Möte med en grön pionjär

”Äntligen, som jag har längtat efter detta möte!”

Jag såg bakåt, över axeln, och undrade vem denne fryntlige och ganska bullrige man avsåg. ”Jag har läst och hört om den åländska självstyrelsen och när jag hörde att du skulle vara här visste jag att vi måste prata.”

Det var alltså mig han var ute efter och platsen var inne i Euopaparlamentet i Bryssel och dagen för en dryg vecka sedan. Mannen som grabbade tag i mitt armveck gjorde det i en kaffepaus i diskussioner om sjöfart, miljö, säkerhet och utveckling inom ramen för BSPC som Åland ledde fram till den stora konferensen senaste höst. Vårt avtryck i Europa ändrar kanske inte kontinentens riktning men lämnade i viss mån avtryck.

– Jag vill att du ska veta att den åländska självstyrelsen är något som massor av autonoma regioner följer med stort intresse. Även sådana ställen som saknar eget självstyrelse men gärna skulle vilja ha det, vill bli som ni. 

Hans namn är Frank Schwalba-Hoth och hans cv långt och innehållsrikt. Att han alls släpptes in till EU-parlamentet tillsammans med sina två praktikanter från Kazakstan förklaras med att han en gång suttit i parlamentet och därmed har passerkort så länge han lever. Frank var med och bildade Tysklands gröna och var en föregångare även i EU och kallas i allmänhet för ”King of Networking”, vilket inte är så konstigt. Om det är en konst att vara trevlig är detta en virtuos. 

– Jag har en idé och ett förslag, sade han, låt mig få veta när du kommer till Bryssel nästa gång så ordnar jag ett stormöte tillsammans med representanter från olika självstyrda områden över hela världen. Jag garanterar att det kommer uppemot etthundra personer! 

Bland folkslagen och platserna som min nuvunne vän nämnde fanns några kända och några nyare; Nagorno-Karabakh, Transnistrien, Kashmir, Somali, rohingya och så vidare. Jag kom mig inte för att skriva ner alla men en sak har de enligt Frank Schwalba-Hoth gemensamt:

– De är alla väldigt intresserade av det åländska exemplet på konfliktlösning! 

Vi skildes åt med överenskommelsen att vi ska återkomma när det ges läge och jag insåg att den åländska självstyrelsen förtjänar något långt mycket mer än att nämnas vid festliga tal och artiga konversationer. Vi kan mycket väl vara ett subjekt i en ibland ganska rörig värld. I dag är vi alldeles för ofta bara ett objekt. 

Denna övertygelse stärktes jag senare i då vi på kvällen satt högst uppe i EU-presidentens paradmatsal och dinerade under värdskap av vicepresidenten Boguslaw Liberadzki och pratade hur Polen gått från att vara ett stängt och tyst och erövrat lydrike till att i dag vara fritt, allt starkare och betydelsefullt land inom EU. Inte oproblematiskt, mycket av det som händer i dag i Polen är riktigt illa, men fritt.

I middagstalet dristade jag mig till att berätta om Åland och IFK Mariehamn som häromåret mötte Legia Warszawa i kvalet till Champions League och som slutade ganska illa för Grönvitts vidkommande. Den rätt självklara slutsatsen blev därmed ”So vicepresident Liberadzki, if you cant beat them, eat with them and thanks for the dinner! #jeppsvaghumormennödvändig

Sist och slutligen är det omöjligt att sitta hemma på Åland och tro att självstyrelsen ska stärkas på något ganska oklart automatiskt, diplomatiskt eller digitalt sätt. Ska vi på allvar utveckla vår autonomi krävs det fotarbete och mänskliga möten. Om inte annat är jag väldigt stärkt i den insikten efter åren tillsammans med våra europeiska grannar.

På plats i pratstolen i parlamentet.

Med min nye kompis Frank Schwalba-Hoth.

Trevlig polack och vice president i EU-parlamentet. Han till höger alltså. Boguslaw Liberadzki vet betydligt mer om Åland i dag än i går.