Några ord av sanning
 |
| Denna bild är inte väldigt långt från dagens Åland. Lagtinget riskerar fastna i detaljer medan hålen där pengarna rullar ut blir allt större. |
Så här löd orden:
Fru talman,
Det har pratats mycket om lagstiftning, teknik, principer, budgetlagar och paragrafer i dag. Jag har inget att tillägga när det gäller den biten. Land ska med lag byggas heter det i teorin. Eller Rule of Law som finsmakarna säger. I verkligheten behövs det ganska mycket pengar också. Jag är säker på att ni som lyft fram alla dessa teknikaliteter gör det med Ålands bästa för ögonen, fast från lite olika angreppsvinklar. Ändå är det i dag som katten måste lyftas upp på bordet. För egentligen är detta inte alls en komplicerad fråga. Det handlar om vi vill överlämna ett belånat samhälle eller inte till våra efterlevande. Det handlar om vi på riktigt vill nå en budget i balans eller inte.
Den diskussion som vi har här i dag hade vi inte behövt ha om den förra landskapsregeringen till alla delar insett det brutala i det som då höll på att hända med ekonomin i vår värld. Det är den iskalla sanningen. De åländska inkomsterna har inte ens nästan täckt utgifterna under de senaste åren. Miljonerna har flödat ut. Vartenda år har vår utjämningsfond dränerats så att den efter 2013 gapar tom. Jag vet inte riktigt hur jag ska säga detta på något annat sätt än rätt upp och ner. Åland kan inte spendera på det sätt vi gör i dag för då måste vi försätta oss i en skuld som våra barn tvingas betala. Det kan jag tyvärr inte acceptera. Vi måste spara och gneta för att på nytt skapa utrymme för investeringar. Vi borde koncentrera debatten på hur det privata näringslivet på nytt ska skapa tillväxt. Detta vi nu träter om är en icke-fråga i den verklighet som pågår utanför dessa väggar. Varför det? För att kassakistan är tom och pengarna inte räcker till. Genom att ta bort en miljon euro i landskapsandelar till kommunerna belastas medborgarna lite övergripande uttryckt med 35 euro per huvud. Det är faktiskt inte mycket till uppoffring. Antagligen borde den vara mycket högre.
Jag har suttit i detta lagting i exakt ett år och inser att alla ännu inte tror att denna ekonomiska avgrund som vi står inför överhuvudtaget existerar. Här fortsätter striden om på vilket sätt fartyget ska länspumpas medan vi sakta går mot botten. För ekonomi är verklighet och pengarna är slut. Detta märks först på landskapsnivå, sedan på kommunal nivå och slutligen på medborgarnivå. Ingen klarar sig utan att hjälpa till. Att inte medge detta är i bästa fall blåögt, i sämsta fall direkt illavarslande.
Jag ska inte föregå behandlingen av budgeten för 2013 i finans- och näringsutskottet men det finns absolut ingenting som tyder på att dagens finansiella situation ens på något litet sätt ska förändras till det positiva. Tvärtom. Allt tyder på att intäkterna fortsätter minska. Jag noterar uppmaningen att i finans- och näringsutskottet se noga på hur de liggande förslagen drabbar kommunerna. Jag hörde ingen som nämnde det minst lika viktiga men jag måste självklart ha missat det. För ni vill väl ändå att vi också ska analysera vad som händer om dessa besparingar inte genomförs?
Det är såklart inte bara den förra landskapsregeringens fel att Europa vacklar och står inför en ytterst utmanande framtid. Men om man hade vidtagit resolutare tag på Åland för tre eller fyra år sedan hade vi haft en lugnare situation i dag. Det är visserligen lätt att vara klok när man har facit. Men jag tycker att invändningarna mot saneringen av vår gemensamma ekonomi låter ihåliga och mer präglade av teorier än praktik. Landskapsregeringen har i allt väsentligt vidtagit de åtgärder som faktiskt är nödvändiga, antagligen inte tillräckligt men ändå en början till en omställning. Det har gått bara ett år av mandatperioden och man har arbetat snabbt. Någon använde liknelsen att springa runt och släcka bränder. Det är precis vad nuvarande regeringspartier tvingats göra. Arbetet är inte enkelt. I synnerhet då några från den andra sidan väljer bensin istället för vatten för att hjälpa till med släckningsarbetet.
Kommunerna är Åland och Åland är kommunerna. Jag tycker det känns trångsynt att i tid och otid isolera det till ett problem för kommunerna. Vi är i detta tillsammans och vi gör det för att undvika att låna upp pengar som våra barn får betala. Pengarna är slut och vi måste arbeta gemensamt. Den längre tid och det långsiktiga perspektivet har vi inte längre råd med. Vi måste agera nu och det har regeringen gjort. Är detta en väldig överraskning i kommunerna bör nog omvärldsbevakningen i dem förstärkas rejält. Ingen av dessa inbesparingar kan på riktigt komma som en överraskning. Själv är jag övertygad om att medvetenheten hos dem är större än den är på delar av stolar i denna sal.
Nu när debatten är över ska vi i finans- och näringsutskottet börja hantera dess detaljer. Sådana tycker jag man kan låta utskotten gräva ner sig i. Antagligen skulle debatterna i lagtinget bli något mer intresserade om folk kunde hålla sig till de större linjerna. DET är politik. Att gny över detaljer och begrepp är i allt väsentligt förvaltning.
Egentligen är detta ganska enkelt att förstå varför "den andra sidan" inte vill spara eller nog vill men det finns inte så många andra vägar att gå än att friställa folk. Men om nu läget är det att det finns lagtingsledamöter som blivit invalda just med att de sålt sig till sina väljare med att de sannerligen nog ska se till att det inte ska skäras ned i offentliga, samhällsproducerade tjänster så är det väl rätt klart att en sanering av den offentliga sektorn inte är lätt. Det har varit betydligt lättare som du skriver att dränera alla reserver.
SvaraRaderaI övrigt har du helt rätt.