Hej och tack, Kerstin

Det borde ha varit våren 1986 och jag var nybakad studentmerkonom från dåvarande Ålands handelsläroverk. Ålandstidningen sökte en näringslivsreporter och eftersom jag ingenting visste om sådant sökte jag tjänsten. Vill man lägga in en svårt generaliserande könsspaning i detta har jag sett liknande mönster även hos andra, ofta unga, män. Vi vet inte så mycket men har ett gott självförtroende medan kvinnor ofta vet väldigt mycket men blygs att säga det. Fast det är en annan historia.

Jag stegade alltså upp till legendariske chefredaktören Helge Sölgén och sökte jobbet, träffade bland andra Kerstin Österman och övriga på redaktionen och gav tydligen ett hyggligt intryck.

När det stod klart att tjänsten blev min lämnade jag tidningshuset i min blå Ford Fiesta (med windsurfingbräda på taket). Kerstin, som jag minns det, frågade om jag händelsevis kunde skjutsa hem henne och i bilen konstaterade hon enkelt: ”Jaså, du vill bli journalist du?” Fram till den stunden hade jag inte riktigt tänkt igenom vare sig titel eller framtid men frågan beskriver Kerstin väldigt väl. Rakt på sak och briljant i sin ton.

Så blev det också, jag stannade kvar i sammanlagt tjugotre år och jobbade tillsammans med Kerstin i stort sett hela den tiden. Det var som en ständig fortbildning. Jag lärde mig massor och upphörde aldrig att imponeras över den arbetskapacitet som KÖ (som hon kallades) uppvisade. Gripande personporträtt, snabba nyheter, svåra analyser och en förmåga att kalla en katt för en katt var hennes kännetecken. Sådana kallar man i dag för proffs men jag föredrar hantverkare för sist och slutligen är det precis vad det handlar om. Till skillnad mot copy paste-journalisterna (vilka blir allt fler) gjorde KÖ det som skapar bra knäck:

Journalistik handlar sist och slutligen om att träffa folk, ringa en j-la massa samtal och sedan berätta storyn så bra och hederligt man kan. (JP)

Nu går Kerstin i pension och hyllningarna tar såklart aldrig slut. Men i morgon fortsätter vardagen och såvitt Ålandstidningen inte helt kört i diket borde KÖ med det snaraste anlitas som krönikör. Åland behöver ha folk som ser förbi de omedelbara dimbankarna.

Kerstin har för övrigt hyllats även under sin verksamma tid då hon bland annat fick självstyrelsens nittioårsmedalj år 2012.

Med Kerstin borta från tidningen är det den sista ur det ursprungliga gänget som är borta. Tidigare har till exempel Tommy Lindholm och Benita Mattsson-Eklund gått i pension och nya krafter tar över. Precis som det ska vara.

I morgon fredag festas Kerstin av och jag hoppas det blir lika skoj som det var förr!

Från min egen avskedsfest tar jag nu och då fram den tidning som vännerna gjorde. Sådana ord varar länge. 

Ha en fin tillvaro där bak i Finström, Kerstin! Bilden är lånad från Ålands radio & TV.