Äntligen, jakten har börjat

Japp, i den aldrig avstannande vandringen på denna jord ingår med jämna mellanrum en jaktdag med kompisarna. Så måste det vara för livet är mer än äta och arbeta och sitta på sin stol och fatta beslut. Jakten är emellertid mer än den ventil i vart fall jag behöver i den vardagliga lunken. Det är ett fönster mot den tid då vi levde med naturen och åt vad som bjöds. Jag kan tycka väntandet i skogen utgör den längtan efter äventyr som nutidsmänniskan i stort sett saknar. I dag är vägen från önskan till tillgång sällan längre än till fjärrkontrollen på soffbordet. Vill man kolla tecknat eller thriller eller nyheter är omvärlden en knapptryckning bort. Vill man äta räkor eller tacos eller sushi till middag handlar det om tio minuters färd till butiken. Vatten finns i kran och mjölk i butiken och internet roar när allt annat känns trist. Det är ju ingen som har det tråkigt längre! Och hur vet man när det är kul om det aldrig varit trist? 

Människan av i dag får sällan eller aldrig uppleva tristessen på passet eller spänningen i jakten. De saknar vetskapen att maten på bordet är ett resultat av egen skicklighet, tillgången på vilt och så förstås lite tur. På Åland är vi lyckligt lottade på många sätt. Ett av dem är tillgången på ett naturens överflöd som inte finns på alla ställen i världen. Genom att fälla och äta vilda djur blir även vi tvåbeningar ett med det kretslopp som bokstavligen skapat den värld vi lever i. Det gör man inte genom att äta nerdrogade broilers som fötts upp i burar och avlats till mat.

Denna dag i skogen slutade på allt sätt bra. Tre fällda rådjur varav en sannolik medaljbock, två nedlagda rävar och trevligt mellansnack. Alla kanske inte tror detta, men vår värld behöver mer jakt och fler jägare. Inte färre.

Alla jaktdagar börjar med väderleksrapporten. Inte för att man göra nåt åt vädret utan för att ha något att prata med jaktkompisarna om.

Nittionio hundradelar av jakten går åt till att vänta. Då kan det se ut så här. Det är mördande tråkigt och ofta kallt och blåsigt.

Men plötsligt händer det och mitt i allt står medaljbocken framför en. Eller rättare sagt, springer snabbt förbi. Det hände Kristian Aller som dock var redo och laddad. Därför har den här storbocken tagit sitt sista steg i Jomalaskogarna. 

Grilldags. Här möts gubbsen och här bryts idéerna. Jargongen är genuin, språket ibland mustigt, ämnesområdena helt utan gränser och trivseln total.

Den här bocken kom sakta smygande mellan träden, stack försiktigt ut huvudet i en öppning. Dessvärre gjorde jag likadant och var lite snabbare den här gången. Allra oftast är det andra vägen. Denna pinnbock ska nu hänga i kylrummet några dagar för att till helgen förvandlas till en anrättning som får tiden att för ett litet ögonblick stanna upp. Och sedan fortsätta.