Att inte leva som man lär

I dag fortsatte debatten om den framtida kommunstrukturen i Ålands lagting. Jag vidhåller att det handlar om hur man ser på självstyrelse på alla plan. Jag vill reformera men förutsätter att de som är berörda involveras. När det gäller ledarskap är det betydelsefullt att inspirera hellre än slå i skallen.

Jepp, har lyft ideologiska invändningar förut.

Mitt anförande löd så här (förlåt längden men det är viktigt):

Talman,

den föreslagna kommunreformen stöper i grunden om det åländska samhället och gör att färre är med och tar ansvar. Därför vill jag lägga till några tankar kring denna kommunala diskussion. När det gäller utskottets betänkande hade jag förväntat mig något fylligare men förstår utskottets resonemang. Jag vill därför passa på och vidga denna diskussion.

Istället för att sköta närservicen så nära medborgarna som möjligt vill landskapsregeringen förstora och centralisera. De små delar som skapat en framgångsrik helhet, delaktighet och talkoanda föreslås ersättas av lite större delar där anställda tjänstemän tillmäts större tyngd än folkvalda politiker. Det är en konsultdröm som andas centralisering och planekonomi. Åland går från att vara världsmästare i närdemokrati till att bli mer som alla andra. Att döma av rapporterna från det så kallade fältet är den kommunala samsynen i det närmaste total när det gäller synen på sina egna självstyrelser. Från Centerns sida är vi på inget vis motståndare till reformer, tvärtom. Men självstyrelse betyder att man styr sig själv och därför vill vi att kommunerna själva ska fatta beslut om sin framtid. Precis på det sätt som nu sker på olika platser, på kommunernas eget initiativ.

Sedan skissbordsförslaget att göra om sexton kommuner till fem nådde offentligheten har vi i Centern kontaktats av oräkneliga ålänningar som undrar vad som sker. Varför deras närdemokrati ska beskäras och hur deras framtid gestaltar sig. Några svar på detta har landskapsregeringen inte lyckats prestera.

Vi har särskilt märkt en besvikelse från traditionellt liberala väljare som säger att de inte längre känner igen sitt parti.

Dagens regeringsblock försvarar sig med att man gick till val på att minska antalet kommuner och att man därmed har ett mandat. Eller som man skriver i meddelandet: ”En central samlande fråga för de tre regeringspartierna var behovet av en kommunreform för att föra Åland in i framtiden.”

Frågan är om detta faktiskt stämmer eller om det handlar om efterhandskonstruktioner och politisk kohandel.

Det är mot den här bakgrunden högintressant att granska respektive partiers valprogram när det gäller den kommunala servicen på Åland. Det är ju ingen oviktig fråga. Det handlar om hur vi ska fortsätta tillhandahålla grundtrygghet och jämställdhet på hela Åland.

Analysen är spännande och ger ytterligare stöd för att det vi ser är socialismens tyngd i regeringssamarbetet och att det eventuella mandatet väljarna påståtts ha gett i själva verket vilar på bräcklig grund.

Så här skriver socialdemokraterna om kommunerna:

”Kommunerna är viktiga för oss. Kommunernas service är närmast ålänningarna och det är medborgarnas behov som ska vara i fokus. Likvärdig och rättvis service kräver kommuner med tillräckliga resurser. Därför behövs färre och ekonomiskt starkare kommuner.”

I klartext betyder det makten till kollektivet. Ju färre som bestämmer, desto bättre tror man det blir. Men sedan blir det mer komplicerat då man också skriver att:
”Socialdemokraterna är ett feministiskt parti. Kvinnors rättigheter och möjligheter i hemmen, arbetslivet, näringslivet och samhället i stort är fortfarande inte lika som för män. Jämställdhet är viktigt för allas välmående. Särskilt för barnen.”
Det är lätt att hålla med men då måste man fråga sig hur denna föreslagna kommunstruktur slår i praktiken. I offentligheten har regeringen slagit fast att en kommunreform ska spara femton miljoner euro. Vem tror ni ska betala detta? Det blir med stor säkerhet kvinnorna, barnen och de äldre som i första hand berörs av inbesparingarna. Precis de grupper socialdemokraterna säger sig värna. Det är alltså inte så konstigt att väljarna undrar vad som händer.

Går vi sedan vidare till Moderat Samling på Åland skriver de om kommunerna i sitt valprogram:

”Vi är övertygade om att kommunerna själva har den bästa kunskapen om vad man kan prestera i dagsläget, hur hotbilderna ser ut och vad som kunde förbättras genom samarbete med andra kommuner.”
Trots denna väldigt tydliga skrivning är moderaterna nu med och stöder den socialdemokratiska drömmen där färre ska bestämma över fler.

Med detta i minnet är det lättare att förstå varför allt fler moderater börjar begripa att det som nu sker med kommunreformen helt enkelt inte är moderat politik. Den som borde utgå från att individen klarar sin egen vardag bäst. Jag upprepar texten i valprogrammet:

”Vi är övertygade om att kommunerna själva har den bästa kunskapen om vad man kan prestera i dagsläget, hur hotbilderna ser ut och vad som kunde förbättras genom samarbete med andra kommuner.”
Man väljer alltså inte begrepp som tvångssammanslagningar i sitt valmanifest av det enkla skälet att det inte passar in i ett borgerligt tankesätt. Väl inne i regeringen har man nu valt att byta fot för att hållas kvar vid makten. Vore jag moderat väljare skulle jag också undra om makt får kosta hur mycket som helst.

Det allra största sveket gentemot sina väljare står ändå liberalerna för vilket förklarar varför vi kontaktats av så många som känner sig lurade. I manifestet inför lagtingsvalet år 2015 skriver liberalerna:

”Med ekonomiska styrmedel ska kommuner uppmuntras till samarbete.”
Inte ens en antydan om tvångssammanslagningar och konstgjort uppritade kartor.

Sammanfattningsvis har vi alltså att göra med tre partier av vilka socialdemokraterna gick till val med en tydlig agenda att slå samman kommunerna enligt traditionell socialistisk teori. Sedan har vi i moderaterna ett så kallat borgerligt alternativ som gick till val på valfrihet men som nu letts in mot tvångssammanslagning och en väg som inte ens liknar borgerlighet. Och slutligen har vi liberalerna som över tid verkat för hela Åland och som i sitt valprogram utlovade ekonomiska morötter för att nå en reform men som nu gör tvärtom.

Inte ens den i regeringsprogrammet utlovade folkomröstningen är längre aktuell. Det är mot bakgrund av detta inte så konstigt att reaktionerna är starka hos de som berörs. Ålänningarna är inte rädda för reformer men vill vara med och ta det ansvaret och de initiativen på egen hand. Det är det som kallas demokrati. Hade dagens regeringspartier tydligt flaggat för sina avsikter före valet är det sannolikt att regeringen hade sett annorlunda ut.

Från Centerns sida hyllar vi självstyrelsen gentemot Finland och den kommunala självstyrelsen gentemot landskapet Åland. Vår uppfattning är också att det stora flertalet ålänningar liksom vi stödjer dessa självstyrelser som i snart etthundra år har skapat ett av världens mest demokratiska och modiga samhällen. Tack vare kommunal- och landskapspolitiker med bred kunskap om väldigt mycket har den åländska självstyrelsen nått den nivå vi i dag åtnjuter.

Den vill vi fortsätta utveckla, inte avveckla.

Den åländska självstyrelsen är resultatet av många små och viktiga delar.

Kommentarer

Populära inlägg