Möten som stärker Åland

I mitt uppdrag i Ålands lagting ingår att leda arbetet för Åland inom Baltic Sea Parliamentary Conference, BSPC. Det är en organisation som sedan 1991 har fört samman parlamentariker från alla länder kring Östersjön och diskutera gemensamma utmaningar och möjligheter.

BSPC är en utmärkt och värdefull plattform när det gäller att lyfta fram och stärka den åländska självstyrelsen. Detta har jag haft möjlighet att göra inför ryska dumans ordförande Volodin, tyske presidenten Norbert Lammert, Finlands motsvarighet Niinistö, EU:s jaktkommissionär Karmenu Vella med flera och i sammanhang som det är direkt nödvändigt för Åland att vistas i.

När man är liten gäller att synas i varje sammanhang och aldrig ledsna på att förklara vad vi är och vart vi vill gå. Internationalitet kräver mycket fotarbete och många kontakter.

BSPC höll sitt Standing Committee-möte i Hamburg och hanterade bland annat responsen från den stora konferensen på Åland senaste höst. Från vänster generalsekreterare Bodo Bahr samt Sten Eriksson och Jörgen Pettersson. Foto: Georg Straetker.

Ett bra exempel på att dessa kontakter skapar mervärde är den stora BSPC-konferensen som hölls på Åland i fjol höstas. Det var för övrigt första gången som Åland innehade presidentskapet för BSPC.

I måndags var det dags igen, den här gången i Hamburg vilket resulterade i detta pressmeddelande som också kan läsas på lagtingets hemsida:

BSPC-möte i Hamburg med åländsk touch

Lagtingsledamoten Jörgen Pettersson och delegationssekreterare Sten Eriksson deltog i måndags i BSPC:s Standing Committee-möte i Hamburg. Pettersson som är vice ordförande i BSPC (Baltic Sea Parliamentary Conference) är nöjd med resultatet av mötet:

– Vi har på nytt visat att Åland kan vara ledande när det gäller utvecklingen i hela Östersjön. Det handlar inte om hur stor du är utan vilka idéer du kan presentera, säger han.

Mötet i Hamburg hanterade bland annat alla regeringars svar på den resolution som blev resultatet av den stora BSPC-konferensen som hölls på Åland i fjol höstas, för första gången under presidentskap av Åland. Konferensen lockade nära 200 besökare och beskrevs efteråt som ”extremt lyckad”, av deltagarna. Resolutionen som var resultatet av det mötet har skickats till alla regeringar runt hela Östersjön som en uppmaning om frågor som de folkvalda parlamentarikerna vill prioritera.

Huvudpunkterna var vilka projekt och samarbeten som gör mest nytta för hela Östersjön, hur vi tillsammans ska skapa ett friskare hav, vad nya och hållbara energilösningar kan föra med sig, vilken beredskap Östersjöns samlade länder har för att ta emot och integrera flyktingar och flyttningar samt hur allt detta kan göras samtidigt som länderna drar nytta av Östersjön för den ekonomiska utvecklingen och tillväxten.

– Det är såklart ingen enkel ekvation men inte heller omöjlig, långt därifrån. Det är inspirerande att se vilken kreativitet och vilja det finns hos alla regeringar kring Östersjön när det gäller att skapa förändring och förbättring, säger Jörgen Pettersson och lyfter gärna fram Ålands svar på BSPC-resolutionen som landskapsregeringen lämnat.

– Åland visar allvar med starkt fokus på hållbarhet och tilväxt. I svaret lyfter man fram ReGeneration 2030-rörelsen som startat på Åland och drivs tillsammans med CBSS, ministermotsvarigheten till BSPC. Ålands landskapsregering understryker också vikten av att driva utveckling mot målet att uppfylla Helcoms krav som formuleras i Baltic Sea Action Plan, säger Pettersson.

Dessutom nämner Åland smarta energilösningar och förnyelsebara -källor som ett område där åländska företag och organisationer gått samman i Flexens Ab med visionen att göra landskapet till en modell även för andra och större regioner. När det gäller migration och integration är Åland redan i dag ett föredöme med stor och ökande inflyttning och en stark arbetsmarknad.

BSPC är en viktig plattform för Åland när det gäller att hålla kontakten med andra parlament runt Östersjön och Jörgen Petterson understryker vikten av att vara med och lyfta fram självstyrelsen och dess roll inom konfliktlösning och pragmatism när det gäller att driva förändring.

– Det är tydligt att det behövs mer Åland även i Europa och kring Östersjön. Vi delar detta hav med nittio miljoner andra människor och då är det betydelsefullt att delta och lyfta självstyrelsen och dess möjligheter. Inte minst är det ett faktum att den åländska sjöfarten ligger i framkant när det gäller lösningar som varit till stor nytta för Östersjön och som skapar ekonomiska möjligheter när hela världssjöfarten ska gå över till lågsvavliga bränslen senast 2020, säger Pettersson.

Dags för Sjöfartens Dag

Har du minsta öppning i kalendern i dag rekommenderar jag varmt ett besök till Alandica, Ålands centrala mötesplats. Där är det på nytt dags för Sjöfartens Dag som vuxit från en suddig idé om att någon borde göra något till att i dag samla 111 företag och 700 delegater till Åland. Varenda hotellsäng i Mariehamn är full och förhandsbokningarna inför nästa och därpå följande år många.

Den som mer än alla andra jobbat för detta är Godby Shippings vice vd Eva Mikkola-Karlström som oförtröttligt och visionärt övertalat och nätverkat och vägrat ge sig. Därför kunde vi i går se trehundra löpare springa Mercy Ships Race för sin egen skull och för att hjälpa de allra fattigaste på vår jord.

Sjöfart är stammen i det åländska näringslivet och uppfinningsrikedomen liksom framtidstron lever stark. Vi kommer i dag att få höra hur branschen runtom oss ser på möjligheter och utmaningar. Det blir nyheter kring rotorsegel, bränslen, försäkringar och mycket mer.

Politik är att skapa möjligheter för folk att växa och idéer att bli verklighet. Sjöfartens Dag är ett bevis på att långsiktighet lönar sig och att man aldrig får ge upp. Inträdet till Alandica är gratis. Hoppas vi ses i vimlet!

Om man ville kunde man till exempel citera Nelson Mandela, en av vår tids riktigt stora tänkare och kämpar:

“It always seems impossible until it's done.”

Välkomna till Sjöfartens Dag i Alandica.

I går sprang trehundra sjöfartsjobbare Mercy Ships Race i Mariehamn. Här kan man se bildspel från eventet!

Viktigt le mot alla våra gäster

Att locka internationella kryssningsfartyg till Åland är bra på många plan. Det drar in pengar från besökarna och det skapar en internationell atmosfär i Mariehamn med omnejd. Skrev därför några insändare. Den första handlar om att koppla på det stora värdskapet inför våra gäster:

Våren är här och med den en turistsäsong som blir allt viktigare. I dag torsdag skulle årets första internationella kryssningsgäster till Mariehamn och Åland ha anlänt (blev tyvärr inställt i sista stund).
Liksom i fjol var det M/S AIDAcara som skulle öppnat säsongen och påminner oss alla som bor på Åland om nödvändigheten att vara intressanta, välkomnande och annorlunda, annars väljer våra besökare något annat. Konkurrensen om kryssningsfartygen är stenhård på Östersjön och det gäller att ständigt leverera mer än det förväntade.

Därför är det direkt avgörande att upprätthålla och förbättra vår konkurrenskraft i förhållande till omvärlden.

På Åland väntar sightseeing, mat, upplevelser och historia och min förhoppning är att varenda en av de som finns ombord på AIDAcara ska fatta tycke för vårt landskap och återvända för mer. Det borde alltid vara vårt motto. Vi vill ha återvändare och vi vill ha lång vänskap. Det får vi genom att vara oss själva och se till att paketera vår historia på ett attraktivt sätt. Folk som kryssar är hyggligt välbärgade, nyfikna på omvärlden och öppna för intryck.
Åland borde vara målet för resan och inte bara ett stopp i mängden. Här vände till exempel en del av världshistorien i form av Bomarsund, här är freden ständig och garanterad och här är närheten till omvärlden och sjöfarten en direkt förutsättning för vårt fortsatta välstånd.

Willkommen, bienvenue, welcome! Att öppna dörren för kryssningsfartyg och turister och med ett brett leende berätta om Åland är näringspolitik på riktigt och i vardagen.

Jörgen Pettersson
Lagtingsledamot (C)

Den andra blev en slags uppföljning då det visade sig att Mariehamns stad å ena sidan vill ta emot fler gäster men å andra sidan inte riktigt lever upp till kraven:

Hallå där staden, dags att öppna!

I torsdags skulle kryssningsfartyget AIDAcara varit i Mariehamn tillsammans med närmare ettusen gäster, nyfikna på Åland och promenadsugna. Nu blev det inte så, enligt uppgift valde rederiet att gå förbi Åland på grund av det överraskande snöovädret. Det är naturligtvis synd för alla de som förberett sig på att visa Ålands allra bästa sida. Vi behöver som bekant fler gäster, inte färre.

Det visar sig dock att medan de allra flesta gör sitt yttersta för att visa värdskap gentemot våra besökare har delar av Mariehamns stad valt en annan linje. Till min kännedom har, av en vaken betraktare, kommit att de publika toaletterna på Lilla holmen, dit en stor del av våra kryssningsgäster väljer att gå, är stängda och ska så förbli till på måndag.

Detta är kanske inte världens viktigaste sak, jo, kanske om man har nöd på just Lilla holmen, men den blottlägger också en av de utmaningar som vi som besöksmål har att hantera. Det är helt enkelt inte okej att ha en offentlig toalett och hålla den stängd under turistmånaden maj. Förutom de kryssningsfartyg som stadens ledning arbetar aktivt för att locka hit har vi skolklasser och många andra som rör sig i vår stad och ofta på just Lilla holmen.
Djävulen döljer sig som bekant i detaljerna och då gäller det att inte bara i glassiga broschyrer presentera attraktiva aktiviteter. Det gäller också att hålla öppet och vara tillgängliga och, framför allt, flexibla. Nöden har som bekant ingen lag och turister lockar vi bara genom att visa vänlighet och en öppen famn, inte stängda dörrar.

M/S AIDAcara är årets första internationella kryssningsgäst. Rederiet TUI Cruises hör till Ålands trogna besökare, bilden är från 2017 i Mariehamn. Foto: Jörgen Pettersson.

Skönsång de luxe på Notudden

Jodå, vi har gjort några tappra försök att bjuda på smäktande vårliga toner i samband med att Kasberget-Apalängens byalag i norra staden ordnat Valborgsmässobrasor... Fast särskilt bra har det inte gått.

I år är det annorlunda. Vi har den stora äran att hälsa inga mindre än medlemmarna i manskören Stockholms Allmänna Sångförening välkomna till Åland och Notudden. Kören är grundad redan 1862 och hör till de riktigt stora i genren. På Notudden har du nu läge att höra dem live och gratis!

Festligheterna börjar 19.00 på Valborgsmässoaftonen, prick. Sofia Enros som bor i kvarteret hälsar alla välkomna och därefter är det dags för stockholmskörens nye dirigent Veikko Kiiver att tillsammans med sin kör dra igång med traditionella sånger om våren, människorna och kärleken till livet.

När sången är klar står grillarna redo och heta för alla som tagit med sig egen skaffning till fastplatsen.

Valborgsmässobrasan vid Notudden har långa traditioner och med denna manskör på plats tar vi ett nytt steg tillsammans med våra samarbetspartners Strandnäs frivilliga brandkår och Mariehamns stads kultur- och fritidsnämnd.

Ha en härlig valborgsmässoafton och skön första maj och så vidare.

Hett är det alltid på Notudden den sista april. I år blir det dessutom extra skönt då Stockholms allmänna sångförening hälsar på och drar sin repertoar!

Nu är dags att bygga tunnel

Det råder nog inga tvivel om att den åländska skärgården just nu genomlider en slags pyspunka. Då finns det bara en sak att göra – reparera det som är trasigt.

Därför skrev jag en insändare om behovet att bygga en Föglötunnel nu och inte i morgon. Ännu en bro och ännu en färja löser enligt min mening ingenting och skapar egentligen inga förutsättningar för förändring.

Så här lyder texten:

Om man inte riktigt tror på skärgårdens möjligheter att vara en del av den åländska framtiden, då ska man bygga en bro för 27 miljoner euro och köpa en ny färja för 47 miljoner euro.

Om man däremot vill att skärgården ska knytas närmare Åland och på riktigt åstadkomma en förändring när det gäller befolkningstillväxten, då ska man bygga en tunnel mellan Degerby och Svinö för 135 miljoner euro.

Jag väljer att tro på det senare och är beredd att börja bygga.
Det finns många skäl varför en till synes dyrare tunnel är att föredra framför att göra som man alltid gjort. Alternativ ett går lös på 74 miljoner euro och håller 20-30 år. Sedan måste man börja om igen utan att ha nått någonstans, egentligen. Alternativ två finansieras av privata intressen och betalas av på säg trettio år. Detta blir antagligen en plusaffär från dag ett i jämförelse med bro- och färjinvesteringen. Fördelarna är många fler och omöjliga att uppskatta värdet på:

• Landskapet Åland behöver inte investera en enda euro i projektet. Finansieringen sker genom årliga ”avbetalningar”.
• Två färjor kan dras in; Föglölinjen och en på den södra linjen/ tvärgående.
• Investeringen finansieras i första hand av institutionella placerare med höga krav på säker avkastning. Detta kan handla om pensionsfonder, försäkringsbolag och liknande.
• Mängden utsläpp från skärgårdstrafiken minskar samtidigt med 6.000 ton koldioxid per år. Bara Föglötrafiken beräknas minska med 3.000 ton vilket betyder hållbarhet.
• Efter trettio år är tunneln betalad och övergår utan kostnad i landskapets ägo. Därefter handlar det om vanligt vägunderhåll.

Jag hoppas den stundande påskhelgen ska stämma till eftertanke och insikt hos ansvariga i att det är dags att göra annorlunda. Den planerade bron och ännu en färja är att göra på exakt samma sätt som förut och förvänta sig ett annat resultat. En tunnel skulle föra hela skärgården närmare fasta Åland, den skulle bli billigare över tid och den skulle skapa framtidstro.

Detta avser jag fortsätta arbeta för. Jag vill att hela Åland ska ges förutsättningar att leva.

Jag hoppas påskhelgen stämmer till eftertanke och en insikt att infrastruktur ska skapa möjligheter och göra Åland större.

Öspelen står unikt starka

Att utveckla människor och skapa växtkraft och framtidstro är det bästa jag vet. Oftast hemma på Åland men i hög grad även på andra platser.

Till mina allra käraste uppdrag hör ordförandeskapet i International Island Games Association. Det är den internationella organisation som äger öspelen. I sommar arrangeras tävlingarna som numera heter NatWest International Island Games på Gibraltar. Åland ska såklart delta.

På den här länken kan man lyssna till en längre intervju med undertecknad om framtiden för ett av världens största multisport-events. Den ser lovande ut! Öspelen har sedan 1985 utvecklat öar och är i dag ett självklart mål för ambitiösa idrottskvinnor och -män!

Dags göra tunnel till vardag

Redan i november i fjol lämnade jag och Centern in åtgärdsmotionen om att bredda upphandlingen av trafik till Föglö att även innefatta en tunnel. Av oklara skäl behandlades motionen först vid dagens plenum vilket passar bra in med tanke på den överväldigande folkvilja som säger nej till att bygga en jättebro på Föglö för att spara in kanske tio minuter på överfarten till Svinö.

Jag har satt mig in i det av privata intressen aviserade tunnelprojektet och anser att deras argument är väldigt starka och att man tillsammans med privata investerare kan åstadkomma en tunnel som i ett slag skulle förbättra vardagen för hela skärgården och dessutom vara ekonomiskt klokt för alla ålänningar och att en tunnel skulle göra hela Åland radikalt mycket större och mer tillgängligt. I samband med att lagtinget i dag behandlade motionen inför den fortsatta analysen i finans- och näringsutskottet sade jag ungefär så här:

Talman,

denna motion handlar om hur vi ska tackla framtiden i allmänhet och särskilt skärgården. Det finns ett unikt läge att skapa gedigen framtidstro i en region som sedan decennier tillbaka avfolkats. Samtidigt kan vi göra Åland större och därmed hela landskapet till en mer attraktiv plats för nya ålänningar. Därutöver skapar vi förutsättningar för mindre fossila utsläpp och större social delaktighet i form av säkra kommunikationer. Detta handlar om att vi genom att bygga en tunnel kan skapa grund för tillväxt, näringsliv och folks vardag.

Genom att bredda den pågående upphandlingen av ännu en färja och på riktigt utreda en tunnel mellan Degerby och Svinö kan vi expandera Åland på riktigt. Detta ska inte ses som kritik mot det kortruttsarbete som genomförts eller den upphandling som pågår.

Det handlar om att tillsammans med det privata näringslivet göra det till synes svåra till framtidens vardag. Att bygga tunnlar är inte längre en utopisk tanke, det är en krass verklighet som på andra ställen i världen, Färöarna, Island, Norge, har skapat sjudande samhällen av tynande byar.

Min motion ska också läsas mot bakgrund av den finansiella verklighet världen befinner sig i. Det finns mer pengar än någonsin och det finns investerare som aktivt söker långsiktiga, säkra och därför inte så högt avkastande placeringar. Enkelt uttryckt går ett privat-offentligt samarbete ut på att det privata betalar tunnelbygget medan landskapet förbinder sig att i trettio år hyra det för att därefter överta äganderätten under en framtid som ingen vet hur lång den är. När det gäller ekonomi finns inga säkra siffror men väldigt mycket tyder på att om man slår ut en investering på trettio år framstår en tunnel mellan Degerby och Svinö som överlägset i jämförelse med att bygga en bro på Föglö och sedan ansluta en ny färja.

Tunneln blir en lägre kostnad för skattebetalarna än att fortsätta göra som vi alltid gjort och bygga nån bro här och nån bro där i kombination med en färja.
Vi befinner oss just nu i en upphandling av den så kallade Föglölinjen som innehåller många frågetecken. Därför känns det inte oöverstigligt att utvidga både arbetet och tankesättet. Sedan Föglölinjen lades ut som ett EU-anbud har projektet förändrats och anbudstiden förlängts till den 2 maj. Förr talades det om en körtid från Gripö till Svinö på arton minuter. I dag är man uppe i tjugo. Det betyder att inbesparingen i körtid är mindre än i det ursprungliga förslaget. Dessutom ska den nya färjan anlöpa Gripö vilket betyder en bil- eller bussfärd till Degerby och så vidare mot den övriga skärgården. Allt detta hänger dessutom på att vägplanen för västra Föglö vinner godkännande vilket utgör ytterligare ett osäkerhetsmoment.

Detta betyder att den eventuella inbesparingen i restid blir väldigt liten i förhållande till i dag och mindre än man först tänkt vilket användes som ett tungt argument. För det andra visar beräkningarna att man inte når någon inbesparing i förhållande till dagens trafik med Skarven. För det tredje lyfts det nu i debatten att bron till Gripö ska bädda för en tunnelfortsättningen till Svinö vilket är oerhört konstigt eftersom regeringen tvekar till att bredda upphandlingen redan nu för att undersöka möjligheterna till tunnel utan bro.

Kära lantråd och ministrar, detta resonemang håller inte ihop och därför borde vi göra om och göra rätt.
Det är också på sin plats att lyfta det prestigefyllda hållbarhetspris som Åland fick i Bryssel häromdagen. Det är ett resultat av ett tvärpolitiskt samarbete som började under den förra regeringsperioden. Hela detta lagting är att gratulera. Men vi måste också leva som vi lär.

På ett övergripande plan skulle en tunnel på ett radikalt sätt minska den totala åtgången av fossila bränslen, metaller och mineraler samtidigt som det skulle skapa större valfrihet för alla berörda skärgårdsbor.

Det har också hävdats att ett tunnelbygge skulle medföra stora utsläpp. Det är inte sant. Uppskattningar har visat att ett bygge motsvarar tre års utsläpp från Skarven. Sedan minskar utsläppen kraftigt. När tunneln står klar har vi alltså sparat på miljöbelastande utsläpp, vi har gjort Åland större och vi har gjort det möjligt att bo i skärgården och jobba i staden.

Alla kortruttsplanerare får förlåta mig men ska skärgården ha en framtid är det en tunnel som gäller, är min slutsats.
Denna motion handlar om att i ett slag lösa en stor del av skärgårdens transportproblem och samtidigt göra Åland större och dessutom skapa lägre och mer förutsägbara driftskostnader. Att bygga en tunnel mellan Degerby och Svinö i Lumparland är ett sätt att bedriva regionalpolitik och skapa framtidstro. Att fortsätta som hittills är enligt min mening ingen lösning, man gör på samma sätt som hittills och förväntar sig ändå ett annat resultat. Jag menar att skärgårdens fort- och överlevnad handlar om transporter och här är en tunnel överlägsen och dessutom i ekonomisk mening billigare.

Vi får mer och betalar mindre.
Jag anser att argumenten för att i vart fall seriöst be om anbud för en tunnel är starka till en gräns att det känns konstigt att tvingas stå här och förklara. Sanningen är att landskapsregeringen med sin skärgårdspolitik just nu gör såväl skärgården som resten av Åland en ofattbart dyr björntjänst. Därför hoppas jag lagtinget kan inse att vi i dag har ett unikt läge att inte bara skapa större trygghet i skärgården utan också en mer förutsägbar ekonomi för hela Åland som i ett slag skulle bli oerhört mycket större.

Tunnelbygge i Norge, på Hestøya.

Politik handlar om att omfamna framtiden och skapa förutsättningar. Nu är läge att göra just detta. 

Drivet finns på Vårdö

Det finns två sätt att betrakta framtiden. Man är nöjd med hur det är eller man vill åstadkomma något bättre. För det senare krävs någon form av hunger efter det man ännu inte har. Det kan röra sig om pengar (ofta är det det), bekräftelse, någon form av segrar eller rätt och slätt bara en skojigare vardag. Livet är sällan svårare än så.

Blev till min glädje i går inbjuden till Vårdö där en grupp entusiaster samlades för att diskutera framtid och utmaningar. Det gick heller inte att komma förbi sättet på vilket Vårdö och alla andra kommuner behandlats av Ålands landskapsregering under den snart avslutade mandatperioden. Fokus har legat med neddragningar och inskränkningar istället för möjligheter och utveckling. Detta har jag lyft flera gånger men aldrig fått något svar. Det är ofta så att det dunkelt tänkta blir det dimmigt sagda och där fyller LR alla boxar.

Ska inte gå in på allt som sades vid gårdagens möte men jag riktar ändå mitt tack till turistförtagaren som vägrar ge sig, Olof Salmi, och kompisen Knutte Mattsson som trots sin ålder hängde på och pratade om den framtid som alltid finns där. Han var för övrigt drivande bakom den Chipsfabrik som byggdes för femtio år sedan och sedan dess skapat välstånd och arbetsplatser på hela Åland.

I sammanhanget är det också omöjlig att inte nämna Vårdös framtida möjligheter där storytelling är ett måste. Vårdö har gott om berättelser med början från Lövökongressen och fortsättning i Victoriakorsen och Krimkriget. Även om det är länge sedan tror jag nyfikenheten fortfarande finns kvar, såvitt man skapar en historia som känns trovärdig och spännande.

Nu fortsätter veckan med nya möjligheter och på onsdag ska det diskuteras en tunnel till Föglö igen. Det är något jag tror på då det en gång för alla skulle skapa framtidstro i en skör region. Att bara bygga en bro och köpa en ny färja är att göra samma sak som hittills och alla vet vad definitionen på galenskap är, enligt Einstein själv:

Galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat.

På Vårdö finns både berättelser och entusiasm vilket är en bra kombination.

Detta blev början till en bra diskussion på söndagseftermiddagen i Vårdö skola. Där har jag även tidigare mötts av inspiration och kämpaglädje.

Om jordbruk och fiskodling

Det pågår i dagarna två en ganska spretande näringslivsdebatt i Ålands lagting. I Centerns gruppanförande försökte jag plocka fram några av de tillväxtbranscher som, vid sidan av självklarheter som sjöfart och turism, är viktiga för landskapet framöver.

Målet för åländsk näringspolitik borde vara att människor runtom oss reagerar så här när de hör Åland.

Bland mina slutsatser som framkommer nertill finns till exempel:

• Landskapsregeringen har kapitulerat och förmår inte formulera ett meddelande/strategi för framtida näringspolitik.

• Ålands BNP har stagnerat och näringslivet har gått bakåt, inte framåt, under denna regering.

• Läget kräver en offensiv näringspolitik som stärker den åländska konkurrenskraften.

• Finlandskabeln borde utnyttjas i högre grad än i dag och i större utsträckning finansieras av allas skattemedel, inte bara företagens.
• Jordbruket och fiskodlingen borde uppmuntras i högre grad än i dag.

• Skatteundantaget måste förklaras och försvaras alla dagar.

• Skolan borde inkludera entreprenörskap och globalisering i undervisningen. Eller ägna sig åt dessa områden mer än i dag.

• Behandlingen av Vårdö är motsatsen till man säger sig vilja göra från landskapsregeringens sida.

Talman,

Det är storartat att lagtinget diskuterar det åländska näringslivet på bred front och vår konkurrenskraft gentemot omvärlden. Ändå måste det sägas att debatten ter sig en aning underlig. I samband med de två senaste behandlingarna av budgeterna har finansministern Mats Perämaa efterlyst en debatt om vårt näringsliv i samband med remisserna och utskottsbetänkandena. Skälet till detta har antagligen varit att budgeterna inte innehållit särskilt mycket näringspolitik. Mest har det saknats tydliga prioriteringar.

Nu har lagtinget tagit initiativ till denna diskussion och från näringsavdelningen försetts med ett dokument rubricerat ”underlag”. Vår uppfattning är att det hade varit tydligare med ett meddelande från landskapsregeringen där linjerna för näringspolitiken hade tydliggjorts.

Detta underlag ger snarare en vink om att landskapsregeringen tycks ha kapitulerat i sitt arbete med att skapa förutsättningar för det åländska näringslivet. Det är utomordentligt synd.

De övergripande siffrorna visar att vårt näringsliv stampat på stället de senaste tre fyra åren. I klartext betyder nuläget att Åland och dess näringsliv gått bakåt, inte framåt, under ledning av denna regering.

Den samlade åländska produktionen mätt i euro ligger i dag på knappt 1.300 miljoner. Det är mindre än åren 2007 och 2009 vilket är uppskakande. Något har alltså hänt de senaste fyra åren. Från botten 2011 gick det ganska brant uppåt fram till 2015 då näringslivet planade ut. De senaste tre åren är tillväxten obefintlig vilket är tankeväckande på väldigt många sätt. Våra kringliggande grannländer visar tvärtom goda tillväxtsiffror. Det är särskilt uppseendeväckande eftersom antalet ålänningar fortsatt öka under de aktuella åren.

Det är en imponerande samling fakta som näringsavdelningen och kringliggande myndigheter presenterat och skickat ut inför denna debatt. I 15 olika bilagor, visioner, strategier, indikatorer, grafer och mycket mer får vi en bild av ett samhälle som befolkningsmässigt växer på alla plan och snart når 30.000 invånare. Vi har fler företag än någonsin och arbetslösheten är antagligen historiskt låg. Våra 2.600 företag består av människor som ägnar dagar och nätter åt att grunna på var nästa kund finns och hur debet och kredit ska ihop när månaden är slut. Dessa tusentals företag är till nästan nittio procent mycket små, med fyra eller färre anställda, och ägnar sig huvudsakligen åt att leverera tjänster.

I landskapsregeringens och hela Ålands intresse borde ligga att uppmuntra dessa företag att ta nästa steg för att öka lönsamhet och omsättning. För det krävs en offensiv näringspolitik.
Det hade alltså varit upplyftande med någon slags fingervisning över hur regeringspartierna vill sätta ytterligare fart på det åländska näringslivet. Turism är en viktig framtidsbransch och något vi på alla plan borde uppmuntra. Detta gäller också intellektuella tjänster och vikten av att inkludera finansiering av till exempel nystartade IT-bolag. Eller hur vi i ännu högre grad kunde förädla jordbruket och fiskodlingen. Båda näringsgrenarna är starka framtidsbranscher – folk behöver alltid äta och efterfrågan tar aldrig slut.

Det finns andra frågor som borde förses med utropstecken. Borde vi i ännu högre grad växla om traditionella investeringsbidrag till tydligare riskkapital? Vad kan vi göra för att dra nytta av den nya Finlandskabeln som i dag utgör en ekonomisk konkurrensnackdel för vårt näringsliv? Hur vänder vi våra utmaningar till våra fördelar? Det vore näringspolitik och framtidstro i högre grad än ”underlag för en debatt”.

Vad kan vi göra för att med ytterligare kapitaltillskott från den allmänna kassan minimera verkningarna från Finlandskabeln med målet att stärka konkurrenskraften hos våra industrier? Vi borde använda självstyrelsen för att stärka företagens ställning på omkringliggande marknader. Till exempel skulle en biogasanläggning i ett slag förbättra läget för våra matföretag. Varför har detta inte synts i verkligheten? Vi har under många år talat för ökat byggande av trä men i verkligheten gör vi som förut.

Åland är en liten plätt i en stor värld och vi måste se till att skapa förutsättningar för att morgondagens exportörer väljer att bosätta sig här eller flytta tillbaka hit. För att detta ska lyckas är det till exempel direkt avgörande att redan i dag ha de främsta kommunikationslösningarna som står att finna. Hur har landskapsregeringen tänkt arbeta med detta?

Vi vet att omvärlden ropar efter ingenjörer och elektriker och sjukskötare och spelkonstruktörer och många fler. Varför finns ingen tydligare koppling till utbildningsväsendet?
Från Centerns sida applåderar vi beslutet att bolagisera Högskolan på Åland men vi undrar varför det arbetet inte syns tydligare inom näringspolitiken? Varför lyfts inte vikten av exportintäkter ännu mer av landskapsregeringen? Nästan all tillväxt bottnar i att skapa efterfrågan hos kunder som själva inte bor på Åland. Vi må vara ett starkt samhälle men vi är det bara tack vare vår exporterande industri. Av våra tio största arbetsgivare tjänar alla merparten av sina pengar på andra ställen än på Åland. Här menar vi att det officiella Åland borde hjälpa till och stärka närvaron i våra grannländer hellre än försvaga den, vilket tyvärr skett under den här mandatperioden. Vi skulle också gärna se att självstyrelsen i den mån det är möjligt skulle användas som ett varumärke som borgar för smak och kvalitet och pålitlighet och säkert mycket mer. Som ett litet samhälle gäller det att testa alla vägar och jag vill här dra en parallell till den lilla ön Guernsey i Engelska kanalen. Där bor 60.000 människor som bestämt sig för att använda sin självstyrelse på ett väldigt tydligt sätt. Det är förbjudet att importera mjölk till ön. All mjölk som konsumeras på ön måste vara producerad på ön. Skälet är enkelt, utan lagstiftning skulle primärnäringen inte klara sig.

Detta är måhända utmanande mot bakgrund av vårt EU-medlemskap men är ändå ett sätt att tänka annorlunda och utmana verkligheten. Det finns mer landskapsregeringen och lagtinget kan göra för att med självstyrelsen som stöd göra Åland mer attraktivt.

Vi menar också att landskapsregeringen måste hårdbevaka den finländska tullen som inte direkt anstränger sig för att göra skattegränsen osynlig. Under den senaste tiden har mycket oroväckande signaler nått åländska företag som ägnar sig åt import och export och därför på daglig bas står i kontakt med tullmyndigheterna. Här spelar landskapsregeringen en direkt avgörande roll i att bevaka och försvara det beslut som skapade skattegränsen och som de facto berett vägen för hela Finlands och Sveriges industriella framgångar. Tack vare taxfree-undantaget kan varor från de båda länderna exporteras och importeras till förmånligare priser och på mer regelbundna tider än vad som annars varit fallet.

Sjöfarten och färjorna står för den absoluta lejonparten av det gods som skapar tillväxt i Sverige och Finland och även Estland. Från Centerns sida förutsätter vi att landskapsregeringen varit medvetna om den hårdare linjen från tullmyndigheterna och även agerat och agerar för att förklara och försvara den gräns som inte syns men som i högsta grad finns. Näringslivets kostnader, där skattegränsen framträder tydligast av alla, borde minimeras överallt i det offentliga Åland och det borde stå överst i varenda regeringsprogram. För utan ett konkurrenskraftigt näringsliv, har Åland ingen lysande framtid att se fram mot.

Vi vill i sammanhanget också understryka vikten av att taxfree-undantaget tillkom i samband med EU-inträdet 1995. Det var näringspolitik på riktigt.

Tack vare det har trafiken till och från Åland kunnat expandera och fortgå och därför kan vilken ålänning som helst välja mellan i runda slängar 24 avgångar per dygn till Finland, Sverige eller Estland. Mig veterligen finns det inte en ö av motsvarande storlek som kan erbjuda något motsvarande. Färjetrafiken har gjort oss uppkopplade men kanske också lite mätta vilket leder vidare till vad vi kan göra för att skapa modiga företagare och en större hunger.

Till att börja med borde vi redan från tidig skolålder införa begrepp som globalisering och entreprenörskap ännu mer än i dag. Vi har en egen grundskolelag och kan i högre grad se möjligheterna i att vara annorlunda och skapa vår egen framtid. En av bilagorna inför denna debatt utgörs av en mycket tankeväckande omvärldsanalys vilken borde vara obligatorisk läsning i vart fall på högstadienivå. Man kan inte längre bete sig endast lokalt utan man måste agera globalt samtidigt.

En fråga som lyfts i omvärldsanalysen är en överallt tilltagande individualisering som inte kommer som någon överraskning för oss ålänningar. Vi har alltid varit starka individualister och det konstaterar landskapsregeringen mycket riktigt i sin egen analys. Denna tilltagande jag-kan-själv-insyn har fått som följd att tilltron till hierarkiska system som politiska partier, kyrkan och skolan har minskat samtidigt som det blivit allt viktigare att förverkliga sig själv. Nutidsmänniskan vill göra egna val hellre än inrätta sig i system som andra byggt upp.

På Åland har detta resulterat i väldigt många månskensentreprenörer som vid sidan av sitt dagliga arbete driver ett litet företag. Detta mångsyssleri borde vi uppmuntra snarare än hejda. Det är småföretagen som byggt vårt Åland.
I regeringsförklaringen från hösten 2015 som inledde denna tid av faktisk stagnation hyllas skärgården och dess småföretagare och man understryker vikten av långsiktighet och förutsägbarhet.

I verkligheten innebär beslutet att införa tidtabell på linfärjorna och att exkludera Vårdö ur skärgårdstrafikens trafiksystem motsatsen. Företagare som agerat utifrån givna förutsättningar har till följd av nya regler som skrivits i hastigt mod tvingats in i en ny verklighet till följd av landskapsregeringens beslut.

Det skapar inte tillit till systemet och det utgör en skakig grund för trygg näringspolitik. Regionalpolitik får aldrig bli bara ett ord. Det är verklighet på riktigt och när hotellsängar gapar tomma till följd av ett beslut skapar det oro och berättigad ilska. Från Centerns sida menar vi allvar med att hela Åland ska leva.

Centern är ett parti med ett tydligt mål – ett helt och starkare Åland med hjälp av självstyrelsen och dess möjligheter att göra annorlunda än andra. Det finns gott om paralleller till hur sjöfarten blivit landskapets viktigaste näringsgren. Det är inte resultatet av en eller ens ett fåtal rederier och företagare.

Dagens sjöfart är summan av hundratals, kanske tusentals småföretag som ibland kämpat mot varandra men när läget blev skarpt bildade gemensam front gentemot omvärlden. Det är så vi borde utnyttja kraften i självstyrelsen och den åländska identiteten.
Ett annat område som sannolikt hör till våra framtidsbranscher är IT-industrin där privata och offentliga initiativ skapat bank- och bokningssystem av världsklass samt en spelindustri som hittills utklassat många av sina konkurrenter och just nu på ett hållbart och sympatiskt sätt utmanat hela branschen med skärpta regler kring storspelare och förluster. Detta borde vi bygga vidare på och detta skulle vi gärna sett mycket tydligare än hittills. Hållbarhet är en megatrend liksom digitala lösningar är en bristvara. På Åland är tryggheten stor, klimatet gott och vattnet rent – det är en fantastisk bas för världens främsta IT-hjärnor!

Det måste också sägas att det inte är bara landskapsregeringens fel att BNP-utvecklingen planat ut och att intäkterna vuxit betydligt mindre än i både Sverige och Finland. Vi bär alla – enskilda ålänningar, politiker, branschorganisationer och så vidare – ett ansvar för att gjuta mod i varandra och vi borde ständigt fråga oss själva hur vi lyckas med det.

Hur uppmuntrar vi våra åländska medborgare till att ”hellre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge” som diktaren Verner von Heidenstam så träffsäkert uttrycker det?
Avslutningsvis. Vi hoppas alla kan betrakta denna debatt som äger rum i dag som början till något nytt och inte en fortsättning på det som varit. Kan vi efter i dag ta till oss det som sagts och förbättra där vi kan har vi nått långt. Hur ska vi göra för att Åland ska fortsätta vara attraktivt och locka turister och inköpare? Hur ska vi skapa berättelsen som lockar till besök och till affärer?

Vi har inte råd med fler förlorade år, vi måste koncentrera oss på sådant som stärker den åländska konkurrenskraften och göra alla våra produkter åtråvärda och säljbara.
Vi kommer att göra näringspolitiken till en viktigare fråga än kommunreformen under nästa valperiod vilket antagligen är den tydligaste skillnaden i prioriteringar mellan nuvarande LR och Centern. Tack talman.

Visst kan Åland synas bättre

I veckan diskuterades det externpolitiska meddelandet som Ålands landskapsregering levererat till lagtinget. Det här med hur Åland kan synas i omvärlden är något jag endel ägnat kraft åt de senaste åren. Att Åland fick ta hand om den stora Östersjökonferensen senaste höst var ett bevis på att det är både möjligt och viktigt att göra Åland till ett subjekt snarare än det objekt vi i allt högre grad verkar vara. I debatten föll orden ungefär så här:

Talman,

jag kunde stå här och artigt analysera det i och för sig digra innehåll som detta externpolitiska meddelande består av. Men jag tänker istället ta sikte på framtiden och komma med ett förslag på hur vi kunde stärka självstyrelsen även externpolitiskt.

Meddelandet som nu börjar få någon månad på nacken är hur som helst en detaljerad redogörelse över vad som varit och vilka strategier vi har att förhålla oss till. Detta understryks också inledningsvis där följande slås fast som fakta:

”Vart är världen på väg? Vilken är Ålands roll i den nya världsordning som kontinuerligt växer fram, och hur ska vi bäst utnyttja de möjligheter som står till buds? Det är vad åländsk externpolitik handlar om.”

Jag menar att detta möjligen är en lägesbeskrivning men inte så mycket strategitänk. Inom Centern har vi alltid förfäktat att vi med självstyrelsen som stöd ska välja vår egen väg och att Åland förvisso är en del i världssamfundet men aldrig får förvandlas till en viljelös autonomi. Frågan vart världen är på väg är förvisso intressant på ett filosofiskt plan men också en fråga som är omöjlig att besvara.

Meddelandet ger mot den här bakgrunden bilden av att vi endast har att förhålla oss till vad andra säger och därmed gör vi oss själva till det objekt vi i alla andra sammanhang säger att vi inte vill vara. Åland borde så långt det är möjligt även vara ett subjekt i externpolitisk mening.

Det är också definierande att landskapsregeringen i sitt meddelande undviker den inledande frågan vart världen är på väg. Det känns som om ministern Nina Fellman och landskapsregeringen är bättre på att ställa frågor än ge svar.

Däremot finns det embryon till svar på vilken Ålands roll är i världen och möjligen men långt ifrån komplett ett resonemang kring hur vi bäst ska utnyttja de möjligheter som står till buds och här närmar vi oss kärnan i det åländska dilemmat.

Till och med vår egen landskapsregering nöjer sig med att använda de verktyg vi har blivit tilldelade istället för att söka nya. Det är ett förhållningssätt som vi i Centern inte tycker räcker till. Vi har ända sedan EU-inträdet 1995 sett hur vår lagstiftningsbehörighet krympt och hur vi allt oftare får finns oss i att göra som andra tycker vi ska göra. Det är inte självstyrelse utan något helt annat. Vi har under året som gått på nytt fått se hur oviktig den åländska självstyrelsen är i EU:s och Finlands ögon då den EU-parlamentsplats som är välmotiverad på oerhört många plan, gick i stöpet.
Vi har också sett hur vårjakten är hotad och hur ett regelverk som vårt näringsliv tvingas betala och som är lämpat för stater slår hårt mot vårt självstyrda örike och sargar vår konkurrenskraft och möjlighet att upprätthålla arbetsplatser och export. Med Ålands landskapsregerings goda minne gör vi allt för att följa de regler som bestämts i Bryssel och det skapar en kostnadsbild som man på andra platser är många fler att vara med och betala för. Vi ser hur industrier och företag lider av avgifter som är satta av andra än oss själva och gör att priserna stiger vilket gynnar andra än de som finns på Åland. Kring detta hade vi gärna sett förslag till lösningar eller åtminstone att resonemang. Nu landar vi i meddelandet bara i en förklaring till hur vi inlemmat oss i EU-byråkratins kvarnar. Den åländska konkurrenskraften är vad vi ständigt och alltid borde arbeta för. Vår exportindustri har det kämpigt på ett illavarslande sätt och vi borde från lagtingets och landskapsregeringens sida göra allt för att med hjälp av externpolitik underlätta.

I meddelandet nämns begrepp som näringsliv och konkurrenskraft på väldigt många olika platser men alltid utgående från att det är andras strategier och inte våra egna och det är ett av våra stora problem. Vi borde sätta mer krafter på att lyfta hela vår självstyrelse.

Med detta i minnet är det dags att göra annorlunda än hittills. Från Centerns sida har vi i alla tänkbara sammanhang lyft behovet av att återupprätta ett särskilt Ålandskontor i Sverige och stärka resurserna i Finland. Detta är ett minimum. Vi borde dessutom ta exempel från våra självstyrda kusiner Färöarna och Grönland och öppna en egen representation i Bryssel. Där kunde Åland tydligare och som ett subjekt vara med i diskussionerna innan de blir lagtext. Denna representation behöver varken vara svulstig eller dyr för att fungera. Snarare handlar det om avancerad lobbying vilket är en del av vardagen i dagens demokratier.

Detta externpolitiska meddelande handlar om hur det har varit och hur andra vill att det ska bli. Vår mening är att vi med stöd i självstyrelsen borde bli tydligare på att berätta för andra och oss själva hur VI vill att det ska bli. Det är vi skyldiga våra grundande fäder och mödrar som inte nöjde sig med att fråga vad som skulle hända, de gjorde att det hände! 

Åland borde bli tydligare i externpolitiska sammanhang än i dag. Det är inte enkelt men inte heller omöjligt.

Möte med en grön pionjär

”Äntligen, som jag har längtat efter detta möte!”

Jag såg bakåt, över axeln, och undrade vem denne fryntlige och ganska bullrige man avsåg. ”Jag har läst och hört om den åländska självstyrelsen och när jag hörde att du skulle vara här visste jag att vi måste prata.”

Det var alltså mig han var ute efter och platsen var inne i Euopaparlamentet i Bryssel och dagen för en dryg vecka sedan. Mannen som grabbade tag i mitt armveck gjorde det i en kaffepaus i diskussioner om sjöfart, miljö, säkerhet och utveckling inom ramen för BSPC som Åland ledde fram till den stora konferensen senaste höst. Vårt avtryck i Europa ändrar kanske inte kontinentens riktning men lämnade i viss mån avtryck.

– Jag vill att du ska veta att den åländska självstyrelsen är något som massor av autonoma regioner följer med stort intresse. Även sådana ställen som saknar eget självstyrelse men gärna skulle vilja ha det, vill bli som ni. 

Hans namn är Frank Schwalba-Hoth och hans cv långt och innehållsrikt. Att han alls släpptes in till EU-parlamentet tillsammans med sina två praktikanter från Kazakstan förklaras med att han en gång suttit i parlamentet och därmed har passerkort så länge han lever. Frank var med och bildade Tysklands gröna och var en föregångare även i EU och kallas i allmänhet för ”King of Networking”, vilket inte är så konstigt. Om det är en konst att vara trevlig är detta en virtuos. 

– Jag har en idé och ett förslag, sade han, låt mig få veta när du kommer till Bryssel nästa gång så ordnar jag ett stormöte tillsammans med representanter från olika självstyrda områden över hela världen. Jag garanterar att det kommer uppemot etthundra personer! 

Bland folkslagen och platserna som min nuvunne vän nämnde fanns några kända och några nyare; Nagorno-Karabakh, Transnistrien, Kashmir, Somali, rohingya och så vidare. Jag kom mig inte för att skriva ner alla men en sak har de enligt Frank Schwalba-Hoth gemensamt:

– De är alla väldigt intresserade av det åländska exemplet på konfliktlösning! 

Vi skildes åt med överenskommelsen att vi ska återkomma när det ges läge och jag insåg att den åländska självstyrelsen förtjänar något långt mycket mer än att nämnas vid festliga tal och artiga konversationer. Vi kan mycket väl vara ett subjekt i en ibland ganska rörig värld. I dag är vi alldeles för ofta bara ett objekt. 

Denna övertygelse stärktes jag senare i då vi på kvällen satt högst uppe i EU-presidentens paradmatsal och dinerade under värdskap av vicepresidenten Boguslaw Liberadzki och pratade hur Polen gått från att vara ett stängt och tyst och erövrat lydrike till att i dag vara fritt, allt starkare och betydelsefullt land inom EU. Inte oproblematiskt, mycket av det som händer i dag i Polen är riktigt illa, men fritt.

I middagstalet dristade jag mig till att berätta om Åland och IFK Mariehamn som häromåret mötte Legia Warszawa i kvalet till Champions League och som slutade ganska illa för Grönvitts vidkommande. Den rätt självklara slutsatsen blev därmed ”So vicepresident Liberadzki, if you cant beat them, eat with them and thanks for the dinner! #jeppsvaghumormennödvändig

Sist och slutligen är det omöjligt att sitta hemma på Åland och tro att självstyrelsen ska stärkas på något ganska oklart automatiskt, diplomatiskt eller digitalt sätt. Ska vi på allvar utveckla vår autonomi krävs det fotarbete och mänskliga möten. Om inte annat är jag väldigt stärkt i den insikten efter åren tillsammans med våra europeiska grannar.

På plats i pratstolen i parlamentet.

Med min nye kompis Frank Schwalba-Hoth.

Trevlig polack och vice president i EU-parlamentet. Han till höger alltså. Boguslaw Liberadzki vet betydligt mer om Åland i dag än i går.