inte mer än kastar nya utgifter i potten. Eller så citerar man 1600-talspoeter vilka med all respekt verkade för fyrahundra år sedan då ekonomiska system såg annorlunda ut än i dag. Det är möjligen elokvent men inte tidsenligt.
Vi landar i ett sammelsurium kring Gullåsenavgifter, avdrag, hemkommuner, samarbeten, kossor, åldringsvård, skolor, tvärgående linjer, kommuner och vad det nu är. Med hjälp av en bombmatta av detaljer bildas ett effektivt skydd mot den viktigaste frågan av dem alla. Vad ska hela Åland leva av i framtiden? Hur ska vi fortsättningsvis uppmuntra till inflyttning? Var ska morgondagens exportintäkter komma från? Med vilka pengar ska vi betala lärare som ger våra ungdomar en nödvändig och stabil grund att stå på i sitt sökande efter sin egen framtid?
Ska man tro debatten här i dag är det omöjligt att förändra något. Det är naturligtvis rappakalja. Vi måste förändra, vi ska förändra och vi behöver ställa om. För om vi inte gör det måste vi inom en snar framtid förklara för våra barn varför pengarna tyvärr är slut. Detta kommer att kännas, det är tyvärr oundvikligt. Hade detta arbete inletts några år tidigare hade det varit mindre kännbart i dag. Vi har alla ett ansvar för att göra detta så konstruktivt som någonsin är möjligt. Trots parlamentarismen. Kommunerna är möjligen något besvärade över detta ekonomiska faktum. Konstigt vore det väl annars. Men jag är övertygad om att de medborgare som de facto utgör kommunernas innehåll begriper bättre än så. Det är i allas vårt intresse att bringa ekonomin i balans. Jag är övertygad om att medelålänningen knappt kommer att märka av de förändringar som nu aviseras. Striderna sker som vanligt i en stratosfär som bara nätt och jämnt förmår se den verklighet hela debatten handlar om. Eller möjligen i gruvgångar dit dagsljuset aldrig når.
Det finns några skilda och specificerade områden som jag kort vill beröra.
När det gäller skärgårdstrafiken är landskapsregeringen på rätt spår. Det handlar om mer än att införa kortrutt eller långrutt någonstans på östra Föglö. Det handlar om hur vi ska rädda en region som i allt väsentligt gått tillbaka under det senaste decenniet. Det är bra. Hellre väntar jag ett år i dag än betalar dyra pengar som vi inte har för hamnar som ingen vill använda. Vår uppgift är att göra det bättre för så många som möjligt på Åland. Inte bara några.
Jag vill också kort beröra användandet av PAF-medlen i den offentliga sektorn. Jag kan inte riktigt se problemet med att använda vinster som kommer från laglig verksamhet för att bygga bättre samhällen. Det är en strålande idé att fondera överskottet och hantera det på ett uthålligt och hållbart sätt. Kan man dessutom använda pengarna till en omställning från svart till grön energi är det något hela Europa applåderar. EU dras i dag med ett svårt oljeberoende som på sikt kommer att ta en ända i förskräckelse. Den som först knäcker koden till en hållbar framtid vinner. Om de åländska spelvinsterna kan användas till det tror jag ingen protesterar. Och lyckas vi utveckla vindkraften rejält kommer den nu planerade Finlandskabeln till synnerligen värdefull användning.
Det var alltså gårdagens ord. I dag stundar nya. Och lika obekvämt som det kändes för ett år sedan, lika bekvämt känns det i dag. Konstigare än så är det inte.
Måste också påpeka att Ålandstidningen ramlat rätt ner i gnällträsket när det gäller hur man skapar hållbara lösningar. Läs gärna Britt Lundberg också för att förstå hur en stad ska byggas om man tycker det här med hållbarhet är viktigt. Ser man till hela Åland är det ju inte precis byggplatser som saknas.
Ha en skön tisdag.
Ha en skön tisdag.
Kommentarer
Skicka en kommentar