Två år sedan bomben

I dag för två år sedan stod jag på Cityterminalen i Stockholm då plötsligt två uppskakade åländska kvinnor kom mot mig och berättade om bomben. Jag fattade först ingenting men insåg snart att något stort hade hänt. Kvinnorna hade gått inne i Stockholms centrum då en detonation plötsligt skakade hela innerstaden. De flydde i det närmaste panikartat till Cityterminalen och den väntande bussen. Senare skulle det visa sig handla om en ensam galning som bestämt sig för att av oklara och diffusa skäl spränga sig själv till evigheten och samtidigt ta med sig så många som möjligt. Han misslyckades. Förutom att han själv strök med skadades bara två andra människor.

Innan det stod klart vad det egentligen handlade om var det många tankar som flög genom skallen på mig och alla andra ålänningar som fanns i julhandeln, det skulle visa sig vara rätt många. Var detta slutet på den förmodade säkerhet vi vant oss vid? Var det mer än en enslings påhitt? Hade terrorn som så svårt plågat världen nu hittat även till oss?

Svaret på frågorna är än så länge nej. Vi lever fortfarande i en huvudsakligen trygg del av världen och vi tar i stora drag god hand om varandra. Därför är det viktigt att tänka tillbaka på dagar som den elfte december 2010 och nu och då inse att trygghet är färskvara som ständigt måste skötas om och uppmuntras. Det gör man genom att inkludera. Folk som är med i gemenskapen gör mindre illa än de som anser sig stå utanför.

Ha en fin tisdag.

Husväggarna och skyltfönstren i centrala Stockholm vittnade efteråt om kraften i sprängladdningen.