måndag 5 mars 2018

Alla ska komma fram

I dag handlade det om tillgänglighet i lagtinget och ett gediget framtaget meddelande som kan läsas på den här länken. Landskapsregeringen har inte alltid presterat under den gångna mandatperioden men i det här fallet är i vart fall grunden stabil. Nu gäller det att se till att det händer också!

Ungefär så här föll mina ord i gruppanförandet:

Talman,
vi vet alla att ett bra samhälle definieras av sättet på vilket vi sköter om de som av olika skäl inte fungerar som den så kallade normen i vardagen. I dagligt tal kallas det funktionshinder och är en utmaning för alla. Landskapsregeringen och dess tjänstemän är på många sätt att gratulera till väl utfört arbete när det gäller dagens meddelande. Grundarbetet är imponerande med 39 olika innehållsområden och 84 förslag till åtgärder som ska vara genomförda senast år 2020. Nu är det inte första gången vi sett ambitiösa program och vi vet alla vad som händer med dem om de inte är tydliga och genomförbara. De blir snygga hyllvärmare och inte så mycket mer.

För Centerns vidkommande är arbetet med att förebygga vardagshinder för alla en viktig fråga. Den är dessutom stor. Ålands handikappförbund som består av tretton medlemsföreningar har sammanlagt 4.300 medlemmar. Det är nog ingen överdrift att vi alla har eller känner någon som på olika sätt drabbats av funktionshinder i form av sjukdom, handikapp, depressioner eller vad det kan vara. Funktionshinder är ett oerhört brett begrepp och arbetet för att underlätta vardagen för de drabbade måste ske på en lång rad olika områden eller tvärsektoriellt som det populärt heter. Därför är det bra att både ÅHS och AMS deltagit i arbetet med åtgärdsprogrammet men kanske lite underligt att ÅMHM lämnats utanför. Det är trots allt de som ska övervaka att allt som utlovats också genomförs.

En annan fråga man kan lyfta är barnperspektivet. Från Centerns sida hade vi gärna sett ännu mer fokus på vad vi kan göra för att upptäcka sådana funktionshinder som inte syns i form av rullstol, kryckor eller tydliga sjukdomsdiagnoser. Man kan nämligen vara begränsad trots att man försetts med tio fingrar och tio tår vid födseln. Hur ska skolorna arbeta för att alla ska bli sedda? Hur ska vi undvika utanförskap? Vad kan vi göra för att alla ska känna att de duger precis som de är? Det är svårhanterliga frågor men ändå väsentliga, inte minst samhällsekonomiskt; som vi alla vet är det de tidiga insatserna och åtgärderna som är de bästa investeringarna. Därför är det viktigt att låta detta arbete genomsyra alla skolor.

För att undvika att detta gedigna åtgärdsprogram blir ord utan handling anser vi från Centerns sida också att det krävs tydliga tidsramar för de olika åtgärderna. Ett program utan deadlines blir lätt en vision snarare än verklighet. Dessutom krävs pengar i form av budgetmedel vilket gör det hela lite svårare. Vi lever redan i dag i ansträngda tider där många områden vill ha mer pengar. Därmed uppstår frågan: vad ska vi satsa på och hur ska vi prioritera. Detta blir en grannlaga uppgift för landskapsregeringen och lagtinget.

Arbetet med att minimera mängden funktionshinder i samhället är inget bara vi på Åland ägnar oss åt. I FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning är beställningen tydlig och de juridiska argumenten tvingande. I Sverige har man gått längre än så och tillsatt en övervakningskommitté med uppgift att hantera fall där den som upplever sina rättigheter som kränkta kan klaga. På Åland torde denna myndighet vara ÅMHM som därmed kan räkna med ytterligare jobb.

Åtgärdsprogrammet som är massivt innehåller både små och stora frågor vilket kan betyda att man förlorar fokus. På en sida nämns tydligare dörrar på sjukhuset och på en annan vikten av ny socialvårdslagstiftning samt behovet av en gemensam kommunal socialtjänst. De två sistnämnda områdena har vi från Centerns sida lyft fram gång på gång och därför är vi lite tveksamma till vad det ska bli av detta program i verkligheten. Arbetet med socialvårdslagstiftningen har redan pågått alldeles för länge och landskapsregeringens stödpartier drev i fjol igenom att arbetet med KST ska förlängas snarare än intensifieras. Därmed nås vi av dubbla budskap. Det tycks viktigare att dra upp stora teoretiska planer än att genomföra sådant som rätt snabbt kan påverka väldigt mycket.
En beskrivande bild som jag lånat från internet.
I arbetet med att ge den aktuella FN-konventionen en tydligare plats i den åländska vardagen är kommunikation en väsentlig del. Hur vi alla betraktar personer med funktionsnedsättning är både avgörande och tydliggörande. Det finns ett enormt behov när det gäller att förbättra tillgängligheten. Det behövs fler redskap, kunskap och utbildning och det gäller att berätta vad vi gör och vad som finns. Det är därför positivt att man även lyfter näringslivet och turismen i detta program. Genom att göra Åland till en föregångare i detta kan vi också skapa möjligheter för våra turistanläggningar att hitta nya målgrupper.

Här kunde man också tillägga att ett program av den här karaktären egentligen inte borde behövas. I ett modernt samhälle ska sådana här frågor redan vara lösta. Funktionshinder är ju faktiskt sådant som drabbar exakt hundra procent av oss i olika skeden av livet.

Avslutningsvis önskar vi såklart lycka till med genomförandet av alla åtgärder. Från Centerns sida kommer vi att mycket noga följa med utvecklingen och försäkra oss om att detta program förändrar verkligheten och inte bara stannar vid vackert tänkta planer.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

100 dagar kvar – jag är redo

I dag är det 100 dagar kvar till höstens lagtingsval och jag står till förfogande, starkare och helare än någonsin. Från att ha varit en nov...