Om lodjur och jägare
Den största snackisen bland jägare just nu är två. Vad ska man göra åt den av allt att döma växande stammen lodjur på Åland? Och hur ska man egentligen få livet ur den senaste utmaningen för jägare – älgflugorna?
Lodjursfrågan är både delikat och svår samtidigt. Det är förvisso en ny art som nu ser ut att etablera sig på Åland vilket inte är så konstigt mot bakgrund av att dess främsta bytesdjur är rådjur, vilket vi som bekant har gott om. Eller i vart fall har haft gott om. Det är många rådjurslag som just nu funderar på vart djuren tagit vägen. Om det är köld eller lodjur som tagit kål på alternativt skrämt bort rådjuren. Ingen vet med säkerhet. Jo, i vissa fall, men iakttagelserna är hur som helst ganska få.
Eftersom man inte vet med säkerhet hur stor lodjursstammen är, är det nog klokast att än så länge avstå från nån sorts allmän jakt på dem. För när allt kommer omkring handlar det ju om en art som på egen hand tagit sig hit genom att söka sig nya jaktmarker. Exakt som naturen ska fungera. Rovdjur söker byten. Och lodjuren får man tycka vad man vill om, men det handlar om en formidabel predator och Europas största kattdjur. Därför är det inte riktigt rättvist att jämföra med andra arter som förts till Åland med hjälp av bilar och färjor, till exempel hjortar och vildsvin. Bägge är fantastiska att jaga men kanske inte (gäller med säkerhet vildsvinen) lämpade för åländska förhållanden. En konstgjord stam vildsvin som skulle sprida sig över landskapet skulle kosta betydligt mer än det smakar. När det gäller hjortar är det möjligen annorlunda men då borde det ske naturligt – som i fallet med vitsvanshjortarna som sakta men säkert sprider sig över landskapet.
Älgflugorna ska man inte ha någon pardon med. De är ett gissel för alla som vistas i skog och mark. Hittills har de spritt sig till skärgården, Vårdö och, hävdar en jagande kompis, till minst ett ställe i Jomala. De går tyvärr inte att utrota varför man måste förhålla sig till dem. Kanske med näthattar men mest sannolikt är det ett stort tålamod som krävs.
Har dock ett tips på hur man tar kål på de till synes okrossbara små liven. Man ska ta dem mellan tummen och pekfingret och helt enkelt rulla en kula av dem. Det är ryggen som är hård och i det närmaste okrossbar på dem. Magen är den svaga punkten
Och med det får jag önska fortsatt skitjakt på er ute i skogarna i höst!
Lodjursfrågan är både delikat och svår samtidigt. Det är förvisso en ny art som nu ser ut att etablera sig på Åland vilket inte är så konstigt mot bakgrund av att dess främsta bytesdjur är rådjur, vilket vi som bekant har gott om. Eller i vart fall har haft gott om. Det är många rådjurslag som just nu funderar på vart djuren tagit vägen. Om det är köld eller lodjur som tagit kål på alternativt skrämt bort rådjuren. Ingen vet med säkerhet. Jo, i vissa fall, men iakttagelserna är hur som helst ganska få.
Eftersom man inte vet med säkerhet hur stor lodjursstammen är, är det nog klokast att än så länge avstå från nån sorts allmän jakt på dem. För när allt kommer omkring handlar det ju om en art som på egen hand tagit sig hit genom att söka sig nya jaktmarker. Exakt som naturen ska fungera. Rovdjur söker byten. Och lodjuren får man tycka vad man vill om, men det handlar om en formidabel predator och Europas största kattdjur. Därför är det inte riktigt rättvist att jämföra med andra arter som förts till Åland med hjälp av bilar och färjor, till exempel hjortar och vildsvin. Bägge är fantastiska att jaga men kanske inte (gäller med säkerhet vildsvinen) lämpade för åländska förhållanden. En konstgjord stam vildsvin som skulle sprida sig över landskapet skulle kosta betydligt mer än det smakar. När det gäller hjortar är det möjligen annorlunda men då borde det ske naturligt – som i fallet med vitsvanshjortarna som sakta men säkert sprider sig över landskapet.
Älgflugorna ska man inte ha någon pardon med. De är ett gissel för alla som vistas i skog och mark. Hittills har de spritt sig till skärgården, Vårdö och, hävdar en jagande kompis, till minst ett ställe i Jomala. De går tyvärr inte att utrota varför man måste förhålla sig till dem. Kanske med näthattar men mest sannolikt är det ett stort tålamod som krävs.
Har dock ett tips på hur man tar kål på de till synes okrossbara små liven. Man ska ta dem mellan tummen och pekfingret och helt enkelt rulla en kula av dem. Det är ryggen som är hård och i det närmaste okrossbar på dem. Magen är den svaga punkten
Och med det får jag önska fortsatt skitjakt på er ute i skogarna i höst!
Den här bilden är från en älgjakt i Simskäla för några år sedan. Innan älgflugor och lodjur gjorde livet surt för jägarna.
Kommentarer
Skicka en kommentar