Victor Hugo och texterna

Nyss hemkommen från Frankrike är det i dag omöjligt att förbigå Victor Hugo, landets kanske mest namnkunnige författare. Han blev författare, dramatiker, diktare, politiker och medlem i den dåtida folkbildande Franska akademien. Dessutom skrev han verket ”Kungen roar sig” vilket censurerades av myndigheterna men senare blev underlag till Verdis världsopera Rigoletto. I dag skulle han fyllt tvåhundraelva år om han fått leva.

Victor Hugos liv var spännande gränsande till dramatiskt. Redan som femtonåring fick han Franska akademiens pris för en dikt han skrev. Det var självklart bara början och hans verk har touchat mig på många vis genom åren. Som ung läste jag (liksom alla andra) Ringaren i Notre Dame och som äldre hade jag behållning av Samhällets olycksbarn och många fler. Till minnet av min far översatte jag en text inspirerad av Victor Hugos Toilers of the Sea. Den löd så här:

”Vi står vid kajen och ser på när man lastar ett fartyg, väldigare och skönare än något fartyg tidigare. Dess fyra mäster tornar upp sig mot himlen. Lastrummen fylls omsorgsfullt med säck på säck av starka armar. När lastningen är klar kastar skeppet loss och styr mot havet. Seglena hissas och den magnifika farkosten styr ut, styr bort i morgonbrisen mot oceanen.

Hon är ett monument över sig själv, en skönhet inte bara i betraktarens ögon utan i allas. Vi står kvar på kajen och följer hennes färd mot horisonten. Snart hänger det från början väldiga fartyget liksom ner från molnen när seglena smälter samman med himlen. Där det inte längre går att skilja det ena från det andra. Stunden då vatten och himmel är ett.

Precis då säger någon som står bredvid oss och liksom vi följer fartygets väg mot horisonten:

– Nu! Där försvann hon.

Vi frågar tillbaka:

– Försvann? Försvann vart?

Är det inte egentligen så att det enda som hänt är att man inte längre ser det formidabla fartyget med sina egna ögon? I själva verket är hon exakt lika ståtlig nu som tidigare, hennes segel lyser lika bländande nu som när de hissades. Hennes skrov är lika starkt som vid starten. Hon är lika kapabel att transportera sin last där hon färdas nu som där hon befann sig förut. Och dit hon är på väg står de förväntansfulla mottagarna.

Min vän, du ser kanske inte fartyget med dina egna ögon längre. Men det betyder inte att hon har försvunnit. Du kan kanske inte se henne från där du står, men andra ska snart få göra det. I exakt det ögonblicket du ropar ”Nu! Där försvann hon” finns det andra ögon som får glädjas över hennes stolta uppenbarelse. Och andra röster som lika högt som du ropar: ”Nu kommer hon!”

Sådan är döden.

Det har i dag gått exakt ett år sedan du gick vidare. Det har varit ett år fyllt av sorg och saknad. Men det har också varit ett år fyllt av tacksamhet för det du gav och det du gjorde. Under våra nästan fem decennier tillsammans byggde vi liv som förgrenat sig långt. Nu gör vi det du alltid sade till barnen när de tvekade att ta språnget från den ena stenen till den andra på våra upptäcktsfärder runt holmarna. Hoppa bara, du klarar det! Tack för allt.”

Victor Hugo tvingades vid ett tillfälle fly från sitt älskade Frankrike för att söka exil på både Jersey och Guernsey, två öar som ligger mig varmt om hjärtat och där jag vid flera tillfällen stött på minnen efter Victor Hugo. Från dessa öar skrev han hätska pamfletter innan han i triumf återvände till Paris. Som författare blev han hyllad, som politiker var han alldeles för opålitlig för den tidens maktutövande. Han var också en av de första att slåss för författares rätt till sina alster. Han lär alltså rotera i sin grav i dag om han visste vad internet ställer till med.

Sånt har jag lärt mig under ett sportlov som gick i historiens och kulturens tecken. Nu kör vi igen!

Victor Hugo levde under åren 1802-1885 och hann under den tiden ställa till med en hel del. Både bra och mindre bra.