Spartåget i rullning

Om ett samhälle över tid gör av med i runda slängar femton miljoner euro mer än vad som kommer in måste något göras. Av det skälet vidtar landskapsregeringen på Åland olika åtgärder vilka inte blir populära hos alla. Det som händer är ett direkt resultat av lagtingets beslut tidigare i våras. Ekonomin måste i balans, uttryckte jag det då finans- och näringsutskottet presenterade sitt betänkande kring omställningsbudgeten. Vill man lyssna till presentationen i lagtingets talarstol finns den här. Hela debatten var nästan sex timmar. Mitt huvudanförande finns mellan 1:17:33 och 1:52,55. Som vädret ser ut utanför denna dag rekommenderar jag varmt ljudfilen!

I går offentliggjorde infrastrukturministern Veronica Thörnroos planerna för framtidens skärgårdstrafik. Reaktionerna blev såklart omedelbara och ljudliga, trots allt handlar det om den hittills starkaste markeringen kring en trafik som är på väg att växa oss ur händerna. Att lägga ner den så kallade tvärgående linjen mellan Kumlinge och Föglö möter kritik bland de som drabbas. Underligt vore det annars. Ingen vill väl få det sämre. Ändå måste neddragningarna ske. Av samma skäl som man slopar indexhöjningen av studiebidraget och tar bort rätten till sjukkostnadsavdrag i kommunalbeskattningen, med mera. Är kostnaderna för höga måste man spara. Ska man spara kan det inte ske utan nedskärningar. I detta ska vi också minnas att det riktigt viktiga arbetet återstår. Hur ska vi sköta servicen till våra allt fler äldre i framtiden? Skärgårdstrafiken är bara en västanfläkt jämfört med den äldrevårdsstorm som förr eller senare måste hanteras.

När det gäller skärgården överlag är problemet långtifrån enkelt. Skärgården är på många sätt ålänningarnas eget heartland och en extremt värdefull tillgång för hela landskapet. Jag har under året som gått varit till Kökar och Sottunga, å tjänstens vägnar och är imponerad över den kraft som finns i de pyttesmå samhällena. Här måste reklamfilmen om Kökar särskilt nämnas!

Ändå är det ett faktum som är omöjligt att se bort ifrån att medan drift- och lönekostnaderna över tid stigit till osannolika nivåer har befolkningen i skärgården fortsatt sjunka till följd av en ständigt pågående utflyttning. Trots en billig och hyfsat tät trafik väljer medborgarna att flytta från de undersköna öarnas frid till tätorternas större utbud. Det är ett dilemma och en miniurbanisering som hela Åland måste förhålla sig till. Utvecklingen är varken överraskande eller ny.

Den åländska kulturens epicentrum var i tiderna Väderskär i Vårdö, platsen där Stormskärs-Maja växte upp och skapade ett kulturarv som står sig starkt ännu i dag. Då fanns liv på massor av öar runtom i den åländska skärgården. I dag har det livet flyttat till andra platser på och utanför Åland eftersom människorna föredrar att göra så. Jag vill inte med säkerhet slå fast att det är det som kommer att hända våra sex skärgårdskommuner men osannolikt är det inte. Vill inte människor bo kvar där de fötts och vuxit upp är det en omöjlig uppgift att med hjälp av trafiklösningar och lock och pock bygga om verkligheten. Ändå ska vi såklart försöka göra det i den mån det är möjligt. Skärgården är liten men skör, precis som de allra finaste juvelerna i de mest exklusiva samlingarna. Mot den bakgrunden skapar det nya turlisteförslaget åtminstone en slags stabilitet i trafiken och inte alls särskilt mycket sämre service.

Väderskär var för länge sedan en ö full av liv, framtidsdrömmar och hårt arbete. I dag har fönstren symboliskt nog ramlat ut och ingen bryr sig längre eftersom livet flyttat någon annanstans.

Det här var en försommardag men vädret var bistert, liksom tillvaron förr i världen. Det var inte helt enkelt att förklara för Erik Haag att detta en gång var platsen för det som i dag kallas för åländskt kulturarv.

Stormskärs-Maja hade nog haft synpunkter på att be allmänheten om allmosor för att hålla byggnaderna i skick. Hon var i både ord och handling av den åsikten att folk skulle klara sig själv.

Landskapsregeringen är mitt i arbetet med att konkretisera omställningsbudgeten. Det är av nöden tvunget. Samtidigt som Åland översköljs av sommargäster och turistföretagarna och servicebranschen jobbar åttadagarsveckor måste vi också tvinga oss att tänka framåt och progressivt. För alla begriper att vi inte bara kan spara. Då säckar samhället ihop. Konsten är att spara på ett sätt som bibehåller eller helst ökar tillväxten. Det är inte omöjligt. Jag tror stenhårt på människans förmåga att ordna det så bra som någonsin är möjlig för sig själv, helst utan samhällets inblandning. 

För med hanteringen av ett samhälle gäller sist och slutligen samma regler som med en hushållskassa eller ett företag. Man ska se till att pengarna man tjänar räcker till för konsumtionen och man ska se till att åtgärderna som vidtas blir bra för de flesta. Alla kanske inte alltid kan få det man vill och det måste man i sådana fall anpassa sig till. Verkligheten låter sig sällan göras om.

Skärgårdstrafiken i all dess ära. Den enskilt viktigaste frågan för hela skärgården är alltjämt: hur ska regionen lyckas locka fler människor att bo där? Är det överhuvudtaget möjligt?

Alltmedan kostnaderna för den välutvecklade skärgårdstrafiken stigit har antalet skärgårdsbor minskat. Det är en omöjlig ekvation och en utmaning för hela Åland att hantera.

När tar oljan slut?

Inte nog med att den europeiska ekonomin har det kämpigt. Snart tar oljan slut också. Men ute skiner solen och IFK ligger två i Veikkausliiga. På det hela taget är alltså läget under kontroll! Just det. Är ju fredag i dag också, alltså en utmärkt dag för en fundering kring energisystem.


Sedan 1970-talets oljekris har jag varit övertygad om att oljan är på väg att ta slut. Men inte har det hänt. Och frågan är om jag, givet inget konstigt händer med medellivslängden för åländska män, någonsin kommer att hinna uppleva att det verkligen är slut. Kan inte bestämma mig för om jag ska vara besviken eller lättad över det faktum. Läs hur som helst den här utmärkta artikeln om just Peak Oil i Svenska Dagbladet.


Ha nu en trevlig helg!

Debatten om när oljan tar slut har på allvar pågått sedan 1970-talet. Och verkar aldrig ta slut.

Det fascinerande med jorden och dess befolkning är att medan vi utan problem nått den yttre världsrymden har vi bara skrapat på ytan på vår egen jord.

Mordbrand och sabotage

I veckan som gått har två båtar och en buss stuckits i brand i Mariehamn och i Jomala. Allt har skett tidigt på morgonen, i gryningen. Tack vare ett synnerligen påpassligt vaktbolag kunde branden i ena fallet begränsas till en plastbåt. Tack vare extremt snabb brandkårsutryckning kunde branden natten efteråt hejdas innan skadorna blev extremt dyra. Plastbåtar i småbåtshamnar om sommarn ska inte blandas ihop med eld.


Med hjälp av vittnen och troligen lite tur grep polisen en man på onsdagen. Han är nu misstänkt för att vara den som tuttade på de båda båtarna och bussen. Mannen var ”känd av polisen” som det heter men om man ska tro nyhetsrapporteringen bara för stölder och liknande. Här ska man inte måla fan på väggen men exakt så började det för den man som jag och David Widlund skrivit en bok om i år. ”Gryningspyromanen – från mobbad tonåring till Sveriges värsta mordbrännare” är ett långt reportage om vad det var som gick snett i just det livet.

Mannen som beskrivs i boken började med småbrott, fortsatte med större stölder, åkte dit för sinnrika telebedrägerier och blev en av Sveriges första datahackers. För varje gång han åkte fast blev han lite argare och beslöt till sist för att ge igen. Där normala medborgare anpassar sig till de regler som samhället kommit överens om blev ”Gryningspyromanen” ursinnig och bestämde sig för att hämnas. Den hämnden blev dyr för samhället. Hoppas verkligen man tar hand om den nu aktuella mannen i Mariehamn på ett annat sätt.


Boken om ”Gryningspyromanen” har väckt stor uppståndelse sedan den kom ut. Här är recensioner och omdömen. Läs gärna detta och detta också. För att inte tala om jätteuppslaget i Kvällsposten.


Även på Åland har den funnit sina läsare. På Facebook i går uppstod följande korta meningsutbyte:

• Tänk om romanen inspirerat någon lokal idiot...
  

  Yesterday at 8:30am · 
• 
  

  Jörgen Pettersson 
  

  Nja, det är ju ingen roman utan en reportagebok som beskriver en verklig människa och verkliga händelser. Och med tanke på hur det gått för den svenske ”Gryningspyromanen” är det ju inte riktigt något liv att sträva efter, tvärtom. Det som dock är intressant är att så många beskriver de eventuellt anlagda bränderna i Mariehamn som ett resultat av pyromani. Det är med största sannolikhet fel och ungefär som att kalla en bankrånare för kleptoman. Pyromani är en impulskontrollstörning och en sjukdomsdiagnos som är extremt ovanlig och oftast helt irrelevant när det gäller anlagda bränder. Det råder emellertid begreppsförvirring kring detta. I Sverige lyder termen mordbrännare, i Finland kallas brottet obegripligt nog sabotage i lagtexten. På engelska används uttrycket arsonist som antagligen är det mest korrekta av dem alla. (Typiskt engelsmännen att alltid ha rätt...)

  
  

  23 hours ago · 
• Håller med Jörgen Pettersson men boken var väldigt fängslande och när man kommit igång var den svår att lägga åt sidan! Själv använde jag mig av ljudbok, finns bl a att köpa på ST1.

Gripandet av den man som är misstänkt för de tre bränderna på Åland har skapat en rejäl förvirring när det gäller vad en sådan som tuttar på ska kallas. Ålandstidningen och Ålands radio slog inledningsvis direkt fast att det var en ”pyroman”. Nya Åland förhöll sig mer neutralt och undvek just det ordet. I dag använder Ålandstidningen begreppet mordbrännare och det hade varit korrekt om vi hade hört till Sverige och om man hade inflikat ordet misstänkt framför. Man är ändå inte dömd innan man är dömd.


Så här ligger det till med begreppen:


I Sverige heter brottet mordbrand. I Finland heter det sabotage. När det generellt sett handlar om mordbrännare (Sverige) delar kriminologin upp dessa i sex kategorier. Fast egentligen utgår det från det engelska begreppet arsonist, vilket troligen är det bästa över lag. Sätter man eld på en båt och en buss är man inte nödvändigtvis ute för att mörda någon, mer troligt att på oklara grunder förstöra egendom.


Följande text är direkt från boken, kapitlet där vi mer allmänt berättar om gärningsmannaprofilen:

När det gäller att begripa vad som driver en mordbrännare finns en mängd olika teorier. Den vanligaste är att pyromani skulle utgöra någon form av impulskontrollstörning. Denna impuls är då förknippad med en kick och en lättnadskänsla som uppstår när det brinner, inte långt från den känsla som normalt kopplas till sexualitet. När pyromanen startar en brand är det för att uppnå denna kick, inte för att vinna något på det eller förstöra något för någon annan. Det var Sigmund Freud som först av alla, redan år 1932, definierade pyromani på det sättet, som något som användes av män för att uttrycka sina skruvade sexuella böjelser. 

En sådan personlighet har följaktligen ett stort intresse för eld och bränder, brandbilar och släckningsarbete. Men i dag har man nått längre än så när det gäller mordbrännare. Pyromani är extremt sällsynt. Det är knappt någon som stöder den freudianska tolkningen längre. Modern forskning har i dag kommit fram till slutsatsen att mordbränder i de allra flesta fall handlar om aggression, ingenting annat. Ofta baserat på en skör barndom.

Vid ”The Center for Arson Research”, där Williams jobbar, konstaterar man att hela fyrtiosex procent av alla mordbrännare har varit utsatta för misshandel under barndomen och senare i ungdomen. Mordbrännaren är också mest troligt en man. Enligt forskningen är åttiofem procent män och femton procent kvinnor av mordbrännarna i USA.

”I vår forskning använder vi nästan aldrig ordet pyroman, eftersom det faktiskt bara beskriver en undergrupp mordbrännare men förutsätter att alla drivs av samma orsaker, vilket absolut inte är sant. Pyromani har också missbrukats som en slags mental diagnos vilket inte heller är korrekt, utredare borde inte använda medicinska termer för att beskriva ett brottsligt beteende. Till exempel: spänningssökare kan anlägga bränder bara för att visa sin överlägsenhet gentemot brandutredarna, medan en hämndbrännare bara vill ge igen, och använder elden som ett medel för det. Det bästa namnet är rätt och slätt mordbrännare (arsonist; förf. anm.)”, menar Williams. 

Mordbrännare klassas lite yvigt uttryckt enligt sex olika ”drivkrafter”: 

NYFIKENHET. Mestadels tillämpligt på unga mordbrännare som inte riktigt begriper konsekvenserna av en oskyldig tändsticka. Detta är sannolikt den enklaste formen av beteendestörning. Riskerna för att ett misstag som ung ska hänga med under resten av livet är små. 

KRIMINALITET. Eld är ett utmärkt verktyg för att dölja spår som man inte vill ska synas. Eld sopar effektivt bort bevis. Den som en gång kommit så långt som att bränna upp sina spår, löper stor risk att fortsätta upp i vuxen ålder. Hit hänförs också försäkringbedrägerier av olika art. 

SINNESFÖRVIRRING. Det kan börja med syner och vanföreställningar innan mordbrännaren helt enkelt anlägger bränder för att rädda resten av världen. Här hjälper bara riktig mentalvård för att få bukt med hallucinationer och illusioner, vilket är det som driver fram mordbrännaren. 

SPÄNNINGSSÖKANDE. När en till synes fullt normal människa har allt men saknar spänning i livet kan en anlagd brand bli lösningen. Denna profil kan till största delen fungera i samklang med andra människor. Men förr eller senare rämnar även den fasaden. Det är inte helt osannolikt att ”Gryningspyromanen” delvis passar in även i denna gärningsmannaprofil. 

DYSFUNKTIONALITET. Vanligen en följd av en extremt svår barndom med misshandel och otrygghet. Att elda skapar då det lugn de aldrig fick. Detta kan i viss mån tillämpas på ”Gryningspyromanens” profil. Men personer med den här profilen nöjer sig ofta med att se själva elden, utan att bry sig så värst mycket om skadorna. Gryningspyromanen i Sverige var mest intresserad av att åstadkomma skada. 

HÄMND. Denna profil passar i stort sett perfekt in på Gryningspyromanen och har ingenting att göra med den gängse bilden av pyromani. Stereotypen för hämndmordbrännaren är att växa upp i en familj där misstänksamhet gentemot precis alla andra är den starkaste drivkraften. ”Låt ingen dra fördel av dig”, är grundtesen för personer med den här profilen. Eller uppmaningen: ”Du har familj så du behöver inga vänner. Blod är ändå tjockare än vatten, vet du.” 

Grunden för hämndmordbrännaren är rätt och slätt att utkräva hämnd för sanna eller inbillade oförrätter. Enligt Understanding the Arsonist: From Assessment to Confession, som Dian L Williams skrivit, är mordbrännaren nästan alltid en ensamstående vit man med i genomsnitt tio års skolgång och svaga betyg.

Europas kris drabbar unga

Grafen nertill är ingen munter läsning. Den visar i iskallt ljus hur alla dessa eurokriser, skuldfällor och nödlån slagit mot det viktigaste som finns för både öar och länder. Den visar att arbetslösheten när det gäller ungdomar i Grekland och Spanien är över femtio procent. Mer än varannan ung människa saknar ett arbete att gå till. Det är siffror som inte ens den mest pessimistiske nationalekonomen trodde för tre år sedan. Det har alltså gått snabbt. Och i det mesta har professor Göran Djupsund hittills haft rätt. Läs också här (om ekonomi och aktier) och här (hur Åland kan förhålla sig till detta).


På Åland är den totala arbetslösheten under tre procent. Något fler ungdomar har inget jobb men det handlar om skärvor jämfört med vad övriga Europa just nu befinner sig i. Det ska vi glädjas åt, men också värna och förhålla oss ödmjuka till.


För någon vecka sedan gavs den åländska Arbetsmarknadsbarometern ut av Åsub för femte året i följd. Det är ett viktigt och hyperintressant dokument som öppnar för en lång rad analyser. Den viktigaste av dem alla är såklart vilken typ av arbetskraft som Åland är i behov av i framtiden. I klartext: vad ska dagens unga satsa på om de vill bo kvar i landskapet? Svaret är lätt att bli skyldig, för sanningen är att det ser rätt dystert ut överallt. Finlands Bank har till exempel i en skapligt färsk prognos uttryckt tvivel över tillväxten under de kommande tio åren. Trots det ser dock fortfarande hushållen positivt på framtiden, vilket är motsägelsefullt men också trösterikt. Sist och slutligen är det konsumenterna som har makten över tillväxten. Slutar de handla kommer lågkonjunkturen snabbare. Köper de mer, sker det motsatta.


På Åland har vi i dag en procents befolkningsökning per år. Det är tack vare inflyttningen. Det föds nämligen allt färre barn. Det är i dag hela tjugo år sedan den senaste så kallade babyboomen gjorde Åland barnrikt. I dag föds cirka 285 barn per år vilket är för få. Hur man tacklar det behöver jag inte gå in på här men får konstatera att varken teve, Facebook, twitter för att inte tala om allt hårdare krav på arbetsplatsen främjar befolkningstillväxten... Vi borde kanske chilla mer och stressa mindre.


Framtidsbranscherna då? Arbetsmarknadsbarometerns slutsats, eller en av dem riktigare uttryckt, är att vi står inför nerdragningar inom finans och försäkring samt inom hotell och restaurang. Däremot är det uppåt för transport och kommunikation, något jag ställer mig skeptisk till med exempelvis krisen inom sjöfarten i tankarna. Störst efterfråga finns det just nu på försäljare, butikskassörer och servicepersonal.


Skulle jag själv tvingas skola om mig just i dag skulle jag dock välja VVS eller nåt annat grovarbete/skitgöra. Där finns pengar att tjäna i takt med att allt fler kan allt om internet men ingenting om stamledningar.


Over and out.

En strimma ljus för sjöfarten

Det har inte direkt regnat goda nyheter över sjöfarten på sistone. Globalt sett är det en bransch i kris. Lokalt hänger några av de åländska rederierna mot repen i den av världsmarknaden hårt utsatta ringen.


Shippingen är i goda stunder extremt lukrativ. I andra tider blir det varken plus eller minus. Just nu, eller inom en nära framtid, är det neråt för precis alla.


Det är inte första gången. Sjöfartsbranschen har genomlidit kriser förut. Skillnaden den här gången är att utbudet på tonnage troligen aldrig varit lika stort som i dag. Det bottnar i att rederierna, påhejade av utlåningslystna banker, då vi före 2008 fortfarande levde i en blomstrande högkonjunktur beställde nybyggen som om livet stod på spel. När botten sedan försvann ur hissen var efterfrågan på dessa tusentals splitternya fartyg borta. Marknaden klarade inte ens av att sysselsätta det befintliga tonnaget.


Därför är Västerhamn i dag en parkeringsplats för fartyg som befraktarna väljer bort. Därför är det goda nyheter i det besked som Kommunikationsministeriet i går kommunicerade ut. Regeringen tar i och med det sjöfartens stålbad på allvar. Det är på tiden, det är nödvändigt och det är bråttom. Rederier är långsiktiga och tålmodiga spelare. Men deras kassor är inte bottenlösa. Och ingen lever på luft.

Kommunikationsministeriet: Sjötrafikens framtid och konkurrenskaft utreds av arbetsgrupp Kommunikationsministeriet har tillsatt en arbetsgrupp för att förbereda en strategi för sjötrafiken. Målet är att skapa en helhetsuppfattning av hur funktionsdugligheten hos sjötransporter och havsnäringar i Finland kan garanteras i framtiden.
– Sjöfart är Finlands utrikeshandel och man kan inte nog betona dess betydelse för Finlands konkurrensförmåga. Nu skapar vi oss en helhetsuppfattning av hur vi tänker klara oss i detta land bortom haven. Allt strängare miljöbestämmelser utgör exempelvis en utmaning i sig för utvecklingsarbetet, konstaterar trafikminister Merja Kyllönen. Utöver sjötransporter, konkurrenskraft och miljöfrågor utreds i strategin utbildning och sysselsättning för branschen, sjöfart vintertid, hamnpolitik, sjöfartsstöd, sjösäkerhet och internationellt samarbete. Målet är att skapa en strategi för sjötrafiken som tjänar Finlands ekonomi, näringsliv och sysselsättning och beaktar nya miljönormer. I strategin analyseras förändringar under tidigare år och framtida utmaningar och riktlinjer för framtiden förbereds. Tryggandet av förutsättningarna för sjöfart är inskrivet i regeringsprogrammet. Strategin för sjötrafiken ingår i åtgärderna för en trafikpolitisk redogörelse. I arbetsgruppen ingår representanter för ett flertal ministerier och kommunikationsministeriets förvaltningsområdes ämbetsverk. Aktörer och organisationer inom branschen deltar i förberedandet i stor utsträckning. Som den förberedande arbetsgruppens ordförande fungerar trafikråd Piia Karjalainen och regeringsråd Lolan Eriksson. Arbetsgruppens verksamhetsperiod är 20.6.2012-31.12.2013.

Så här tjänar fartygen inga pengar. Tvärtom blir de på sikt en tung belastning för både rederier och finansiärer.

Midas låg ett tag utan sysselsättning i Mariehamn. Men tack vare goda kontakter och gott rykte har Godby Shipping i ett för åländsk sjöfart ovanligt steg befraktat henne som en linjebåt till Karibien där hon nu går på veckorutt mellan paradisöarna. Här är hon just nu.

Här är Misida är ska fartyg vara. Till sjöss med full fart framåt. Det betyder jobb och världshandel. De två enskilt viktigaste ingredienserna för tillväxt och välfärd. Kapten Pettersson berättar här hur det är att jobba till sjöss.

Beskedet från Kommunikationsministeriet i går kom lämpligt nog på ”Day of The Seafarers”, den 25 juni. Kapten Haddock har förtjänstfullt skrivit om denna märkesdag på sin blogg. Särskilt vi alla på Åland har skäl att ta detta med sjöfart på stort allvar. Det är den bransch som skapat det blomstrande örike vi i dag lever i.

Båt och hus i brand

Vad är det som pågår? Det verkar ju brinna i varenda knut nu. Först i går kväll en av allt att döma övertänd grill som sånär raderade ut ett helt våningshus. Det kunde slutat ännu värre om det inte vore för ett synnerligen rådigt ingripande av både frivilliga och proffs.

Värre gick det med den motorbåt som måste ha brunnit rejält senaste natt. Enligt Alarmcentralen kom larmet strax före fyra på morgonen. Det var knappast så mycket att göra att döma av resterna, se bilden nertill.

Under dagen har jag fått reda på att båten då den av okänd anledning började brinna mitt i natten låg förtöjd vid Notuddens båtbrygga i Svibyviken. Det som räddade övriga båtar från elden var ingenting annat än snabbhet, mod och handlingskraft från Strandnäs frivilliga brandkår och Mariehamns stads räddningsverk. Hade de inte lyckats få bort den övertända plastbåten hade elden kunnat sprida sig helt okontrollerat. Och där fanns många fler båtar som kunde brunnit. Min till exempel. Hatten av för nattens hjältar.


Den här midsommarhelgen har alltså inte varit någon riktig höjdare med bråk, båtolyckor, fylleri, bränder och mer. Har egentligen bara en uppmaning just nu. Kamma er gott folk och ha en fin vecka. Det är bara måndag och allt hinner hända.

Det här är resterna av den åtta meter långa båt som eldhärjades senaste natt. Finns det något som Constructive Total Loss i småbåtssammanhang skulle jag gissa att kraven härmed är uppfyllda. Det vita är släckningsskum, inte snö fast man av vädret att döma skulle kunna tro det...

Så här ”munter” såg väderkartan ut för i dag, i går. Hoppas verkligen de får fel.

Minnen ur arkivet

Man får väl säga vad man vill men det här med att kunna spara tusentals bilder i sin dator är rätt fascinerande. Förr i världen, barn, var det en komplicerad process bakom varje fotografi. Då kunde man bara ta bilder med hjälp av en riktig kamera, nä, telefonerna gick då bara att ringa med. Man lämnade sedan in en slags film till en särskild butik som framkallade den och fäste bilden på ett papper som sedan torkades och omsorgsfullt klistrades in i för ändamålet enkom avsedda pärar. Dessa fotopärmar förvarades i prydliga rader i bokhyllorna och togs ned vid högtidliga tillfällen för att man då tillsammans skulle minnas tiderna som varit. Ungefär.

I dag finns bilderna precis överallt med möjligen enda skillnaden att ingen längre tittar på dem. Därför dyker jag i dag ner i mitt eget lilla bildarkiv i väntan på att England-Italien ska börja i kväll. Och ni fattar väl att i dag är Fish’n’Chips och inget oljigt spaghetti som gäller. Capice?

Oljepannor var något som förr i världen höll hus och människor varma. Dessutom gjorde de araber och norrmän rika som skogstroll. Vi andra förblev fattiga.

Jaktbild från Finström. En fantastisk dag i skogen med goda vänner och jaktlycka.

Har man tråkigt kan man alltid åka upp till Dalälven, ägna tre dagar åt att kasta efter öring, och lyckas landa ett yngel. Inte helt rätt. 

Förr i världen var jag väldigt intresserad av mode. Ingenting fick lämnas åt slumpen.

Skulle man inte veta bättre skulle man tro att detta är en golfare på bild. Det är det inte, det är en man i sina bästa år som låtsas vara en golfare.

Ooops, vad har vi här då. Har gubben ledsnat på sitt pass och dragit iväg?

Nä, han gick bara iväg för att hämta bytet.

Undrar under vilken kvot detta hamnar?

Ja jisses, rosa slips. Det är nog både ett och annat som måste bearbetas innan detta är klart...

Rosaklädd abborrstekare. Det ÄR faktiskt oroväckande mycket rosaskimrande i detta fotoalbum.

Äntligen en blå, småtråkig skjorta. Detta var sommaren 2010 då jag opererade en dålig axel. Sedan dess är den som ny!

Med Carl Jan Granqvist i Grythyttan. Skälet var den prisbelönta Rotboken som Ålands kockar tog fram och jag redigerade.

Tradition ger kreativitet

Vackra människor, glada barn, genuina och helt fantastiska dragspelaren Greta Sundström och Viva Holm. Stångkapten Taru Kauppinen och de entusiastiska medlemmarna i stadens sista byalag – Kasberget-Apalängens byalag vid serveringsborden. Inte undra på att allt gick precis rätt på Notudden där vi firade midsommarafton i går!


Själv hade jag förmånen att få hälsa alla förväntansfulla besökare välkomna till den lilla udden vid Svibyvikens strand och passade såklart på att prata lite om produktutveckling så där midsommarafton till ära! Det är inte så långsökt som det låter. För hur i hela fridens namn hade någon kommit på idén att just asplöv är perfekt för göra en annars rätt kal stång väldigt fin? Vem uppfann kronan? Hur såg de allra första kransarna ut? Vad ledde fram till fäktargubben på toppen? Varför gjorde man allt detta om inte för att den annars kala stången inte var så hemskt fin. Den måste utvecklas. Dagens välklädda, utsmyckade och innehållsrika midsommarstänger är resultatet av hundratals år av förädling där människorna för att fira sin sommar utvecklat nya sätt att göra nåt som redan är bra, ännu bättre.


Tack vare till synes trista och enformiga traditioner skapar vi en grund som uppmuntrar kreativiteten. Av det enkla skälet är till exempel just midsommarafton och dess stångresning en vana som skapar styrka. Synen av alla barn och vuxna som dansade runt stången till tonerna av dragspelslåt bär i vart fall jag med mig länge. Och jag är helt säker på att de barn som får vara med om sådana midsommaraftnar växer upp till medborgare som vågar och vill göra skillnad både för sig själv och för andra. Som kommer med idéerna som utvecklar samhället i största allmänhet och midsommarstången i synnerhet.


Mot denna bakgrund kan jag tycka det är synd att det numera bara finns två midsommarstänger kvar i Mariehamn. Vår, på Notudden, och en liten på Lilla holmen. Den som förut fanns på Nabben är numera helt borta och den som borde rests i Engelska parken blev liggande på marken till följd av en spricka i roten. Detta är synd av flera skäl. De som är unga i dag är värda en tradition som skapar den grund de såväl behöver i framtiden. Därför borde staden ta sitt midsommarfirande på lite större allvar. Det är aldrig fel att ha roligt tillsammans.


Ännu mer smärtar det att läsa nyheterna i dag på morgonen (hatten av till Nya Åland för vaken rapportering, nyheter av den här sorten är färskvara). Fyra människor nära att dö. Sannolikt på något sätt till följd av en vilja och längtan till att fira midsommarafton på ett annat sätt än på Notudden i Mariehamn. Jag har absolut ingen aning om vad som hände eller vem som gjorde fel eller ens varför de var ute i båten. Men rent generellt gör det mig sorgsen när folk handskas oaktsamt med det liv som de fått att förvalta. Här finns mer information från Ålands radio.


Ha en skön helg, åk runt och se de olika midsommarstängerna som i dag pryder vårt Åland. De är unika i hela världen, för de finns bara här.

Dansande människor är en syn att fröjdas över. Midsommarfirandet på Notudden i Mariehamn är rätt igenom både genuint och fantastiskt. 

Fail blev det vid Engelska parken där stången brast i samband med resningen. Osis men tur att ingen skadade sig. Dubbelfail med tanke på vilket besvär staden haft med att överhuvudtaget hitta någon att binda kronorna och ställa upp som stångkapten.

Dagens till ära färgade jag håret lite modernare. #blondshavemorefun

Midsommaraftons morgon blir just inte finare än så här. Det tyckte inte heller herr storskrake som dock precis när den här bilden tagits fick i nerverna och lyfte.

Tag vara på midsommarafton

I dag är det midsommarafton, dagen då stängerna reses mot aftonröd sky och barn och vuxna fattar varandras händer och dansar runt en lövad stång. Osv. Och från det mot det där med att perspektiven förändras allt efter dag läggs till dag.

Om jag för tjugo år sedan hade blivit upplyst om att jag en gång, om två decennier, skulle skriva den inledande meningen, hade jag brutit ihop, rockstjärneambitioner som jag då typ hade. Och etter värre hade det blivit om jag då känt till att jag i dag ska vara med och både löva stången, resa den och dricka kaffe och äta bulle efteråt. (Dansen lämnar jag dock bort.)

Det tog mig väldigt länge att inse att några av de traditioner som man som yngre faktiskt tycker borde självdö egentligen utgör de ramar som bildar den tavla som vi människor ska fylla med innehåll. Den insikten har tagit länge att nå men känns skön att formulera.

Med det vill jag önska alla en fin midsommar. Umgås med vänner, ät gott och håll tummarna för Tyskland i kväll. Det blir FÖR otraditionellt om Grekland skulle gå vidare på Tysklands bekostnad. Det skulle helt enkelt inte passa in i dagens Europa. (Det trodde jag inte heller ens i går att jag skulle skriva i dag...)

Har lite otippat blivit en varm förespråkare av traditioner i allmänhet och midsommarstänger i synnerhet. Och börjar citera dikter... Snart blir man väl religiös också. (Eller förresten, stryk det sista. Nån ordning får det allt vara.) Bilden är ”lånad” på internet.

I dag avslutar vi denna text med en dikt av Dan Andersson som dog alldeles för tidigt men hann med mycket gott ändå:

En midsommarvisa


Jag älskar sommarns vindar och solen tröstar mig,
all markens blommor gläds jag med inunder himmelen.
Små myror, viken undan för min fot uppå den smala stig
vi är så många vandrare som trängas fram på den.


Här vill jag sitta neder på de fallna, vissna barr,
i skuggan vill jag sjunga högt en visa till gitarr.


Fåfänglig är väl mänskans lott på jorden där hon går,
och hennes dagar svinna hän likt röken i en vind.
Hon gläds och bygger bo till dess en kväll vid grinden står
en sorg, en synd och hälsar stramt, då bleknar hennes kind.


Då spela löven ej som förr, ej fågelns sång hon hör,
all världen dansar glädjefull men hon är utanför.


Likt Kain hon blickar emot jord och hör ej Herrens röst
ur åska, storm och blomsters doft och ljumma regnens spel
och det som förr en balsam var för hennes kvalda bröst
gör hennes syn blott mera klar för hennes många fel.

Nöjda men inte mätta

Vilken morgon! Blå himmel och en bris som är varken stark eller svag. Så där som dagen före midsommar ska vara i en närmast perfekt värld. Folk är tidigt på farten och gör sig färdiga för den längsta dagen. Men först en tillbakablick.

Vilken kväll som Hela Ålands Lag bjöd på i går! För andra gången i år besegrar vårt lag serieledarna. Förra gången var det FC Inter i Åbo och nu HJK med 2-0 på Wiklöf Holding Arena. Sådana minnen är fina att ha i november när vintern börjar göra sig redo att ta över. Inför 2.810 jublande ålänningar, de flesta av dem bofasta, var IFK lite bättre på allt än mästarlaget HJK. De grönvita kämpade som om morgondagen inte existerade. De sprang lite snabbare, hoppade lite högre och tänkte lite smartare. Med mod och kreativitet sågade de sönder ett HJK som aldrig fick chansen att föra sitt eget spel. IFK var källarbandet som listigt och snabbt utmanövrerade symfoniorkestern på ton efter ton. Som en gigant malde IFK ner motståndarna tills mästarna mot slutet helt enkelt gav upp.

Att två nyckelspelare, Jani Lyyski och Mattias Wiklöf, var borta hejdade inte de andra. Tvärtom stärktes de av att bära ansvaret utan sin kapten (Lyyski).

Man ska väl kanske undvika att intellektualisera en fotbollsmatch alldeles för mycket men det är svårt att låta bli. För det vi som var där i går fick bevittna var ett föredöme som kan bära långt. Hemligheten är nämligen ingen hemlighet. Det handlar om långsiktigt och tålmodigt arbete med att göra varje liten del i ett lagbygge lite vassare. Utan att ge avkall på en fastslagen kurs handlar framgång om att justera och kalibrera något som redan är okej men inte perfekt. Precis som alla vi människor borde göra varenda dag vi vaknar, vara fast beslutsamma att just denna dag ska bli lite bättre än den föregående.

Man ska väl heller inte romantisera kring gamla gudasagor men få nutida berättare har lika exakt formulerat vägen till framgång som de som en gång i världen satt sig ner och präntade ner det som i dag kallas Havamal:

Morgonstund...

Tidigt upp ska

den som vill åt

andras gods eller guld;

sällan får liggande varg

ett lår, eller

sovande man en seger.

Nöjd men aldrig mätt. Under ledning av Pekka Lyyski har IFK Mariehamn gått från gärdsgårdsserierna till högsta ligan. I år har hans lag slagit serieledarna två gånger och känner jag Pekka (och hans tränarkolleger Lundis och Steffo) rätt nöjer han sig inte med det. Det ser vi fram mot, vi som sitter på läktaren.

Och eftersom mina egna ord aldrig känns tillräckliga är det en behaglig lycka att vända sig till de gamla mästarna. Johan Ludvig Runeberg börjar och avslutar sin pompösa berättelse ”Det ädlas seger” med ord som varar länge:

Men fast solar ramla från de fasta grunder,
Och fast jorden flyktar som en suck derunder,
Och fast askan skingras af förgätna verldar,
Lefver och segrar det ädla ändå.

...

För det ädla, bröder, skall min lyra stämmas.
Hur det ädla segrar, fast dess framsteg hämmas,
Hur det trotsar ondskan, hur det kufvar makter,
Läre du verlden, min heliga sång!

Beröm och kritik

”De gustibus non est disputandum.” Det var ett av de första latinska uttrycken jag lärde mig och fann fascinerande. Det betyder i stora drag: ”Om tycke och smak ska man aldrig diskutera”, vilket ändå vore att gå för långt. Det är naturligtvis förfärligt om man aldrig bytte tankar om smak och stil och utseende, vad skulle i så fall finnas kvar att prata om? Men det är ändå tankeväckande då citatet sätter fingret på att alla gillar olika.

Det som är salt för någon är sött för en annan. Det som är varmt för en grönlänning tvingar oss som är av skörare virke att klä på oss extra. Lyx kan i rätt läge vara en skål ris på bordet medan andra grunnar på om en tripp till Köpenhamn för en snabblunch vore ett bra sätt att tillbringa dagen på. Allt handlar om vilket perspektiv man väljer att betrakta frågor från.

Intresset är stort för att höra mer om den svenska ”Gryningspyromanen” som egentligen inte alls är någon pyroman utan något mycket allvarligare. Här är det David, till vänster, och undertecknad från förra veckan då vi på O’Learys i Liljeholmen pratade inför eliten inom den svenska säkerhetsbranschen på inbjudan av tidningen Skydd & Säkerhet.

GW:s bok om sig själv och sitt liv är klart läsvärd. Och på Bokus har den dessutom hamnat i gott sällskap! 

Detta med perspektiv blir extra tydligt om man som jag och kollegan David Widlund har skrivit en bok som engagerar. Historien om den ökände ”Gryningspyromanen” i Sverige finns nu ute i stort sett överallt. På flygplatser, i boklådor, på nätet, som ljudbok, på amazon.com och dussintalet andra internetbutiker. Jag är sedan många år tillbaka van vid att det jag skriver nagelfars och bedöms. Sådant är livet som skribent. Men jag blir fortfarande förvånad över den spridning det finns bland åsikterna. Boken har sedan den kom ut såväl toksågats (av få) som tokhyllats (av många fler). Det senare är såklart trevligare men det första är faktiskt roligare. För det enda som egentligen vore värre än att få kritik är nog att inte få det. Och sist och slutligen inser jag att de som inte begriper är svåra att nå. ;-) Här kan den som vill läsa fler reaktioner kring boken. Och här kan man provläsa den för att bilda sig en egen uppfattning!

Till sist apropå perspektiven i tillvaron och incidenten vid succéturneringen Alandia Cup i veckan. Läs mer här och här och här. Vem som än gjort vad måste jag konstatera att skulden på inget vis borde landa på en elvaåring. Jag har sett fler fotbollsmatcher än vad som troligen är nyttigt och kan på empiriskt bergfast grund slå fast att bråk av det där slaget är extremt ovanligt. Alandia Cup är tvärtom en uppvisning i kamratskap både mellan unga fobollsspelare, ledare och föräldrar. Fotbollen och idrotten, rätt hanterad, förenar och skapar vänskapsband som leder långt. Men det handlar också om passion och vinnarskallar som det krävs ledarskap för att hantera. Den här gången gick det snett vilket i sig också är en lärdom för framtiden. Men att så abrupt stänga av en elvaåring känns inte helt hundra. Signalen hade troligen blivit tydligare om den eller de ledare som misslyckades i sitt uppdrag hade stängts av enligt den gamla men beskrivande principen ”som de gamla sjunga, kvittra de unga”.

Ha en fin onsdag och kom ihåg att det är stormatch på WHA i kväll. 18.30 börjar matchen mellan serietrean IFK och serieettan HJK. Ladda genom att läsa detta!