Om likhet inför lagen

Hela 1.424 ålänningar skrev på listorna som kräver ändring i lagtingsledamöternas pensionsförmåner.

Under veckan som gått har det varit högt mellan golv och tak i Ålands lagting. Mest har det kanske handlat om skärgårdstrafiken och dess framtid men inte bara. Det uppmärksammade medborgarinitiativet om förtidspension nådde lagtinget i onsdags och jag inledde debatten som fortsätter på måndag. Jag skulle vilja få reda på hur det är möjligt att systemet kunde passera inte bara lagtinget utan två olika utskott året 2008-2009. Mitt anförande löd ungefär så här:

Talman,

när jag lyckades bli invald i detta parlament år 2011 gratulerade folk och påtalade ibland det generösa pensionssystem som nu väntade i lagtinget. 

Jag förstod inte riktigt vad de menade då pension för mig med bakgrund i det privata näringslivet var något som kommer vid fyllda sextiofem eller möjligen tidigare som en följd av privata alternativ. I dag förstår jag bättre och inser att man avsåg det som kallas för ”tidigarelagd ålderspension” och som kan tillfalla fullt friska människor som haft förmånen att sitta några perioder i detta lagting. 

Detta har uppenbarligen stuckit folk i ögonen och har nu vuxit till ett medborgarinitiativ som 1.424 ålänningar undertecknat. Det råder alltså inget tvivel om att tingens ordning borde ändras. 

Jag tycker initiativtagarna Anna Holmström och Magnus Lundberg gjort ett hedervärt arbete och utnyttjat ett av de instrument som skapar en demokrati, nämligen ett medborgarinitiativ. Arbetet med att rätta till detta har finansminister Roger Nordlund sedan tidigare inlett varför det som varit trasigt nu är på väg att repareras. Jag stödjer varmt tanken på att gå ifrån den nuvarande modellen för att istället skapa ett anpassningsbidrag. Det är dock viktigt att inte bara kopiera den finländska modellen som funnits i riksdagen sedan år 2011 utan skapa ett system som passar på Åland.
Jag vill ändå ställa en fråga som jag tycker är viktig inför framtiden. Eventuellt kan vi alla dra slutsatser av detta.
Vi måste först backa bandet till lagtingsåret 2008-2009 då denna lagstiftning om pensionsskyddet för ledamöter av lagtinget hanterades. Specialutskott var lagutskottet som kortfattat slog fast, jag citerar: 

”Förslaget till ändring av landskapslagen om ändring av landskapslagen om arvode för medlem av Ålands landskapsstyrelse föreslås antas utan ändringar.”

Om jag sedan förstått allt rätt kunde frågor på den här tiden lyftas även till det stora utskottet såvitt åtta ledamöter tillstyrkte. Så hände denna gång av skäl jag inte känner till. Under ordförande Anders Erikssons ledning hanterades lagförslaget en andra gång i utskott och mynnade ut i betänkandets slutsatser:

”Utskottet har fört en principdiskussion i frågan. Utskottet anser att pensionsförmånerna för ledamöterna av lagtinget och landskapsregeringen liksom övriga förmåner ska bedömas utgående från att så många som möjligt ska kunna ställa sig till förfogande för förtroendeuppdrag på rimliga villkor. Pensionsförmånerna för lagtingsledamöter som p.g.a. företagande eller annars arbetar dubbelt bör vara sådana att en skälig pension erhålls också för lagtingsuppdraget.”

I stora utskottet ingick förutom ordförande Eriksson även en lång rad nu verksamma ledamöter.
Stora utskottets synpunkter var betydligt mer omfattande än lagutskottets vilket tyder på att man fört någon form av diskussion i utskottet och även nämnt villkoren för företagarna. Jag undrar nu hur diskussionerna egentligen förlöpte i stora utskottet och varför kapitalinkomster aldrig beaktades när tidigarelagd ålderspension skulle beviljas till unga människor? Hur kan det komma sig att detta system någonsin blev verklighet? Finns det något vi kan lära oss av detta?