Dags ta tag i Lilla holmen

Det går inte längre att blunda för det förfall som dag för dag gör Lilla holmen lite mindre värdefull. Buskarna tar över, alarna växer fritt, gräsmattorna är vilda och byggnaderna ramlar samman och är framför allt tomma.

Jag hör inte till de dagliga besökarna men jag passade på i helgen och gick dit för att se. Det var inte så fint som det borde och ansvaret för det är delvis mitt eget. Jag sitter nämligen med i infrastrukturnämnden till vilken Lilla holmen och dess verksamhet hör. Jag har tidigare motionerat om denna stadens oas och nödvändigheten att göra något av den till alla stadsbors och ålänningars och besökares fromma.

Tack vare den motionen har Lilla holmen bjudits ut och mariehamnaren Anders Wiklöf har erbjudit sig att under de kommande fyrtio åren sköta om platsen och dess byggnader. Med förslaget har självklart vissa krav framställts men inga som enligt mig är överdrivna eller ohemula. I nämnden har det såklart funnits olika åsikter men på ett övergripande plan är de allra flesta av ledamöterna överens om att detta borde ske. Än så länge och såvitt jag vet har det ändå inte hänt. Något sitter i vägen.

En av stötestenarna kan vara vad som ska hända med djuren på Lilla holmen i framtiden. Det ingår ju på inget vis i en stads ansvarsområden att ansvara för och med skattepengar finansiera en liten djurpark, hur fin den än är. Själv är jag mån om såväl stadens ekonomi som stadsbornas välbefinnande (vilket inte alltid självklart hör ihop) och tycker kanske att man kommit till vägs ände när det gäller djurhållningen.

Börjar det inte bli dags att låta fåglarna flyga vilda istället för att hålla dem i trånga burar? Måste det finnas påfåglar och papegojor om pengarna istället kunde användas till annat? Djur ska vara fria.

Det finns mycket annat man kunde göra med Lilla Holmen för att skapa det liv som sedan 1880-talet levts på just Lilla Holmen. Det här med fåglar är ett relativt nytt påfund. Först genom fågeldammen år 1930 då Ålands fågelskyddsförning tog initiativet och sedan genom fågelhuset år 1993. Jag älskar synen av vilda fåglar och blir alltid lite beklämd av att se dem i bur. De vilda änderna och andra kommer för övrigt även i fortsättningen att landa i den lilla dammen om den hålls öppen.


Mariehamnarna förtjänar Lilla Holmen och Lilla Holmen förtjänar kärlek och omsorg och ganska mycket målarfärg och hantverkskunskap. Svårare än så är det inte och det är dags att skrida till verket. Nästa möte i nämnden är nästa onsdag. Hoppas innerligen det kommer goda nyheter då.

Här har mariehamnarna badat och trivts sedan 1880-talet. Satsningen på ett fågelhus kom så sent som år 1993.

Vägen till Lilla holmen går genom delar av Tullarns äng som är välskött och snygg tack vare fint jobb utfört av Tekniska verken. När man sedan kommer in på själva holmen, tar ordningen slut. 

Fågeldammen vid Lilla holmen har legat här sedan 1930-talet på ett initiativ av Ålands fågelskyddsförening.

Det ser rätt slarvigt ut det mesta som möter ögat för besökarna.

Kioskerna är igenbommade och håller på förfaller. 

Påfåglarna har återhämtat sig efter rävens härjningar häromåret.

Inne i fågelhuset är det ett himla liv från papegojor och parasiter och undulater och finkar och allt vad det heter. Frågan måste ändå ställas, är detta verkligen nödvändigt att ha? Antagligen inte. 

En sopcontainer kan komma väl till pass vid rätt tillfälle men just här passar den inte riktigt in...

Buskagen tar över utsikten mot stadskärnan.

Minnen från en sommarstad

Det är måndag morgon och möjligheterna har aldrig varit fler! Hösten kuggar in, arbetet börjar och ledigheten är över. Sommaren som varit och fortfarande är har varit fenomenal på precis alla vis och i mitt fall inneburit laddade batterier, ny inspiration och framtidstro!

Hoppas ni alla är redo för en intensiv och på många vis utmanande höst och vinter. Det finns problem som måste lösas, utmaningar som måste hanteras och frågor som är svåra att besvara; på samma sätt som det alltid varit. Nu kör vi!

Fast först några bilder från Mariehamn, sommarstaden. Och en länk till hur det såg ut vintern år 2012!

Den här bilden ger inte scenen full rättvisa. Den visar hur gatuskyltar och armaturer pekar åt alla möjliga håll och är kanske inte högsta betyg för fastighetsägare och tekniska verken. 

Längs promenadvägen dyker det ibland upp hästar!

Familjen Svan har jag följt från det ungarna blott fanns som förväntansfulla glimtar i föräldrarnas ögon. Nu är de snart stora.

Än så länge klamrar sig båtfolket kvar vid sommaren som aldrig vill ta slut.

Pommern är det omöjligt att få nog av. Hon är världens sista fyrmastade bark i originalskick och en prydnad för hela Åland. Hon utgör också en av de ständiga utmaningarna för vårt samhälle för en dag blir hon gammal på riktigt och måste skötas om och antagligen läggas i en torrdocka. Frågan är bara när. 

Ålands sjöfartsmuseum är platsen där vi genom att lära av historien kan förbereda oss för framtiden. 

De tusen lindarna som definierar Mariehamn är aldrig lika mäktiga som under sensommaren. 

Kyrkan är ett bevis på att staten och kapitalet nästan alltid har samma mål. I tiderna var det en skeppsredare vid namn Troberg som donerade hela kyrkan till Mariehamns stad!

Torggatan är hjärtat i staden och den här tiden på året är aktiviteten hög och människorna många och vackra! Här borde ännu fler människor få plats att leva sina liv.

Hälsning från Glada Laxen

Egentligen alla goda affärer uppstår ur det ingen tidigare tänkt på eller begripit. Hade någon för tjugo år sedan sagt att det vore en bra idé att starta en restaurang i den dåvarande sjöbevakningsstationen på Bärö i Kumlinge hade i vart fall jag ruskat på huvudet och rekommenderat något annat. Men så är jag inte mycket till entreprenör heller.

Jag var till Bärö på den tiden och hälsade på sjöbevakarna som levde sitt ganska stilla liv med enstaka utryckningar till nödställda semesterfirare och inte så mycket annat. Följaktligen och tack vare ny teknik stängde sjöbevakningsstationen fast år 1999 (plus minus några år med förbehåll för mitt eget minne).

Då fanns på Bärö inget annat än några byggnader, i och för sig hyggligt omskötta, ett stort båthus och ett fyrtio meter högt bevakningstorn. Men ingen verksamhet och inte många planer för framtiden.

Sedan blev det år 2005 och Henrik Beckman steg i land och startade Glada Laxen och sedan dess har stället gått från klarhet till klarhet. Det är en gästhamn, ett bastuparadis, en fantastisk restaurang, en utsiktsplats, mötesplats och mycket mer under några intensiva sommarmånader. Jag var dit i veckan som gick, det är precis hur enkelt och smidigt som helst att färdas tack vare skärgårdstrafiken. Vi startade vid sextiden på eftermiddagen från Hummelvik, Vårdö. En timme senare var vi på Enklinge där Henrik Beckman mötte och tog oss till Bärö. Efter en otrolig middag, simtur och besök i utflyktstornet var vi tillbaka i Mariehamn vid halvtolvsnåret. Rikare på i stort sett alla vis.

Jag lyfte i veckan som gick entreprenörerna bakom Degersunds Qamping som satte fart på en sömnig region. Henrik Beckman har gjort det i ännu högre och tydligare grad. Tack vare satsningen på Glada Laxen är Bärö i dag ett utflyktsmål att räkna med för såväl ålänningar som besökare. Sådana behöver hela Åland fler av och jag tror att det goda exemplet även här, över tid, gör skillnad. Det är inte lätt att skapa framgång men, egentligen, vilket är alternativet?

Om Glada Laxen finns massor att läsa från andra som gillat upplevelsen. Till exempel Bloggboken, Kors Och Tvärs För Segel och Blogg Polyxo. Den åländska turismen behöver massor av ställen som Glada Laxen, Degersand och andra, inte bakåtsträvare och felsökare.

Här är några goda exempel på andra entreprenörer som försökt sig på sådant som ingen tidigare klarat av eller insett behovet av.

Med Alfågeln startade resan från Hummelvik till Enklinge. Bara den resan i sig är vacker, avkopplande och inspirerande.

Glada Laxens Henrik Beckman kom och mötte och körde oss till Bärö och Glada Laxen, den åländska skärgårdens klarast lysande plats just nu.

Som fiskmänniska har jag ätit silltallrikar över stora delar av världen men aldrig en lika smakrik som den på Bärö. Det är inte heller bara sill utan lite lamm också, den kallas Bärö Tapas. Min huvudrätt blev pepparbiff, perfekt tillagad och rikligt med sås.

Så här ser det fyrtio meter höga utsiktstornet ut nerifrån.

Klättringen är med råge värd besväret, utsikten en fin dag slår i stort sett allt och kan till och med mäta sig med Kebnekaise!

Klart man måste testa en panoramabild!

Så här ser det ut där folk sitter och äter fantastisk mat i folklig miljö. Den kombinationen är antagligen en av Ålands framtida fördelar.

Glada Laxen ser till att folk trivs där som tidigare sjöbevakarna huserade.

En tidig radare på Kumlinge sjöbevakningsstation.

Kort om historien och så en liten meny och prislista.

Hemåt igen bar det med hjälp av Knipan från Kumlinge.

Modiga män på Vårdö

Den här sommaren för exakt etthundrasextio år sedan (1854) förstördes Ålands dittills enda stad Skarpans (av ryssarna själva enligt den brända jordens taktik) samtidigt som Bomarsunds fästning sprängdes i småbitar av anfallande britter och fransmän. Om detta inte hade ägt rum vet ingen hur vår vardag sett ut i dag. Mycket sannolikt hade vi alla pratat ryska ifall inte världssamfundet i form av Storbritannien och Frankrike gripit in...

Under detta Krimkrig som det hette (i Finland även Orientaliska kriget) instiftades en av världens allra förnämsta tapperhetsmedaljer, det brittiska Victoriakorset för mod i strid. Det första tilldelades Charles Davis Lucas för att han räddade sitt fartyg HMS Hecla som avfyrade de första skotten mot fästningen från Lumparn. Det andra och det tredje korset gick till sjöofficeren John Bythesea och laddaren William Johnstone som genomförde vad som senare skulle kallas för postrånet på Vårdö.

Bakgrunden är följande. Ombord på brittiska örlogsfartyget HMS Arrogant som då låg utanför Åland fanns underrättelser om att sändebud från självaste tsaren i Ryssland var på väg till Bomarsund med viktig information. Posten skulle gå över Vårdö till fästningsbygget och kommendanten Jakob Andrejevitj Bodisco. På fartyget frågade amiralen Charles Napier vem som kunde tänka sig att gå i land och försöka hejda posttransporten. Officeren John Bythesea, 27, anmälde sig frivillig och fick efter några om och men med sig en man vid namn William Johnstone, 31, som kunde svenska. Det är möjligt att denne Johnstone egentligen var svensk och hette Johansson men av praktiska skäl bytt namn.

Hur som helst. Den nionde augusti år 1854 satte sig de två männen i en roddbåt från HMS Arrogant och tog sig i land på Vårdö. Där gömde de sig hos en bonde som var förbannad på ryssarna som lagt beslag på hans hästar. Ryssarna bjöd i och för sig på ståtliga fester i Skarpans men ansåg också att i stort sett allt de såg var deras och därför illa omtyckta av ålänningarna.

Bonden (tyvärr vet jag inte var exakt på Vårdö detta utspelade sig) hade därför bra koll på ryssarna och deras postvägar. Herrarna Bythesea och Johnstone bidade sin tid på bondens gård och lyckades vid ett tillfälle undvika en rysk kontroll genom att framträda som lokala drängar. Väntan blev inte lång. Efter bara tre dagar blev läget skarpt. Ordonnansen var på gång och bestod av fem män vilka satts i land den tolfte augusti med hjälp av militär eskort från det väldiga ryska tsarväldet. Den sista biten fick dock postbuden klara sig själva, det var ju inte så långt till Bomarsund.

Nånstans längs vägen, i det fallande mörkret, slog duon till och överföll de tre ryssarna som aldrig begrep att anfallarna bara var två till antalet då de förde ett oherrans liv och hotade med pistol och försökte snärja ett långt rep kring gruppen. Två av ryssarna valde att fly hellre än fäkta och lade iväg in i mörkret i skogarna. Tre blev kvar och togs tillfånga av våra tappra hjältar. Slutet blev nesligt för postbuden som tvingades ner i roddbåten och fick ro sällskapet tillbaka till HMS Arrogant till allas stora jubel.

Exakt vad som britterna kunde lista ut från postsäcken är oklart men slutet blev våldsamt för fästningsbygget och John Bythesea och William Johnstone förärades med Victoriakorset nummer två och tre.

Här kunde historien vara slut men det är den inte. John Bythesea fortsatte sin karriär i flottan ända fram till mars år 1872 då han i ett försök att hjälpa en grundstött kollega väster om Malta satte sitt eget fartyg (HMS Lord Clyde) på grund, hamnade inför krigsrätt och fick ett nesligt avsked ur sin älskade flotta. Resten av sitt yrkesliv ägnade han åt Indien och dess flotta innan han pensionerades och dog sjuttioåtta år gammal i South Kensington, London. När han avled förärades han ändå och trots allt en hedersvakt från flottan.

Hans hjältebroder och möjligen svensken William Johnstone gick det ännu sämre för. Bara några år efter slaget i Bomarsund var han ombord på HMS Brunswick i västra Indien och fick av okänd anledning ett vansinnesutbrott som slutade med att han först attackerade en annan besättningsman med kniv och sedan skar halsen av sig själv. Han begravdes till sjöss och hans medalj finns i dag att beskåda i County Museum of Natural History i Los Angeles, Kalifornien. Livet som hjälte är alltså inte heller det någon rosdans.

Här är minnesstenen över mottagarna av Victoriakorsen i Bomarsund. Han till vänster är jag.

Delar av fästningen sådan britterna och fransmännen lämnade den hösten år 1854.

Notvikstornet är en av de mest historiskt tyngda platserna som finns på Åland i dag.

Några av kanonerna som skulle försvara fästningen.

Här är en del av historien om Bomarsund och Notvikstornet.

Officeren John Bythesea som han såg ut då han fortfarande var hjälte och inte hade satt något fartyg på grund.

Victoriakorset som tilldelades laddaren William Johnstone och i dag finns i Los Angeles.

HMS Arrogant från vilken roddbåten lade ut den 9 augusti år 1854 med två man och återvände med fem, tre av dem ryska fångar.

Degersand, en åländsk skatt

Om man gör något tillräckligt bra hittar folk fram. Svårare än så är det aldrig och denna sommar har jag bekantat mig med några sådana platser där entreprenörer har bestämt sig för att skapa något unikt och öppnat folks ögon för möjligheter. Ett exempel är Havsvidden i Geta där ett litet paradis vuxit fram på karga klippor. Det är utmanande, svårsålt, knepigt att ta sig till men väl där något fullständigt unikt att lägga till sin upplevelselista.

Ett annat exempel är Ålands just nu hetaste badstrand, Degersand i Eckerö. Det är med åländska mått mätt långt att ta sig dit, i vart fall från Mariehamn. (Ålänningar är alltså extremt bortskämda när det gäller avstånd och tycker fyrtio kilometer ligger på månens baksida...) Ändå är det här stadsborna och alla andra flockas i dessa sista skälvande och skimrande sommardagar. Jag låg där och stekte ett par timmar i onsdags och häpnades över känslan att vara någon annanstans än på Åland.

Jag lyssnade till ryska, finska, engelska, estniska och några andra sollapande besökare och gladdes åt entusiasmen i deras röster. I anslutning till den allmänna stranden finns också Qampingen vilken ytterligare förädlat upplevelsen på denna otroliga havsstrand.

Om ni bara har en chans, ge er iväg ut till Eckerö och njut av solen, vågorna, sällskapet och havet.

Degersands havsbad är en upplevelse utöver det vanliga!

Att landa på en komet

I går medan folks liv pågick precis som vanligt gick rymdfarkosten Rosetta i clinch med kometen 7P/Churyumov-Gerasimenko. Det var ett ögonblick som en dag kan nå samma historiska dignitet som den första månlandningen. Rosetta ska nu långsamt närma sig kometen för att inom det närmaste året även försöka sig på en landning på kometens yta.

Det är hur coolt som helst och upplösningen på en tio år lång jakt som nu närmar sig slutet. Detta hör inte på något vis till mina specialområden men jag är svårt fascinerad av månfärder och utflykter till mål som borde vara omöjliga. Det definierar människan som art att aldrig nöja sig med att bara se, man måste utvecklas också och, inte minst, uppleva. Här kan man läsa mer om kometjakten. Och här är Nasas och European Space Agencys egna ord om den historiska färden.

Namnet Rosetta är förresten ingen slump. Jag har tidigare skrivit om Rosettastenen i London som hjälpte oss att förstå hur historien fungerade. Nu är det dags för nästa Rosetta att göra oss klokare kring de eviga frågorna om rymden. 

Ungefär så här går det till när man ska försöka landa på en komet. OBS, försök er inte på detta hemma.

Fantastisk film!

Fisket har potential

Fiskodlingarna är tacksamma att kritisera. Deras lokala miljöpåverkan är ofta både synlig och besvärande även om det över tid blivit bättre. Fodret är bättre och spillet mindre.

Sätter man på sig sina ekonomiska glasögon är det tydligt hur viktig fiskförädlingen för hela Åland. Häromdagen skrev jag om jordbruket som säljer varor för tjugofyra miljoner euro per år. Fisket är inte långt efter, sammanlagt såldes fiskprodukter för tjugoen miljoner euro under år 2013. Två av dessa miljoner kommer från fångad fisk och kräftor, resten eller nitton miljoner euro kom från odlad fisk och dess förädling. Dessa siffror är oerhört viktiga att ha i minnet när framtidens näringsliv analyseras.

Mot bakgrund av den växande medvetenheten kring vad vi äter tror jag också den växande torskstammen kommer att bli viktig framöver. Torsk är fantastisk mat och den som snabbt lär sig hitta fisken kommer att göra en rejäl hacka på det. Fast det gäller också att driva upp priset så mycket som möjligt. Äkta torsk från Ålands hav måste kosta mer än odlad fisk.

Fiskodlingar står för nästan lika stor försäljning per år som hela det åländska jordbruket.

Skönheten i det lokala

Denna sommar har jag i rätt stor utsträckning tillbringat på olika resor både i öster- och västerled. Det har alltså givits gyllene tillfällen att agera trendspanare för ÅCA som ju hör till de stora spelarna i den åländska livsmedelsindustrin.

En sak som tydligare än allt annat sticker ut på småöar, i stora städer och på alla andra platser är kärleken till det närproducerade. Det är viktigt att veta vad man äter. På restaurangerna är man tydligare än någonsin med att berätta var maten är odlad, uppfödd, slaktad, förädlad och såld. Kunderna är därmed villiga att slanta upp lite mer för att ta del av bra mat. Detta har vi sett komma under många år men genomslaget är i dag tydligare än någonsin. Man ska tänka globalt och äta lokalt!

Skördefesten är ett bra exempel på detta. Och mejeriet på Jersey. Smakbyn får man heller inte glömma. 

Tack vare Åsub finns det också stöd i faktiska siffror kring detta resonemang. Det åländska lantbruket drar in närmare tjugofyra miljoner euro varje år till samhället. Det är den största summan sedan EU-inträdet år 1995 då hela jordbruket ställdes på ända till följd av unionens bidragssystem. Väger man in inflationen ser det något sämre ut. Då kan försäljningen för år 2013 jämföras med med år 2002, men är fortfarande tre miljoner euro lägre än år 1995.

Statistik är statistik och verkligheten ofta annorlunda. Ändå måste det sägas att trenden är tydlig. Åländska produkter har en marknad som växer och är likvid. Det finns alltså alla möjligheter i världen att fortsätta på den inslagna vägen och odla de bästa grödorna som kan säljas med varumärket Åland.

Lök är en produkt där Åland är ledande i hela Finland. Det har skett tack vare hårt arbete från Ålands trädgårdshall och skickliga jordbrukare. Från vänster Paul-Mårten Sjölund, Tord Sarling och Sven-Harry Boman. Bilden är lånad från Ålandstidningen.

Grattis Gibraltar, 310 år i dag

På Gibraltar beskriver sig människorna som i kläm mellan en klippa och en hård plats (between a rock and a hard place). Klippan är det väldiga berg som i stora drag utgör Gibraltar och som varit i brittisk besittning allt sedan år 1704 då engelsmännen och holländarna just denna dag tog makten över klippudden och sedan dess vägrat släppa den.

I dag har jag förmånen att ha flera och goda vänner på denna klippa som bland annat lyckats där Åland inte lyckats; bli medlem i det europeiska fotbollsförbundet UEFA. Om detta skrev Nya Åland också nyligen.

Spanien som är Gibraltars största och enda granne har aldrig släppt tanken på Gibraltar och gör allt som är möjligt för att att påminna invånarna på klippön och Storbritannien om just detta.

I dag är det 310 år sedan Storbritannien tog över Gibraltar från Spanien. Allt sedan dess har Spanien försökt få tillbaka ”sitt” territorium och drar sig inte för att med alla medel ställa till det för människorna som bor på den lilla klippön.

Åland är lite av allt

I dag har vi folk från närmare etthundra olika länder som bor på Åland och följaktligen är ålänningar. Det är ett kvitto på att samhället som sådant lyckats bra under de senaste decennierna. Det finns arbetsplatser och vi har plats för många fler.

I statistiken syns detta också tydligt. År 2000 var 72,5 procent av dem som bor på Åland födda på Åland. År 2013 var motsvarande siffra 65,6 procent. Vi blir allt fler vars rötter finns någon annanstans. Detta är bra, nyttigt och till och med livsviktigt för en liten ö.

Under samma tid ser man också tydligt att mängden ålänningar som hör till den ”vanliga” evangelisk-lutherska kyrkan minskar rejält, från 92,7 procent till 79,7 procent. Om det är bra eller inte har jag ingen aning om men jag vet att då nöden är som störst är kyrkan och friden i församlingen en samlande och trygg faktor. Själv hör jag inte till de allra flitigaste besökarna (tyvärr inte ens nära) men en gång hände det sig att jag fick möjligheten att tala även i kyrkan vilket såklart var en upplevelse.

Det handlar inte om att hitta till framtiden så snabbt som möjligt. Viktigast av allt är att göra det så att alla ryms med.

Ingen dag att fira

Det är ett tveksamt minne men inte desto mindre nödvändigt. Den andra augusti år 1934, alltså för exakt åttio år sedan valdes Adolf Hitler till tysk Führer och därmed statsöverhuvud och rikskansler. Samma dag dör den tidigare ledaren Paul von Hindenburg, mest av ålder men (antagligen) också av förtvivlan inför sin efterträdare. Därefter tog det fem år innan Hitler visade sitt rätta jag och på allvar inledde judeutrotningen och startade det andra världskriget. Inget sker snabbt och det är viktigt att minnas även i dag då Europa till vissa delar skakar och desperationen växer. Vi får aldrig låta män som Adolf Hitler vinna opinion. Inte heller får vi låta främlingsfientlighet och hat skapa vår gemensamma framtid.

Eller gnällgubbar forma vår framtid.

Bilden av en galning.