Det finns möten som lämnar extra starka avtryck och idag hände det, igen. Att stiga in i Sveriges riksdag är som att kliva rakt in i ett levande stycke nordisk historia. Den ståtliga byggnaden på Helgeandsholmen rymmer mer än bara politik; här finns massor av lager av berättelser, röster och beslut som format dagens Sverige.
Talman Andreas Norlén tog emot oss med den där vänliga precision som blivit hans kännetecken. Under rundvandringen pekade han ut detaljer som lätt går förbi: snickerier från sekelskiftet, målningar, korridorer som ringlar mellan maktens olika rum. Det doftade gammalt och nytt, den särskilda blandning som bara finns i hus där människor samlats länge för att diskutera viktiga saker, som berör oss alla.
Vi, de nordiska talmännen, var där inför Nordiska rådets Nordisk Råds session som öppnar imorgon. Det är en tradition, men också något mer, det är ett tillfälle att prata om hur vi arbetar, hur vi klär oss, hur vi talar till varandra. Vad vi gör i händelse av kris. Det låter kanske världsligt, men i detaljerna sitter demokratins själ. En väl vald ton, ett korrekt tilltal, en respektfull gest, allt bidrar till att hålla samtalet levande.
Diskussionerna under eftermiddagen var öppna, ibland allvarliga, ibland småleende. Vi talade om beredskap, om hur våra parlament kan fortsätta fungera om världen plötsligt förändras. Vi berörde också de där mjukare frågorna som ofta är svårare att ta på: tonen i debatten, sättet att lyssna, konsten att hålla ihop även när man tycker olika.
Det slår mig varje gång vi möts hur mycket vi delar i Norden. Våra parlament är olika till storlek och stil, den norska stortingets ljus, det danska folketingets fart, det finländska riksdagshusets stramhet; men under ytan är vi syskon. Vi tror på kompromissen. På samtalet. På det mänskliga förnuftet som styr mer än känslorna.
Och någonstans där, mellan marmorgolven och de tunga dörrarna, infinner sig en påminnelse: stor eller liten, allt ledarskap handlar om organisation och om människor.
När vi nu närmar oss ett nytt kapitel där Finland och Åland tar över ordförandeskapet för Nordiska rådet, känns det både symboliskt och inspirerande. Norden står inte stilla. Vi förändras, vi utmanas och vi gör det tillsammans.
Det finns något djupt hoppfullt i att representera Åland i ett sådant sammanhang. Att en liten ö med en gammal självstyrelse är en självklar del av den nordiska demokratins väv säger något om hela vår gemenskap. Den bygger inte på storlek, utan på förtroende.
Så när jag lämnade riksdagen den här eftermiddagen, med skymningen fallande över Riddarfjärden, tänkte jag att vi nog ibland tar vår modell för given. Men den är värd att vårda, varje dag.
För mitt i allt det ceremoniella och formella, är det ju just det vi försvarar; det öppna samtalet, respektens språk och människans rätt att göra sin röst hörd.
Det är den nordiska demokratin. Och den, om något, är värd att fortsätta tala varmt om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar