Akta oss för det normala

Under veckan som gått har Pisa varit på mångas läppar. Det är en slags undersökning där skolelevers färdigheter mäts och jämförs med varandra på ett internationellt plan. Finland har ständigt funnits i toppen medan Sverige legat långt efter. Man har i Finland haft de bästa matematiska insikterna, bredaste allmänbildningen, med mera. Andra länder har prisat det finländska skolsystemet (som är bra, privata skolor finns knappt överhuvudtaget) och yvats över hur överlägset det är det svenska, för att ta ett exempel. Detta är intressant mot bakgrund av att Åland befinner sig mittemellan.

Själv har jag fattat ingenting. Finland är i dag ett land som klarar sig skapligt men som saknar den kreativitet och det mod som finns i Sverige. Finland hade Nokia och befann sig ett tag i vågens framkant. Där har Sverige funnits i går, i dag och antagligen i morgon. Sverige är mode, musik, industri, bilar, flyg och mycket annat medan Finland är hissar, kryssningsfartyg och inte så mycket mer.

Jag vet, det är orättvist att dra upp sådana här jämförelser men det är detta Pisa som triggar mig. Jag tror nämligen inte på det här med jämförelser som går ut på att alla på något vis ska ställas mot samma mall. För vem skapar mallen?

Sanningen är den att historiskt sett är det ALLTID den som utmanar den så kallade sanningen som blir den mest framgångsrika. Att göra som alla andra är det enklaste som finns. Det svåra är att göra det som de andra inte gjort. Jag tycker skolan ska vara en plats som främjar kreativitet och ett annorlunda tankesätt. Inte bli en vinnare i nån slags tävling som går ut på att anpassa sig till invanda mönster. För i så fall måste man fråga sig: vad har vi lärt oss i dag?

Är det verkligen ett självändamål att placera sig högt i undersökningar ? Eller är det tvärtom? När man anpassar sig till normer missar man kanske möjligheterna?