Ett samtal som höll hösten borta

Man vet att det blir en bra dag när den börjar med ett samtal om både stort och smått, grunt och djupt. I morse satt jag med Micke Larsson och Jonas Wilén, med kaffe i muggen, idéer i luften och en envis höst som med piskande regn mot förnstret gjorde sitt bästa för att dämpa stämningen. Den lyckades inte alls, vi höll ställningarna på insidan!

Vi pratade om det som är större än politik, ekonomi och väderleksrapporter. Det som i grunden gör livet värt att leva: att alla människor kan blomstra. Det är vår åländska idé. Inte lånad, inte köpt, möjligen inspirerad av någon annan men alltjämt vår egen. Begreppet ”Alla kan blomstra” föddes här, i vår lilla och envisa självstyrda värld, där vi hellre bygger broar än murar och hellre pratar framtid och möjligheter än historia och förfall.Att FN-organet UN Habitat och Finlands regering tar vårt budskap vidare i världen på engelska, Everyone can flourish, är fantastiskt och låt oss vara tydliga: idén spirade här först och det passar in i den åländska ambitionen. Det handlar inte om storleken på befolkningen, det handlar om kraften i idéerna.

Vår resa började i lagtinget 2014 när vi gemensamt och enhälligt bestämde att framtiden skulle vara hållbar, mänsklig och hoppfull. Sedan dess har det vuxit, långsamt och tålmodigt; ungefär som en perenn som först verkar blygsam men sedan tar över hela rabatten när den väl bestämt sig.

Och nu är tiden inne. Nu ska alla med. För blomstring är inte exklusivt för vissa. Den är inte elit, inte reserverad, inte beroende av titel, bakgrund eller väderstreck. Man får blomstra även om man inte kommer ihåg var man lagt nycklarna (det hände mig två gånger i morse) eller om kaffet kallnar mitt i en viktig mening (det hände definitivt).

Blomstring är mänskligt. Och den är gemensam. Morgonens samtalet blev en påminnelse om vad som faktiskt har betydelse och för det vill jag tacka mina gäster.

Micke är klok, trygg och alltid med ett halvt leende som om han just kommit på en ny hållbarhetsidé som han tänker släppa lagom oväntat.
Jonas är konstnären och gårdskarlen som sopar bort allt det där som annars skulle samla sig som en mental höstlövsmatta inom oss. När Picasso sa att konsten tvättar själen ren från livets damm måste han ha sneglat mot ett framtida Åland och en viss herre med penna och pensel och en skalle fylld av tankar som måste ut.

Och jag? Jag fick bara lyckan att sitta där och känna hur ett helt samhälles idé sprider sig. Från några kloka rum till varje åländsk köksbänk, arbetsplats, båt, korplag, kölista, kaffeservering och promenadslinga.

Nästa år firar utvecklings- och hållbarhetsrådet tio år. Och tio år är ju ingenting i naturens tempo. Men i idéernas värld? Det är som att gå från frö till blomsteräng.

Och vilken äng vi har framför oss.

Alla kan blomstra.

Det är inte ett mål. Det är en livsstil.

Inte en skyldighet, det är en möjlighet.

Inte en punkt, det slutar aldrig.

Och viktigast av allt: Vi ska hjälpa varandra att göra det.

Tack Micke och Jonas för denna strålande start på dagen.

Hösten förlorade.

Åland vann.