Visst smakar det åländska!

Den åländska maten ska upp på bordet. Det kan tyckas självklart men är det inte. Åland har enastående primärprodukter vars väg från bord till jord är unikt kort. Vi har möjlighet att äta maten som vuxit där vi står, lite bildligt betraktat. Många väljer att göra det av omsorg för vår hälsa. Maten som grott på platser vi känner till känns säkrare och därmed mer hållbara.

Utmaningen är att alla inte har den möjligheten. Det handlar om privatekonomi och då blir situationen genast komplicerad. Många anser sig inte ha råd att betala det (ofta) lite högre pris som lokala produkter tingar. Kanske vill man istället åka på semester till utlandet, kanske är det nya kläder som hägrar, snabbare internetuppkoppling, nyare bil eller något helt annat, vad vet jag. Några lever de facto på väldigt små, om några, inkomster och tvingas välja bort sådana godsaker som andra unnar sig. Vardagen är som bekant olika.

Ändå måste det långsiktiga målet vara att att äta sådant soim långsiktigt är hållbart och det tror jag är klokt och nödvändigt och har lyft det vid flera tillfällen.

Nu drar man igång ett projekt som går ut på att marknadsföra den åländska maten och därmed skapa ett större sug efter den. Det är ett lovvärt initiativ och det är i goda händer. Harriet Strandvik är en av dragarna och då händer det grejer. Hon är uppfinningsrik och väljer att se positivt på den tillvaro vi alla delar. Det är nödvändigt. Den som har roligast vinner alltid och den som väljer att se eländen är alltid själv den största förloraren. Jag var häromdagen på en smakfylld Ålandsupplevelse som Harriet höll i och den står starkt i jämförelse med precis vad som helst. På Åland finns råvarorna men det räcker inte, man måste förpacka dem och presentera dem på ett lockande vis också. Det borde vi alla ta lärdom av.

Charkuterierna stod Jonas Backman vid Seapoint för. Läckert på alla sätt och vis med smaker som gör skillnad.
Ost och sylt, allt från Åland.
Tog en liten smygbild på serveringsupplägget och inser att det finns ett skäl till varför jag aldrig blev fotograf.
Ibland är allt som behövs för ett lockande upplägg lite grönt på bordet.

Kommentarer

Populära inlägg