Och en gång blev en vana

Så blev man en vanemotionär nu också enligt tesen en gång är ingen gång och två gånger en vana. Avverkade alltsåKanonloppet för andra gången i livet i dag. Så här skrev jag efter i fjol.

Upplägget är enkelt. Man startar i Breidablick i kulturkommunen Finström och avslutar där vildmarken upphör – i Mariehamn. Däremellan är det knappt tjugo kilometer leriga stigar, glada motionärer, saftkontroller, bananer, bullar och många uppfriskande samtal. I dag också ganska många blodiga knän, färden genom skogarna var inte att leka med i regnets spår.

Jag tog såklart med kameran.

Här lever man fortfarande i okunskapens lyckliga lilla bubbla. Pigga ben, starkt lynne, goda framtidsutsikter. Brediablick på morgonen är Place to Be, som de säger i England. 

Sedan ramlar vägarna som aldrig tar slut över en. Vackra men mördande trista att promenera och springa på. Tycker alltså jag. Det finns säkert de som tycker de är fantastiska.

Skogsstigarna är fin att begå men är ju lite skadad och tänkte mest på hur långt bort rådjuren skulle springa till följd av tvåbeningarnas invasion.

Fin ställe. Här bor bland andra Ragnar Erlandsson, tidigare lantråd, talman och det mesta annat inom åländskt statsskick. Nu blandar han kanonfin och varm saft som likt den berömda bomullen ramlar ner i magen.

Av alla saker at imponeras över här i världen är det inte månfärder, internet, Nobelpris eller sånt som imponerar mest på mig. Nä, där spelar stengärdsgårdar i en egen division. Jag tycker det är omtumlande att tänka sig allt det manuella och mödosamma arbete som ligger bakom varje gärdsgård av den här kalibern. Sammanbitet och målmedvetet har åkerns kvinnor och män släpat, burit och rullas sten efter sten efter sten till den blivande gärdsgården.

Slalom måste man bemästra för att klara Kanonloppets olika utmaningar där pölarna avlöste varandra.

Detta faller under rubriken förädling. På vissa ställen måste man kunna simma såväl som springa för att ta sig fram. 

Detta var i år en extra välkommen syn...

...och inför nästa år ska dessa kängor inte följa med på denna färd. De vägde 165 kilo vardera, de sista kilometrarna.