Tack för festen IFK!

Det handlar kanske inte om eftertankens kranka blekhet när säsongens sista ligamatch är avslutad men känslan påminner. Nu är det i runda slänga fem månader kvar tills Wiklöf Holding Arena på nytt fylls av förväntan, krav, glädje, spänning och entusiasm. Så blev det även i går då skapliga 1.280 personer kom för att i snålblåsten heja fram sitt IFK till sista segern. Så blev det också. TPS från Åbo med 182.500 invånare hade ingen chans alls mot IFK och dess 10.000 invånare i ryggen. Det var en nyttig påminnelse om hur fantastiskt det egentligen är att Åland i vår för elfte gången kan ställa upp i landets högsta liga. Vi möter lag som uteslutande kommer från betydligt större förhållanden än vi.

Om själva matchen finns kanske inte så mycket att orda. Det var stundom spel mot ett mål. Här finns ett fylligare referat som jag skrev.

Matchen mot TPS blev den sista som målvakten Simon Nurme spelade i IFK-tröjan. Det är ledsamt men förståeligt och själv ska jag minnas hans avgörande räddningar mot exempelvis TPS på bortaplan för två år sedan. 4-1 segern mot JJK i Finska Cupen och det faktum att halva laget står i mål, här i segermatchen mot TPS år 2012 på hemmaplan.
I samband med matchen delade även DFS ut stipendier till välförtjänta IFK:are. Under ledning av ordförande Håkan Lindberg (han med längdrekordet) och övriga DFS:are gick årets priser till följande:

W.J. Dahlmans ledarstipendium: Sune Svensson/ Tonny Riis. Fotboll, P-00. 340 euro.
Åke Wiklöf medel- och långdistansstipendium: Lucas Mattsson, friidrott. 340 euro.
Rudolf Mattssons stipendium: Åke Björklund, friidrott. 300 euro.
D.F.S. stipendier: Lucas Stenius, bordtennis, Samuel Nylund, friidrott, Thomas Mäkinen, fotboll, Lina Holm, fotboll, Benny Qvarfordt, ishockey, Jonas Fellman, simning och Philip Wikström, skidning.

Succén som kom av sig
Hemmapremiären mot VPS slutade med seger på plan med 1-0 efter nickmål av Tomas Hradecky på Petteri Forsells frispark i nittionde minuten. På grund av en administrativ miss fråntogs IFK segern och de tre poängen gick till VPS med siffrorna 0-3. Orättvist? Javisst.

Från miss till seger
MyPa kom på besök till Wiklöf Holding Arena den 4 maj. Hemmasonen Erik Lundberg spelade från start och var inblandad i gästernas ledningsmål efter bara två minuter. Sedan blev det ordning på torpet och IFK vann med 2-1 efter stundtals bländande spel. Lundberg hörde till planens bästa spelare och fick en stjärna i protokollet.

Tungt i Helsingfors
Det räckte inte med nittio minuter utan först i den åttonde övertidsminuten den 8 maj lyckades mästarlaget HJK slå hål i IFK-försvaret. 1-0 slutade matchen som blev en av de tyngsta förlusterna vi upplevt. IFK har än så länge inte vunnit mot HJK i Helsingfors men pressade den här gången mästarna till både överväxel och, för att tala svenska, svintur.

En målkungs återkomst
Med sex raka matcher utan seger var det dags för hemmamatch mot FF Jaro den 15 juni. Två gånger tog bortalaget ledningen innan IFK fick tag i matchen och vann med 4-2. Stor hjälte blev Dever Orgill som kom in på plan efter elva månaders rehabilitering. Åtta minuter tog det innan han gjorde 3-2 målet och den obligatoriska saltomortalen. Sex minuter efter det kolliderade han med Jaromålvakten och fick bäras ut på bår med lätt hjärnskakning. Han kom, han målade och han bars ut. Like a boss.

Seger i Vasa igen
Runt styrelseborden hade IFK det tungt i förhållande till VPS. På plan gick det bättre. När läget var som kärvast och nedflyttningsspöket stod i farstun åkte IFK till Vasa och stångade till sig en seger med 2-1 efter mål av Dieago Assis och Jani Lyyski. Det var inget skönspel men fantastiska poäng och efter det började tåget rulla igen.

Åtta matcher utan förlust
Sensommaren var IFK:s årstid. Hela åtta förlustfria matcher radade laget upp innan HJK på bortaplan vann med 5-1. Den åttonde matchen var en av de bästa jag sett på Wiklöf Holding Arena då SJK kom på besök. I halvtid ledde IFK och dess backlinje i form av Jani Lyyski och Kristian Kojola med 2-0, och då hade de inte ens använt fötterna! Båda målen var på nick. SJK kom tillbaka och visade varför de är ett topplag och matchen slutade 2-2.

Och seger i Cupen

Till detta kan läggas Åländska cupen som IFK vann med ett reservtungt lag som slog FC Åland med 3-2 på Vikingavallens konstgräs i juli. Målskyttar var Diego Assis, Robin Sid och Thomas Mäkinen.

Med de orden vill jag tacka IFK Mariehamn och dess ledare och spelare och sponsorer och alla andra för säsongen som varit, för känslorna, snackisarna, dramatiken, passionen, generositeten och det innehåll som laget skänker oss alla i det dagliga livet på Åland. Ses på läktaren i vår!

Bilderna från skrivarlyan på Wiklöf Holding Arena är kanske inte perfekta men här är det i varje fall förtjänta idrottsledare och aktiva som får sina stipendier från DFS, den anrika kamratföreningen inom IFK. 

Klart för match. Vid det här läget ledde redan värsta konkurrenten VPS med 1-0 på bortaplan i Kuopio och lyckades även behålla den ledningen och lägga beslag på fjärdeplatsen vilket kan leda ända till Europa League. Spelarna i VPS är att gratulera för en väl genomförd säsong.  

Typiskt mig, missade den vackra vågen som spelare och lagledning bjöd på efter matchen. Här är allt redan över och säsongen slut. 

Tränarna Mika Laurikainen (TPS) och Pekka Lyyski (IFK) efter matchen.  

Den sista middagen med gänget arrangerades på Arken senare i går kväll. Det blev en festlig tillställning med prisutdelning och upptåg.

Klubbdirektör Peter Mattsson sammanfattade säsongen och delade sedan ut priserna till årets bästa spelare.

Årets säsong i Veikkausliiga var den tionde i följd. Så här började det, detta är en film som är svår att ledsna på.