Sträck på dig Åland, det är dags att fira! Världen söker fred och idag minns vi att det gått exakt etthundrafyra år sedan konventionen om Ålands demilitarisering och neutralisering undertecknades i Genève. Allt är alltså alltid möjligt och därför måste vi fortsätta kämpa för människors rätt till frihet och demokrati, utan vapen.
Ålands demilitariseringsdag händer samtidigt som intensiva samtal pågår, över hela världen, kring krigen i Mellanöstern och Ukraina där varje ord värderas i liv och död, bokstavligen. Framtiden hänger på diplomati, kompromisser och sökandet efter förtroende, precis som i alla fredsprocesser världen trots allt genomgått.
Mot den bakgrunden har vi och vår omvärld skäl att vara stolta. Den 20 oktober 1921 samlades tio nationer; Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Italien, Lettland, Polen, Storbritannien, Sverige och Tyskland, i Genève, bakom ett beslut som fortfarande står fast. Självstyrda Åland ska vara demilitariserat och neutralt, för all framtid.
Det var modigt och framsynt. I svallvågorna efter första världskriget och den komplicerade upplösningen av Ålandsfrågan som dök upp efter Finlands självständighetsförklaring 1917, var osäkerheten om framtiden enorm. Till vissa delar mycket större än idag.
Genom att återuppliva en äldre idé och förädla den gick en lösning att hitta. Redan under 1800-talet befäste och militariserade Ryssland Åland för att skydda inloppet till Finska viken och S:t Petersburg och bygga grund för fortsatt expansion västerut. Storbritannien och Frankrike satte stopp för planerna och sprängde Bomarsunds fästning i slutet av Krimkriget. Där och då föddes tanken på ett Åland som skapar trygghet genom sin avväpning, inte genom sin styrka. Militariseringen förvandlades till demilitarisering. Detta blev verklighet i Parisfreden 1856 i form av Ålandsservitutet, ett avtal mellan Storbritannien, Frankrike och Ryssland om att ”för all framtid” befria Åland från militära inslag, för allas bästa.
När världen åter darrade efter första världskriget, plockades idén upp igen och stärktes. Finland fick ett dubbelt ansvar: att aldrig befästa öarna, under fredstid, och att försvara deras neutralitet om den hotas. Det var inte bara en rättighet, utan en skyldighet och ett löfte som fortfarande gäller och utgör en del av självstyrelselösningen och något som den finländska statsledningen och försvarsmakten tar på stort allvar. Detta fredsavtal från 20 oktober 1921 har sedan dess överlevt ett andra världskrig, kalla krig, maktskiften och mycket mer.
Bakom paragraferna i avtalet fanns människor som förstod den djupare innebörden: att en militarisering mitt i Östersjön riskerar att dra in andra, medan avväpning skapar trygghet för alla. Demilitariseringen blev därför mer än ett avtal. Den blev ett löfte mellan generationer som sedan starten bekräftats och idag utgör så kallad sedvanerätt, alltså garanterat av en hel värld, med de tio första i spetsen.
Åland är en del av EU, ett tryggt Norden i NATO, och ett Finland som tydligt säger: demilitariseringen och neutraliteten består. Självstyrelsen är ett gott exempel på autonomilösningar och det viktiga är att vi vårdar helheten: rättsstaten, tryggheten och öppenheten, vid sidan att forma vår egen vardag.
När Nationernas förbund antog Ålandsöverenskommelsen var ingen riktigt nöjd i Finland, Sverige eller på Åland. Men ålänningarna valde att bygga tillit istället för murar. De visade att man kommer långt med envishet och sunt förnuft.
Det är en lärdom som fortfarande gäller. I en tid då konflikter eskalerar och fredsavtal prövas hårt, visar Åland och vår historia att det går att välja en annan väg. Att verklig säkerhet inte handlar om styrka utan om förtroende och tillit.
Fredens öar lever vidare. Och världen har fortfarande något att lära.
Från denna osäkra tid och framsynta beslut finns bara en enda bevarad illustration, en holländsk skolplansch målad 1931 av F. Rackwitz. Den visar delegaterna i Genève samlade runt bordet medan de finländska och svenska arméerna drar sig tillbaka i bakgrunden, i en symbol över att vapnens tid var förbi, och att orden var viktigare. Det var en bild fylld av pedagogik och framtidstro, en undervisning i fred. Alla konflikter kan lösas genom diplomati och samtal, inte krig. Den bilden är precis lika aktuell idag som då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar