Då var det nära krig om Åland

För ögonblicket är jag i dag tillbaka i Bryssel för att i samband med Helcoms ministermöte presentera Östersjökonferensens (BSPC) syn på det som händer i och runtom Östersjön. Det pågående ordförandeskapet förutsätter mycket fotarbete vilket är inspirerande och skapar möjligheter att flytta fram de åländska positionerna i omvärlden. Självstyrelsen kan bara växa genom att vi ständigt berättar om den och om oss.

Liksom i stort sett varje gång lyfter jag också fram Åland som exempel på krishantering där självstyrelsen som vi fick 1921 de facto har skapat välstånd och fred och till största delen lyckliga ålänningar.

Fast det kunde gått på tok rejält hävdar professorn i historia vid Lunds universitet, Dick Harrison. Han skrev i gårdagens SvD Kultur under rubriken ”När Sverige nästan hamnade i krig med Finland” om de dramatiska åren i samband med självstyrelsens tillkomst. Slutsatsen är att Sverige med hjälp av hot kunnat få Åland men valde att avstå.

Jag hoppas inte SvD och Harrison misstycker men jag tar mig friheten att citera den i bloggen eftersom texten borde läsas av så många som möjligt. Dick Harrison tolkar historien utifrån proffsets synvinkel och han gör det bra och lättläst, tycker jag (länkarna är till sånt som tidigare skrivits i denna blogg):

Båda staterna ville ha Åland för hundra år sedan. Konflikten blev så allvarlig att den hänsköts till Nationernas Förbund. Den socialdemokratiske utrikesministern Erik Palmstierna övervägde en väpnad lösning.

Hade det kunnat bli krig mellan Sverige och Finland efter första världskriget? Båda staterna ville ha Åland, som hade hamnat på den finsk-ryska sidan om gränsen 1809, men där befolkningen var svenskspråkig och ville återförenas med Sverige.

Ålandsfrågan var mycket riktigt en allvarlig mellanstatlig konflikt, som om det velat sig riktigt illa, hade kunnat resultera i väpnade sammanstötningar.

En stark opinion på Åland (”Ålandsrörelsen”) med Julius Sundblom och Carl Björkman som framträdande namn, yrkade på att ögruppen skulle bi svensk och att ett bättre tillfälle aldrig skulle komma, nu när tsaren störtats och Ryssland brutit samman.

Den 10 december 1917, fyra dagar efter det att Finland förklarat sig självständigt, slog Sundblom fast att Åland borde bli svenskt. Namninsamlingar ägde rum och krav ställdes på en folkomröstning. De svenska politikerna – oavsett politisk färg – ställde sig resolut på ålänningarnas sida, medan det unga Finland var helt emot tanken på att öarna skulle byta nationalitet.

När Finland dessutom drogs in i ett inbördeskrig avdelade Sverige i februari och mars 1918 soldater till Åland, vilket finska ledare uppfattade som ett allvarligt hot. Tänkte svenskarna annektera öarna?

Tills vidare valde båda parter att ligga lågt, men en åländsk namninsamling i maj 1920 gav vid handen att 96 procent av öarnas invånare ville bli svenskar.

Sedan Socialdemokraternas partiledare Hjalmar Branting öppet ställt sig bakom ålänningarnas önskan hettade det till rejält, och relationerna mellan Sverige och Finland blev alltmer ansträngda. Sundblom och Björkman fängslades och Sverige kallade hem sin diplomatiska representation i Helsingfors.

Ålandsfrågan hänsköts till Nationernas Förbund och löstes genom internationell medling i Genève år 1921. Som bekant slutade det med en kompromiss. Finland fick behålla Åland, men ögruppens invånare erhöll självstyrelse, fick löfte om att få behålla sin svenskspråkighet och om att öarna skulle vara demilitariserade.

Den 9 juni 1922 kunde Ålands självstyrelses lagting (fast då hette det landsting/JP) sammanträda för första gången, med Sundblom som talman och Björkman som lantråd.

Hade Sverige kunnat vinna i Genève? Ja, menade den socialdemokratiske utrikesministern Erik Palmstierna, som i sina dagboksanteckningar spekulerade i flera alternativa scenarier. Palmstierna var av den bestämda uppfattningen att de utländska diplomater som hade att fälla dom i ärendet skulle ta intryck av vapenskrammel.

Åland skulle nog bli svenskt om det bara gick att få britter och fransmän att tro att svenskarna var beredda att kriga. För egen del kunde Palmstierna tänka sig en väpnad lösning, men endast om han hade västmakternas stöd.

Den 13 juni 1920 noterade han: ”Mitt resonemang är nämligen att när vi ändå – till följd av Nationernas Förbunds tillkomst – inte riskera ett krig, höra vi ej att försumma att använda så starka ord, att makterna, vilka i den atmosfär av krigsoro, som trots Nationsförbundet råder, försättas i rörelse. Tydligen har denna verkan i viss mån redan uppnåtts. Fransmännen arbeta för oss. Från Paris låter det gynnsamt, men London är tyst.”

Av dagboksanteckningarna framgår att Palmstierna upplevde det som en seger när västmakterna såg till att ärendet hamnade hos Nationernas Förbund.

Därmed underkändes den finska ståndpunkten, nämligen att Ålandsfrågan var en inre finsk angelägenhet. ”Kungen är belåten”, antecknade Palmstierna den 18 juni.

I de fortsatta förhandlingarna var Palmstiernas linje tuff: det gällde att utnyttja alla finska dumheter, till exempel häktningar av åländska separatister, till internationella markeringar. Eller som han skrev den 3 september: ”Kör vi ej med strama tyglar, bryr sig ingen om ekipaget.”

När allt var över och medlarna fattat sitt beslut var Branting och Palmstierna bittra. Den 23 juni 1921 konstaterade de båda socialdemokraterna att ”hos Nationernas Förbund, liksom eljest i världen, är det bara den faktiska styrkan, som avgör. Hade Sverige hotat, skulle vi ha lyckats, men den svenska nationen ville inte markera ett hot!”

Dick Harrisons text i gårdagens Svd Kultur.