– God morgon alla vackra människor!
Så började chefredaktör Sölge sina morgonmöten med på Ålandstidningen. Oftast skingrades reportrarna med de avslutande orden ”...någon borde faktiskt göra något”. Däremellan var det tätt mellan skratten. Nu är det bara minnena som finns kvar. Men vilka minnen!
För bara en månad sedan var jag och vännen Stig Kottelin över till Trobergshemmet i Mariehamn där Sölge tillbringade sina sista år. En stroke hade tagit bort hans tal, men skrattet rådde inget på. Sölge var med in i det sista – nyfiken och vetgirig. Och med det karaktäristiska skrattet ständigt runt hörnet.
Helge, där du nu är i din himmel vet jag att du kommer att hålla ett öga på oss här nere. Du skulle inte vara glad om vi sörjde för mycket. Det ska vi ta till oss och se din bortgång som ytterligare en nödvändig påminnelse om att vi faktiskt bara har ett liv och att det därför gäller att ta vara på det och leva nu – inte nästa vecka.
Farväl och tack för den optimism du en gång planterade i inte bara mig utan i många andra av dina medmänniskor. Mina tankar går också till hustrun Lisbeth och alla andra som i dag sörjer en far och en make.
Den här bilden är bara en månad gammal. Sölges fysik var delvis bruten men skrattet var intakt och klingade högt över avdelningen där han mot slutet vistades. Den stolen kommer att kännas extra tom ett tag framöver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar