Om sorg och skuld

Inte för att jag har så värst många laster men en av dem är West Wing eller Vita Huset – den hyllade serien om Amerikas president och hans manskap. Det är en serie som saknar inget. Den är humoristisk, lärorik, känslosam och, tyvärr, beroendeframkallande. Ibland klarar jag mig veckor, månader och även år från att hemfalla till begäret men så händer det. Jag trillar dit igen. Och där är jag nu. Dagarna går till komplicerade ekonomiskpolitiska avvägningar i finans- och näringsutskottet och kvällarna till Vita Huset.

Det är vad som krävs i dessa dagar då ytterligare en skolskjutning gör världen ännu svårare att förstå sig på. Det handlar igen om att begripa det som inte går att förstå. Lika lite som det går att ta till sig den vrede som gjorde att gärningsmannen först sköt sin mor och sedan hennes klass, lika omöjligt är det att ens toucha vid den smärta de efterlevande till de döda barnen måste känna.

Jag trodde någon slags botten var nådd efter Breivikattacken men tvingas inse att ondskan på något märkligt sätt helt enkelt aldrig tar slut. Ändå måste livet gå vidare. Vi måste förklara för våra barn som ser tevebilder vilka inte kan förklaras att vi lever här och nu och att ondskan därute aldrig får nå oss här hemma. Vi får aldrig ledsna på att förklara detta. Vi får aldrig hemfalla till den enkla utvägen att ”sådant händer” utan vi måste på riktigt försäkra oss om att vi i vår lilla del av verkligheten har ett ansvar inte bara mot oss själva utan mot alla i vår omgivning. På skolgården måste alla få vara med, i jobbgemenskapen är det fel att stänga utanför, vi får aldrig ledsna på att höra av oss, ge det lilla uppmuntrande leendet, bry oss om, fråga, tag reda på och inkludera. Jag är övertygad om att dårattacker som den i Connecticut blir färre desto mer vi bryr oss. Ett barn eller en galning eller en hämnare som är sedd, får det svårare att genomföra sina planer.

Vi står inför alla helgers moder, julen. Det, om någonsin, är en god anledning att höra av dig till de som du för ett tag glömt bort. Den avlägsna släktingen eller någon annan. Inte för deras skull utan för din egen. Och för det samhälle vi bor i.

På Åland är vi lyckligt lottade på många sätt. Vi har en social kontroll och ett tryggt samhälle som uppmuntrar mod och medmänsklighet i lika delar. Men det är inget vi får ta som självklart utan ett faktum vi aldrig får glömma bort att fortsätta arbeta för och med.

Ha en fin söndag. Skicka ett julkort och tänk på dem du kanske inte tänkt på under den senaste tiden.

Själv finner jag viss tröst i min gamle kompis, Alfred Tennyson (beklagar engelskan, men när det gäller dikter är originalspråket nästan alltid överlägset):

O Sorrow, Wilt Thou Live With Me

O Sorrow, wilt thou live with me
No casual mistress, but a wife,
My bosom-friend and half of life;
As I confess it needs must be;

O Sorrow, wilt thou rule my blood,
Be sometimes lovely like a bride,
And put thy harsher moods aside,
If thou wilt have me wise and good.

My centred passion cannot move,
Nor will it lessen from to-day;
But I'll have leave at times to play
As with the creature of my love;

And set thee forth, for thou art mine,
With so much hope for years to come,
That, howsoe'er I know thee, some
Could hardly tell what name were thine.

I ljuset finns tryggheten och trösten. Vansinnesdådet i USA stannar inte längre där utan sprids blixtsnabbt över hela jorden och skapar förstämning på många fler ställen än i den drabbade skolan.